envist hävda att jag inte är kräsen vad gäller mat - eller "grätten" som min blekingska lilla mormor brukade säga - men vid närmare eftertanke är det en hel del jag gärna undviker. Allt som är tillverkat av inälvor tillexempel, och i stor utsträckning kött från fyrfotingar. Fisk och fågel äter jag vanligtvis mer än gärna men idag (igår) upptäckte jag något jag aldrig mer kommer att äta......

Trivsamt nog blev jag medbjuden på personalfest - vi skulle äta lite gott på en danskinspirerad restaurang och tillbringa några pratglada timmar tillsammans. Självklart tackade jag ja och kom inte på förrän i dörren att maten kanske var förbeställd, och då krånglar jag ju till det hela med mina preferenser för vegetabilier. Jag blev dock mycket positivt överraskad när jag fick veta att förrätten bestod av smörrebröd med strömming - och det var verkligen väldigt gott - samt att varmrätten var anka. Anka har jag aldrig ätit förut och det tyckte jag skulle bli en intressant upplevelse.

Det blev det inte. Ankan serverades i form av en bröstfilé - så sparsamt stekt att man kunde tro att fjäderkräket flugit förbi stekpannan som hastigast och mest påminnande om ett blodigt köttstycke från skogens konung. Lika sparsamt var det med tillbehör: sju (7) tunna ungsbakade potatisklyftor och två (2) broccolistjälkar samt en flod av något som enligt uppgift var "en mustig skysås baserad på rödvin". Nu ska man ju aldrig säga aldrig och därför smakade jag på den hastigt upphettade fågeln och den smakade i ärlighetens namn ungefär som den såg ut. Använd er egen fantasi.....

Ikväll har jag funderat på huruvida det är så här danskar verkligen äter och om det i såfall är så att hela befolkningen lider av skörbjugg. Jag menar - det är ju mer grönsaker i en hamburgare från vilken amerikansk snabbmatskedja som helst än i den middag jag serverades! Bortsett från den överkokta broccolin var det enda gröna en pyyyyyyyyyyyytteliten dillstjälk på smörrebrödet. Min kvalificerade gissning är att om jag i förväg bett att få något vegetariskt där så hade jag fått en grön disktrasa i ansiktet....

Bortsett från det var sammankomsten i sig oerhört trivsam och innehöll en hel massa glada skratt - men nu ska jag nog gå och käka nåt, jag är ännasum litta hongrier.....

på vissa saker......jag blir så trött av att oroa mig som jag gjort i nästan ett dygn och nu när oron är över så oroar jag mig över att behöva känna sådan oro igen.

Minst lika trött blir jag på mina föräldrars oförmåga att förstå hur sårade vi fortfarande är över deras beteende, jag blir trött av att bära inte enbart mina egna känslor utan även ungarnas gentemot dem när de är glättiga och låtsas som ingenting.

Framför allt blir jag så trött på att jag inte kunnat ta mig ur den fostran jag fått och kan säga rakt ut hur jag/vi känner det utan hymlar och svänger mig med nåt som nästan liknar undanflykter.

Jag blir oerhört trött av all ytlighet överallt. I kontakter, i tv-program, i butiker, i böcker - och därmed även trött på mig själv som inte har förmågan att dyka djupare.

Jag är jävligt trött - och lik förbannat kan jag inte sova utan tänker stoppa näsan i ytterligare en bok - när Ängelen var på sin baslektion passade jag på att besöka biblioteket och tillät mig själv excessen att låna hem inte de fyra böcker jag brukar begränsa mig till utan hela sju stycken...jag är inne i ett lässtim nu och det känns som om jag vill hänge mig åt det. Förmodligen vore det betydligt bättre om stimmet hade bestått av träningspass och promenader, men sån är ju inte riktigt jag, på gott och ont!

att jag ibland har så mycket att fundilura på att det liksom stockar sig i halsen/fingrarna när det ska ut - så därför blir det inget utande alls.......

Man kan väl som ett milt understatement konstatera att det är mycket nu så därför drar jag ner. Jag kör på absolut allra lägsta växeln, speciellt i kurvorna - och just nu är den här vägen jävligt full med krökar och backar. Jag sköter det som absolut måste skötas men inte så värst mycket mer och förutom det så läser jag, läser och läser.Böcker har för mig alltid varit en källa till fantastisk verklighetsflykt, eller ska jag säga "en flykt från mig själv" för det är nog närmare sanningen.

