Idag känner jag mig som om jag gått en ovanligt hård brottningsmatch - och förlorat. Jag stod på fötterna (iklädda snygga men knappast fotriktiga sandaler) i stort sett oavbrutet från 13.00 till 23.00 igår. Kakbit säger förmodligen de av er som är uskor eller fabriksarbetare och jag är beredd att hålla med - men håll i minnet att jag inte är van liksom. Fotbadet inatt lindrade en aning, men en fotmassage nu hade varit ljuvligare än till och med en stor choklad- och bananglass.

Trevligare att berätta än min fotstatus är att allting i går gick som en dans. Och då menar jag verkligen ALLT. Det flöt på, iofs i ett ganska högt tempo, en och annan av gästerna var smått irriterande, som brudens moster som utnämnt sig själv till nån slags köksHitler men bortsett från det var allt fina fisken. Änglen ska ha en MASSIVT STOR eloge, gud vilken tjänstvillig och duktig unge jag har! Iklädd min vita kjol från studenten ("Mamma, har du VERKLIGEN varit så här smal") och ständigt med ett leende på läpparna där gästerna kunde se henne fick hon mig att inse att jag aldrig hade klarat det själv.

Beröm fick vi, både för maten som vi ju inte alls lagat - flera av gästerna undrade vilken cateringfirma vi kom från -  och för att vi var så självgående att varken E, bruden eller köksHitler egentligen behövde slita sig från socialiserandet med gästerna. Faktum är att både Ängelen och jag hade en fin kväll - det känns bra att kunna ställa upp och hjälpa till! Men det är inte utan att jag är glad att jag lät bli att dricka slattar under kvällen, då hade vi fått sova över - och hur hade vi då kunnat säga nej till att vara med och städa idag liksom? Nääää.....det finns gränser för min tjänstvillighet, och en gräns går appselut vid att städa festlokaler *flinar*

Idag ska jag istället mumsa på den festmat som blev över - tydligen är det kökspersonalens privilegium att få ta med sig resterna hem. Gottans liksom - det här kan vi lätt göra om! =)