och för att bevisa det ska jag berätta att när exet och jag umgåtts några veckor in i vårt förhållande uppdagade vi att trots att han kom flyttande till Växjö från Kristianstad med en mamma från Härnösand så var vi "släkt i släkten" - hans pappas kusin hade varit gift med min farbror. Nåt liknande hände på nyår hemma hos "nya" E i Lund, när vi så där tassande som man gör med nya bekantskaper frågade om boende, utbildningar, kärlekar och sånt.

Hon undrade hur jag hamnat i förra byhålan eftersom jag inte är uppvuxen där, frågade om det berodde på det vanligaste:jobb eller kärlek och när jag svarade att det inte var nåt utav det och att exet var uppvuxen i K-stad säger hon " men det är ju jag med!". Jag berättade i vilken stadsdel han bott, skola han gått och hur gammal han är och det visade sig till vår förvåning att de varit klasskamrater på högstadiet och att hon mindes honom - hon kunde till och med peka ut honom i fotokatalogen från sjunde klass.........Jaja, där fick vi ännu mer att prata om!*ASG*

Världen - nåja, Sverige - är sannerligen litet!

vore kanske en bättre titel på den här bloggen - jag gör just inte många knop! Pratade idag med en person på en community och visste inte riktigt vad jag skulle säga när han utbrast hur avundsjuk han var på alla arbetslösa, han hade så mycket att göra och så många intressen han ville utveckla om han bara haft tiden - och att beklaga sig över sysslolöshet var ju trams, det finns MASSOR att göra som är gratis och kommunen anordnar både aktiviteter och kurser, och många gym har subventionerade priser för arbetslösa........

Jag förstår att vi inte lever i samma verklighet han och jag, och att han förmodligen aldrig varit arbetslös, iallafall inte någon längre tid. Det finns massor av saker jag skulle vilja göra också, men innan man ens fått besked om A-kassa två månader efter jobbet tagit slut är det inte mycket man kan ta sig för, definitivt inte gå och köpa ett gymkort (ens till starkt reducerat pris), inte köra mil till kommunens huvudort för att delta i aktiviteter (om de ens finns, vilket jag inte hört nånting om). I ärlighetens namn kan man inte ens handla något än det absolut allra nödvändigaste och det med hjälp av väldigt fina vänner.

Jag VET att det finns sådant jag borde kunna ta mig för som de facto är (så gott som) gratis - ta promenader, ta en distanskurs på nåt universitet, låna och läsa mer böcker, skriva något själv, anmäla mig som gratisarbetare nånstans osv osv - men honestly kära vänner - ni som har varit i den här situationen vet hur odrägligt snabbt man faller ner i nån form av letargi, ju mindre man gör desto mindre får man gjort. Även om jag innerst inne vet hur fel och galet det är så är det svårt att ta sig ur det....

Jag VET också hur ohejdat trött man kan bli på sitt jobb. Hur innerligt man kan önska att det blev liiiiite mer ledigt än de där ynkliga veckorna på sommaren och ur tröstlöst det är att släpa sig ur sängen varje morgon och allt är grått och trist och tråkigt. Men det är en sak att önska sig en sådan ledighet när man har en inkomst och en trygghet i form av ett jobb att komma tillbaka till  (förutom ett ångestskapande mördande tråkigt kanske) eller att ha en "ledighet" som är vad man för tillfället vet oändlig, inte genererar några pengar och dessutom ställer en utanför sociala sammanhang. I min värld arbetar (tack och lov) de flesta av vännerna och de är rätt trötta när de kommer hem och jag vill umgås *L*

Idag har jag varit lite aktiv i allafall - jag har tvättat. Det är alltid lika kul och idag fick jag för mig att försöka få rent mitt babyblåa (!) duschdraperi som blivit så där läskigt rosafärgat av vattenavlagringar längst ner. Att tvätta det i maskin funkade mindre bra kan jag säga - är det nån som vet hur jag ska göra, förutom att ligga på knä och skura det? Husmorstips efterlyses.......