Två böcker som jag har läst tills ögonen tårades och jag egentligen borde ha släckt lampan för länge sedan är ytligt sett varandras diametrala motsats: "Vi som hade alla rätt" av Kristina Thulin och Jenny Östergren (båda journalister på en stor tv-kanal) om programledaren Cissi, en gift 2-barnsmor som har ett förhållande med en uppsatt politiker och hennes väninna Minna, ensamstående mor som inte riktigt kommit över sitt ex och boken "Flickorna från Riyadh" av Rajaa Alsanea som består av ett antal mail skickade av en ung kvinna i det traditionella Saudiarabien där hon beskriver sitt och sina närmaste väninnors (kärleks)liv.

Det som skiljer böckerna åt är främst det yttre sammanhanget - i den ena är båda huvudpersonerna driftiga yrkeskvinnor som lever livet och gör det som faller dem in, i den andra är alla kvinnor föremål för konstant övervakning, lever dolda bakom slöjor och är styrda av landets och religionens konvention. Tar man sig en funderare kommer man snart på en hel del likheter dock -  jag ska inte gå in på dem närmare , bara konstatera att det finns krav och konventioner överallt, inte enbart bakom de riktigt synliga slöjorna........

Dessutom är jag förbannad - på människor som hux flux kan ta avstånd från andra, med avsikt att "ta parti" för någon annan som inte ens bett om det.*morrar* Det är inte underligt att så många skilsmässor och separationer blir infekterade när människor som egentligen inte behöver mycket mer än bara flyta med gör underliga ställningstaganden grundade på sina egna förutfattade åsikter och förvirrade tankar! Nej, idag gäller det inte mig utan vännen M vars blivande fd svärmor fullständigt puckade ihop sig i julas och det gör mig retroaktivt förbannad.

överallt, men inte de papper jag behöver! Tänkte vara lite organiserad och förbereda de papper jag trodde mig behöva på onsdag, men insåg när jag hittade första bunten att jag behöver dem IDAG! *frossbrytningar*

Efter flytten/skilsmässan som verkligen krävde sin modige vad gäller pappersarbete lärde jag mig i ännu högre utsträckning att spara, spara och åter spara allt vad "viktiga papper" heter, var en riktigt duktig flicka och satte dem i mappar, pärmar, lade i speciella lådor, samlade likt en husmus staplar med papper på olika ställen i Cattkorgen. Idag - och under tidspress - skulle jag försöka göra det där baklänges, dvs leta fram en hel del av de där papprena som jag akutare än vad jag kom i håg behövde.

Det var inte lätt! Jag har uppenbarligen inte haft någon större struktur när jag väldigt duktigt samlat på mig - inte organiserat efter innehåll, inte efter datum, inte efter något för mig känt system överhuvudtaget! Alltså ligger det nu diverse papper av olika viktighetsgrad spridda över större delen av hemmet. Jag har lokaliserat allt det jag behöver och nu återstår bara en insats av rent herkuliska mått - nämligen att inte bara stoppa ner alla papper i närmaste låda igen utan att lyfta mig själv i håret och försöka strukturera upp samlingarna......

Papper enligt lösbladssystemet blir mitt fördärv - det är likadant i körerna, istället för att ha en pärm med noter för varje kör (de är tre till antalet) så har jag en pärm med alla noter. Det verkade logiskt när vi närmade oss jul, flera av sångerna sjöngs ju i alla körer, varför ha tre uppsättningar av varje not liksom? Det var dock inte praktiskt - jag fann mig alltsom oftast frenetiskt bläddrande i mina noter, ofta hann de andra sjunga halva sången innan jag ens fått fram min not - men jag blev iallafall upphov till viss glädje med tanke på hur mycket det fnisssades åt min förvirring.

Så där har det alltid varit - jag tillhör ju den generation som drabbades av skolsystemets införskaffande av elektriska kopieringsmaskiner....så länge lärarna var tvugna att manuellt veva fram spritdoftande kopior med suddig blå färg var det sparsamt med lösblad, men i och med kopieringsmaskinernas intåg i personalrummet ökade successivt stencilbeståndet i bänk eller skåp tills ordinära läroböcker i stort sett hade försvunnit och gissa vem som redan då så gott som alltid hade fel, eller ingen stencil med sig till berörd lektion?

