Som driven av en yttre kraft (möjligtvis till en liten del påverkad av den skål med popcorn och de tre kanelbullar jag klämt i mig under kvällen) styrdes mina steg mot vågen och med ett djupt andetag klev jag på den. Jag vet inte om det är smart att ta ett djupt andetag? Logiskt sett borde det ju vara det - eftersom mer luft i lungorna kanske lättar min tyngd en aning, fast å andra sidan blir det ju mer innehåll i mig och så kanske vågen visar mer?

Nåväl - jag klev på helvetesmaskinen och det var med en viss skräck jag nästan förväntade mig att den skulle börja skrika och jämra sig under min tyngd. Det gjorde den som väl var inte, men nog tyckte jag att digitalsiffrorna blinkade av pur förvåning - eller var det kanske chock? Jag tvingades dock konstatera att på 18 månader har jag gått upp nästan lika många kilon. Horribelt.

Mitt enda hopp just nu står till att jag är havande med en liten babyelefant och att jag vid förlossningen om dryga fyra månader förlorar vartenda kilo den lille battingen lagt på mig......Om det mot förmodan inte skulle vara så att det är en elefantdräktighet jag är inne i så ligger jag rätt risigt till. Risigheten innefattar det faktum att jag måste börja röra mer på mig - och med tanke på att människan är lat av naturen och att jag är väldigt naturlig så ...ja, ni fattar själva.....

Farväl ljuva kanelbullar, farväl mjuka soffa och goddag disciplin och groddar.

Jag är ingen disciplinerad människa - ni som känner mig vet att jag i själva verket är lastbarheten och lättjan personifierad, jag ska skriva till Svenska Akademin och ifrågasätta varför min bild ännu inte kommit in i SAOL invid åtminstone det ena av de två orden! Horace, du sköter dig inte - hur står det till med källforskningen egentligen?