haft en sådan där natt när du inte hinner lägga igen ögonlocken förrän klockan ringer? Ja, att det känns så alltså fastän du kan ha sovit både fyra och nio timmar? Nio timmar har jag ju knappast sovit inatt, som vanligt lekte jag helikopter en god stund innan jag kom till ro och när jag väl somnat så drömde jag. Horribla, våldsamma olycksbådande drömmar. Jag är inte, har aldrig varit någon sanndrömmare, skeptiker som jag är vet jag inte ens om jag tror på det där med att man kan drömma sant.....

Inatt alltså.....mina drömmar brukar i vanliga fall vara fulla av snabba kast, massor av människor, inte precis innehålla personer jag kan identifiera och ha mig själv som "huvudperson" men inatt var det helt annorlunda. Jag drömde så vitt jag kan minnas om en och samma person, en mig tidigare väldigt närstående och allt, ALLT den här personen upplevde var våld, blod och ond bråd död i slowmotion. Jag minns inte ens om jag var närvarande i drömmen, det var alltså inte jag som utsatte personen ifråga utan det var en serie till synes slumpmässiga händelser. Otäckt var det, och hade det varit en film hade jag omedelbart stängt av - dvs jag kan inte ha sett något tex på tv som har "inspirerat" mina drömmar.

Men skeptiker eller ej, jag är faktiskt lite orolig och funderar på om jag ska slå en signal och höra så allt står rätt till. Grejen är den att vi inte har någon kontakt numera och att då ringa efter att ha haft en dröm känns mer än patetiskt, vad säger man liksom? "Hej, jag drömde att du dog - är det sant?" eller lite mer subtilt "Hej, jag drömde att du dog, kan du vara så snäll och vara lite mer rädd om dig i fortsättningen?" och vad har isåfall jag med det att göra? Det är ju knappast så att jag önskar livet ur någon men.....

Naaaah - jag hoppar nog över det där telefonsamtalet och slår bort drömmen som ett bevis på min mångsidiga hjärnas förmåga att skapa kanaler för att få utlopp för mina aggressioner genemot symaskinen igår. Förmodligen var mitt undermedvetna i större uppror än det lät mig ana och det var därför jag drömde som jag gjorde - jag är bara lite förbluffad över min förmåga att drömma ihop sådan fasansfulla scenarier och önskar att jag hade låtit bli! Nu ska jag genast skaffa mig svart sytråd och med minsta möjliga krångel sy klart de där byxorna så att jag slipper drömma mer läskigheter.

Kom på: med tanke på att jag ska sy haremsbyxor - vore det inte trevligt om jag inatt drömde ihop ett eget litet harem till mig - men UTAN eunucker tack! =)

tv blir det när Ängelen är här - för min del alltså, eftersom hon i stort sett ockuperar vår gemensamma dator. Det innebär att jag sett ett och annat som jag i normala fall skulla ha missat, och som jag förmodligen också hade mått bättre av att missa. Men är man dum så är man och därför satt jag mig igenom P3Guldgalan och svor åt att gossen som numera lagt av sig sjömanskostymen fortfarande vinner diverse priser trots att det finns såååååååååååååååååå mycket många bättre artister. Jag har iallafall gjort vad jag har kunnat vad gäller den där tidningsnallen som ska delas ut längre fram och lagt min röst på de jag tycker förtjänar den.

Nåt annat jag zappade igenom några gånger var tillställningen där (pseudo) kändisar skapar sig en egen kör och låter dem framföra mer eller mindre bra verisioner av kända låtar. Jag har inte sett alla avsnitt och jag påstår mig inte vara någon framstående musikkritiker, men i mina ögon och öron känns det snarast som om det är körledaren och dess kändisskap det röstas på, snarare än körens prestation? Om jag förstår mina seriefanatiska vänner är det i stort sett samma koncept som gäller när "stjärnor" ska dansa och åka griller - det är inte prestationen i sig som är den viktiga.......

På tal om prestationer har jag faktiskt - trots min lakoniska kommentar om en stillsam helg - gjort lite nytta här. Kartongerna med advents- och julpynt har förflyttats ifrån köket in i förrådet, skafferiet har torkats ur, köksbänkar och kakel har torkats och tro det eller ej, jag lyckades för en kort stund skaka liv i den enda lilla kreativt skapande ådra jag någonsin besuttit: jag har börjat sy.<------ sanning med modifikation

Nänänänänä...inte brodera, det får finnas gränser för galenskapen liksom! Jag fick för mig att jag skulle återskapa min alldeles egna variant av haremsbyxor nämligen - jag sydde ett par nån gång -84 har jag för mig, det var för övrigt en period i mitt liv då jag själv sydde i stort sett allt jag klädde på mig och drömde om en designerutbildning på Beckmans....av den drömmen blev det noll och intet, men under ganska många år framöver plågade jag mina tre telningar med hemsytt och jag minns speciellt ett par hängslebyxor rutiga i grönt, gult, rosa och vitt som var P19:s absoluta favoriter när han var två år.......Stackars vilseledda barn och nej, han blev inte bög för det *vädrar en fördom* =)

Alltså, jag rafsade runt i det tygförråd som faktiskt finns här - likt en hamster sparar jag på vissa saker (men inte mat, den äter jag upp) och gärna just tyger - man vet aldrig när de kan komma till användning och hittade ett svart bomullstyg, satte saxen i det och släpade fram symaskinen, det käraste arvet efter kära mormor och fick ett totalt hjärnsläpp. Klippa (till) kan jag fortfarande, men hur i alla själars salighet fogar man ihop tygstyckena? Det är rent skamligt hur länge jag satt och vände och vred på tyget innan allt kom tillbaka och naturligtvis...NATURLIGTVIS!!!! SÅ HADE JAG INGEN SVART SYTRÅD......

Där och då fick jag förmodligen det allra yttersta tecknet på att jag slutligen blivit vuxen: jag kastade inte symaskinen i väggen. Helt lungt lade jag undan tyget, drog ur alla sladdar och gjorde en mental notering om att köpa tråd imorgon och gick sedan därifrån. Att minnesnoteringen kommer att vara som bortblåst imorgon är en helt annan sak: symaskinen - och väggen, är fortfarande hela!

Nu ska jag gå och lägga mig, har kommit över en helt ny fantasyserie som jag med nöje ska sätta tänderna - eller ögonen - i och hoppas att den är exakt så bra som den verkar av baksidestexten att döma....