Ska det nu tvunget handas ut lösblad, så behöver det också tillhandahållas  en mapp, en pärm, en hålslag samt en häftapparat, gärna ett par rullar tejp, ett sånt där registersystem, ett gäng färgade papper och allt annat som kan underlätta lösbladsystemets hanterande. Att jag sedan lägger allt osorterat i en låda och stänger den fram till timmen innan jag behöver sakerna - ja, det får jag försöka hitta nån annan lösning på! Men inte just nu.......;-)

är inget underligt - man omger sig med goda och lika snacksaliga vänner som en själv! =)

Fina goda E drog med sig Catten ut igår, på "finrestaurang" där en fullkomligt FANTASTISK  grillad svärdfisk med musslor och fänkål avåts. Och det inte bara åts - det pratades, snackades, babblades och gafflades nåt rent oerhört innan, under tiden och efteråt. När E:s significant other ringde så var det med ett gott skratt vi insåg att ungefär fyra timmar förflutit på och vi hade inte en endaste gång tittat på klockan och vi drog oss därmed hemöver.

Väl på hemmaplan insåg vi att vi naturligtvis inte pratat klart och spenderade ytterligare enånhalv timme i mitt kök, och därefter en "avslutande" halvtimme i hallen.....därefter hamnade jag av någon orimlig anledning i telefon och lyckades svamla bort en dryg timme till, och det var enbart det faktum att värdelösa trådlösa telefonen från billighetsvaruhuset inte lyckas hålla sitt batteri laddat mer än under så pass lång tid som gjorde att vi avslutade då - jag får nämligen schizzovibbar av att höra den varna med ett oerhört irriterande "pipiiip" i mitt öra var femte minut.

Efter det så skulle jag "bara" stänga ner min dator och upptäckte att en vän jag inte underhållit på länge fanns inloggad på msn och under över alla under - jag fastnade där.....så, framemot halv fem kröp Catten i säng, åtminstone ganska nöjd med mängden babbel *L* och som en rent naturlig följd av detta sov jag till middag, dvs det som andra människor kallar middag men som för mig numera tangerar frukostdags.

Ikväll kommer Ängelen för att bo sina 14 dagar i Cattkorgen och förmodligen och förhoppningsvis blir det därmed (åtminstone tillfälligtvis) en förändring av dygnsrytmen - imorgon kommer jag att vara en urlakad trasa framemot 21-tiden har jag en känsla av - men det är okej efterom jag för inga snäsor i världen skulle vilja vara av med privilegiet att fem + fem morgnar få göra en massiv insats för att väcka och på fötter uppställa en styck lika kvällspigg och morgontrött (snart) 16-åring som jag är själv. Sadist? Javisst! =)

Som driven av en yttre kraft (möjligtvis till en liten del påverkad av den skål med popcorn och de tre kanelbullar jag klämt i mig under kvällen) styrdes mina steg mot vågen och med ett djupt andetag klev jag på den. Jag vet inte om det är smart att ta ett djupt andetag? Logiskt sett borde det ju vara det - eftersom mer luft i lungorna kanske lättar min tyngd en aning, fast å andra sidan blir det ju mer innehåll i mig och så kanske vågen visar mer?

Nåväl - jag klev på helvetesmaskinen och det var med en viss skräck jag nästan förväntade mig att den skulle börja skrika och jämra sig under min tyngd. Det gjorde den som väl var inte, men nog tyckte jag att digitalsiffrorna blinkade av pur förvåning - eller var det kanske chock? Jag tvingades dock konstatera att på 18 månader har jag gått upp nästan lika många kilon. Horribelt.

Mitt enda hopp just nu står till att jag är havande med en liten babyelefant och att jag vid förlossningen om dryga fyra månader förlorar vartenda kilo den lille battingen lagt på mig......Om det mot förmodan inte skulle vara så att det är en elefantdräktighet jag är inne i så ligger jag rätt risigt till. Risigheten innefattar det faktum att jag måste börja röra mer på mig - och med tanke på att människan är lat av naturen och att jag är väldigt naturlig så ...ja, ni fattar själva.....

Farväl ljuva kanelbullar, farväl mjuka soffa och goddag disciplin och groddar.

