Japp, det måste vi ha lite - jag vet att den är löjligt populär just nu men jag gillar den ändå:

en baby i mitt hus.....

I lägenheten snett över min skriker ett litet barn, så där ihållande och andlöst som bara riktigt små barn kan. Jag vet att mamman är ensam med sitt barn och jag lider med henne - jag minns de till synes oändliga nätterna när jag matade, vyssjade, bytte, klappade, nynnade, matade igen, rapade, hyssjade och barnet bara skrek och skrek, blev svettigare och otröstligare och då...då tackade jag alla högre makter för att jag nånstans långt inne ändå hade den där spärren om gjorde att jag trots all ångest det där skapade inte kastade ut ungen genom fönstret.....

För visst känner de allra flesta av er mammor, och kanske pappor också igen det där - att till slut känna sig så maktlös och hjälplös att man nästan skulle kunna göra vad som helst, bara det underbara lilla knytet blev tyst? Jag hade ju åtminstone bitvis en barnafader i faggorna och det hände ju att han tog över när jag vakat flera nätter i rad, men att vara helt ensam! Jag undrar vad hon skulle säga om jag kom upp och erbjöd mig att avlasta? Vi gör ju inte sådant i vårt samhälle, "tränger oss på" helt okända? För okänd är hon ju, trots att vi bott i samma trapp i ett halvår nu...men hon är den enda av mina trappgrannar som åtminstone frivilligt säger hej och möter min blick när jag hälsar så kanske, kanske jag ska erbjuda mig nån gång?

Inte ikväll - nu har gossen tystnat (jag vet att det är en gosse eftersom han har en sån där käck reg.skylt med sitt namn på liggvagnen) och jag minns hur jag själv tassade på tå strax efter sådana sessioner, med hopp om att telefonen skulle hålla sig tyst tills knyttet kommit ner i djupsömn, att inget syskon skulle vakna och behöva nattas om utan att jag skulle få en stunds andrum....Jag älskar mina ungar - inte tu tal om saken, men de där stunderna saknar jag inte ett dugg!

lovade jag bestämt att visa upp den vackara "tackåhejdåblomman" jag fick i november och trodde att jag per omgående fröööset ihjäl emedan den fick vänta i min bil under den dryga timme jag skvallrade med herr R. Eftersom nämnde herre ringde igår för att skvallra lite till kom jag på mitt löfte och si, bättre sent än aldrig presenterar jag härmed Madame Orchidée:

Japp, nu är det dags igen...igår kom jag äntligen ihåg att gratta E-L, ganska så exakt en månad försent, men ändå!

Trots att jag alltid varit en så antisiffermänniska har jag tidigare alltid haft lätt att komma ihåg telefonnummer och personnummer. På senare tid blir det svårare och svårare - kanske börjar jag bli senil, kanske kan det ha med båda de där krascherna jag gjort, den ena i bil och den andra in i en"vägg" men hur det än är så har jag väldigt svårt för att memorera födelsedagar och har redan i år glömt bort ett gäng.

Nu var det ju inte mitt taskiga minne jag tänkte fundilura över här idag utan det där med födelsedagar - och inte vilka som helst utan mina söners......I år fyller de 18 och 20, vilket alltså renderar dem nån form av uppgradering från P17 och P19 till...ja, ni fattar! Ett bra tag har jag känt att det är lite fattigt att referera till dem på det viset men är inte människa att komma på vilka alias jag ska begåva dem med.

Storeson och lilleson fick de heta ett tag - men med tanke på att de båda tangerar 180 cm och består av 65 -70 kilo muskler så är ju inte lilleson så rättvisande. Den äldre fick i något inlägg heta snyggosonen, men det är inte heller rättvist eftersom de bägge i den älskande moderns ögon är charmörer utav Guds nåde......Hade det här skrivits för 10 år sedan hade Blondie och Brownie varit hyfsat lämpligt, med risk för att de skulle misstas för milkshakes, eller kakor, eller nån seriefigur.

Prinsar är de ju också båda två, och knappast egentligen MINA prinsar utan respektive flickväns och näää...ingen av dem är så där klockrent enkelt namnad som Ängelen - kanske för att det i realiteten var precis tvärtom? Gossarna är nämligen levererade med namnlapp runt tån i stort sett, medan den lilla damen fick vänta ett halvår på sitt namn, fick dispens och döptes så småningom med dopklänningen oknäppt i ryggen =)

Min vana trogen så har jag nu lyckats svamla mig igenom ett helt inlägg utan att komma fram till någonting konkret, men jag ska fortsätta fundera - och tager naturligtvis tacksamt emot förslag. Att utlysa en tävling känns ju rätt fånigt, man kan ju liksom inte vinna nånting och i jämförelse med vissa bloggar som sponsras av både de ena och de andra så blir det ju i fattigaste laget - dessutom hade jag varit tvungen att sätta upp komplicerade regler för beslutsrätt och copyrights och sånt och det orkar jag inte - huvudvärken from Hell är här och hälsar på idag så allt överskottstänkande är en plåga.

Jag nöjer mig med att konstatera att jag åtminstone tänker på saken *L* och tar en promenad för att se om skallebanket kan blåsa bort!