Jag är ingen disciplinerad människa - ni som känner mig vet att jag i själva verket är lastbarheten och lättjan personifierad, jag ska skriva till Svenska Akademin och ifrågasätta varför min bild ännu inte kommit in i SAOL invid åtminstone det ena av de två orden! Horace, du sköter dig inte - hur står det till med källforskningen egentligen?

och för att bevisa det ska jag berätta att när exet och jag umgåtts några veckor in i vårt förhållande uppdagade vi att trots att han kom flyttande till Växjö från Kristianstad med en mamma från Härnösand så var vi "släkt i släkten" - hans pappas kusin hade varit gift med min farbror. Nåt liknande hände på nyår hemma hos "nya" E i Lund, när vi så där tassande som man gör med nya bekantskaper frågade om boende, utbildningar, kärlekar och sånt.

Hon undrade hur jag hamnat i förra byhålan eftersom jag inte är uppvuxen där, frågade om det berodde på det vanligaste:jobb eller kärlek och när jag svarade att det inte var nåt utav det och att exet var uppvuxen i K-stad säger hon " men det är ju jag med!". Jag berättade i vilken stadsdel han bott, skola han gått och hur gammal han är och det visade sig till vår förvåning att de varit klasskamrater på högstadiet och att hon mindes honom - hon kunde till och med peka ut honom i fotokatalogen från sjunde klass.........Jaja, där fick vi ännu mer att prata om!*ASG*

Världen - nåja, Sverige - är sannerligen litet!

vore kanske en bättre titel på den här bloggen - jag gör just inte många knop! Pratade idag med en person på en community och visste inte riktigt vad jag skulle säga när han utbrast hur avundsjuk han var på alla arbetslösa, han hade så mycket att göra och så många intressen han ville utveckla om han bara haft tiden - och att beklaga sig över sysslolöshet var ju trams, det finns MASSOR att göra som är gratis och kommunen anordnar både aktiviteter och kurser, och många gym har subventionerade priser för arbetslösa........

Jag förstår att vi inte lever i samma verklighet han och jag, och att han förmodligen aldrig varit arbetslös, iallafall inte någon längre tid. Det finns massor av saker jag skulle vilja göra också, men innan man ens fått besked om A-kassa två månader efter jobbet tagit slut är det inte mycket man kan ta sig för, definitivt inte gå och köpa ett gymkort (ens till starkt reducerat pris), inte köra mil till kommunens huvudort för att delta i aktiviteter (om de ens finns, vilket jag inte hört nånting om). I ärlighetens namn kan man inte ens handla något än det absolut allra nödvändigaste och det med hjälp av väldigt fina vänner.

Jag VET att det finns sådant jag borde kunna ta mig för som de facto är (så gott som) gratis - ta promenader, ta en distanskurs på nåt universitet, låna och läsa mer böcker, skriva något själv, anmäla mig som gratisarbetare nånstans osv osv - men honestly kära vänner - ni som har varit i den här situationen vet hur odrägligt snabbt man faller ner i nån form av letargi, ju mindre man gör desto mindre får man gjort. Även om jag innerst inne vet hur fel och galet det är så är det svårt att ta sig ur det....

Jag VET också hur ohejdat trött man kan bli på sitt jobb. Hur innerligt man kan önska att det blev liiiiite mer ledigt än de där ynkliga veckorna på sommaren och ur tröstlöst det är att släpa sig ur sängen varje morgon och allt är grått och trist och tråkigt. Men det är en sak att önska sig en sådan ledighet när man har en inkomst och en trygghet i form av ett jobb att komma tillbaka till  (förutom ett ångestskapande mördande tråkigt kanske) eller att ha en "ledighet" som är vad man för tillfället vet oändlig, inte genererar några pengar och dessutom ställer en utanför sociala sammanhang. I min värld arbetar (tack och lov) de flesta av vännerna och de är rätt trötta när de kommer hem och jag vill umgås *L*

Idag har jag varit lite aktiv i allafall - jag har tvättat. Det är alltid lika kul och idag fick jag för mig att försöka få rent mitt babyblåa (!) duschdraperi som blivit så där läskigt rosafärgat av vattenavlagringar längst ner. Att tvätta det i maskin funkade mindre bra kan jag säga - är det nån som vet hur jag ska göra, förutom att ligga på knä och skura det? Husmorstips efterlyses.......