att världen är som förtrollad ibland?

Faktiskt somnade jag rätt gott igår, trots nervositet inför anställningsintervjun,  trist telefonsamtal och att jag "explositionerade" (jag har snott stavningen). Fördelen, och kanske även nackdelen med mig är ju att även om jag faktiskt går i atomer både snabbt och ofta, så går det över inom en snar framtid....Hur som haver så sov jag gott och steg faktiskt upp i riktigt god tid så jag BÅDE skulle hinna göra mig iordning och "data mig" lite - är man beroende så är man! *L*

Köra bil är ju något jag gör snabbt och effektivt så att ta sig ut på Sigfridsområdet var ju ingen konst - konsten bestod i att ta sig fram och orientera sig där...sheit vad det har förändrats sedan jag var där sist! Inför en skara förundrade byggjobbare for jag runt med lilla Eskrutten så det dammade, gjorde en handbromsvändning in på P-platsen och spatserade iväg till "Huvudentrén" där man får plinga på en porttelefon där tyvärr INGEN hade hört talas om mannen jag skulle träffa!

Men grejt liksom - här kommer jag (som vanligt i sista minuten) och vad gör jag nu? Jo, jag ler vackert när dörren öppnas och jordens goding (MM) står där och frågar om det är jag som är jag varpå smartCatten svarar: Ja tack! och vill sen helst vaporiseras......*skäms, men som vanligt bara lite*. Det visar sig att jag plockats ut för att intervjuas för Rättspsyk - inte "vanliga" psyk och jag inser snabbt att här snackar vi tuffa grabbar och ömtåliga tjejer.

Rättspsyk har - sedan jag var där sist - utökat sitt samarbete med Kriminalvården, vilket innebär att en hel del "godingar" kommer dit - enligt MM medlemmar från diverse organiserade gäng och på kvinnosidan har självskadebeteendet ökat ordentligt de senaste åren, inte minst i takt med att säkerhetsklassningen höjts på kliniken. bitvis kändes det som om MM ville "dra på" för att avskräcka mig en aning, men jag är väl för korkad för att fatta det för jag sa mig till och med vara villig att gå på timmar innan sommaren om det skulle bli aktuellt med en anställning.....

Rätt nöjd var jag när han (trots lillefars farhågor) släppte ut mig efter närmare en timme (en väninna som var där på ventilationskontroll häromveckan påstod bstämt att det tog längre tid att få komma in och bli utsläppt igen än att göra själva kontrollen) och jag skuttade iväg till lilla bilen medan jag slog på den psykade mobilen som liksom jag tappar minnet på och då - tro fanken att den plingade till intensivt och det bara ramlade in sms.....bla ett som jag VET skickades i lördags!

Ett annat var från mitt externa minne - även kallat E-L som påminde om mötet på vuxendagis som jag LOOOOOVAT att komma på så det var bara att kasta sig i Eskrutten, samtidigt som jag läste av resterande rätt inaktuella sms och därefter ringde och väckte exet som utlovat medan jag slingrade mig fram genom stadstrafiken - inte bra - jag vet!!

Väl framme på Smärtsektionen/Vuxendagis så visade det sig att av mötet blivit intet - de övriga händiga damerna satt och pysslade för fullt med tillverkning av påskkort, bokmärken, scrapbooking och annat sånt där kreativt som jag växte ifrån nån gång i lågstadiet....jag pratar istället, som en fd kollega sa: Jag skulle mycket väl kunna ta anställning som fikarumssnackare -  var person på sin plats!*L* När vi så satt där på dagis och externminnet uppdaterade mig på alla måsten och borden jag hade - bla en välkommen SPA-dag och en mindre välkommen ...nej, tyst min mun!! så kom vi på att vår körledare fått barn!

Ja, hennes man också naturligtvis - samma barn till och med, och att minnet och jag i egenskap av kassör och ordförande nog lämpligtvis borde gratulera henne/dem/babyn...och alltså bestämde vi tid nere på stan, jag skulle ju "bara" träffa exet för inköp av födelsedagspresent till P 19 först....Sagt och gjort. jag beger mig till fd I11:as övningsområde för att se på när han rastar hundarna och sedan far vi till den där stora nya tyska eletronikaffären ni vet...MMM...just den!!

Där inhandlar vi snabbt och effektivt -  eftersom jag är i tidsnöd - en styck dammsugare, en styck pizzabakningsmojjäng samt en styck eltandborste - allt i akt och syfte att få gossen att förstå att han bör flytta hemifrån *ser förvirrad ut - eltandborste - att skura toan med eller vad?* Det är ialla fall faderns önskemål efter gårdagens konflikt som tydligen slutade med diverse våldsamma smällar - på döda ting bör tilläggas!!

Ja hassegu, nu har det ÄNTLIGEN gått upp för honom att det inte funkar att EN person ska står för tvätt, inhandling, städning, matlagning och bakning...sent ska syndaren vakna eller? Jaja, jag vinkade iväg honom och styrde kosan tillbaka in mot centrum och blir nästintill prejad av en skruttig röd 245:a med en hysteriskt vinkande gosse i...ingen aaaaaning om vem det är, förrän han kör upp intill mig vid nästa trafikljus och vinkar lika hysteriskt - det är P19:s kompis och efter att ha vinkar armen av sig byter han snabbt fil och faller in bakom mig och sen kör vi karavan en bit...när jag parkerat på det svindyra Stortorget svänger han elegant upp bredvid och frågar vad jag gör i stan, får svamligt svar - säger hej och burnar iväg....*ännu mer förvirrad*

Men där står E-L och väntar och hypereffektiva som vi är klarar vi av ett Apoteksbesök, ett babyplaggsinköp, en -två -tre jeansprovningar i lika många affärer samt ett fullständigt tröstlöst försök att få hjälp att hitta minnet i min mobil...samt en snabblatte inne på Punkten på mindre än en timme - helt okvinnligt om du frågar mig *S*

Gee whizz - efter det var det kast i bilen igen för vidare befordran ut till exet som nu kommit på att han inte ville fira P18 snart 19 utan att det var bättre att jag gjorde det och därför också hämtade upp presenterna vi inhandlat någon timme tidigre *ser JÄTTEFÖRVIRRAD ut* vilket jag gör och sedan hoppar in på matbutiken hemma i byhåla för att äntligen inhandla det där kontantkortet till mobilen som jag fick av snälla fina M för ganska länge sedan men inte tagit i bruk.

Jag tyckte liksom att det kändes som överkurs att går runt med TRE mobiler i väskan, en till Dah'lingen, en till vännerna och en till alla andra eftersom vi använder olika operatörer på alla håll!! Men nu kan jag uppenbarligen stänga ner en av dem och då var det ju lämpligt att skaffa kontantkort av samma slag som de flesta i kretsen använder..skutt i bilen igen och hem och brassa käk tillsammans med Ängelen - så avancerat som stekt falukorv och mos - men mätta blev vi och med tanke på att jag inte fått i mig annat än en latte sen frukost så var det på tiden!!

Äntligen, äntligen skulle jag sätta mig i soffan med "Liftaren", men då ringer telefonen..Ängelen vägrar svara så jag masar mig upp och svara nog en aning vresigt för det blir knäpptyst i luren...sen hörs en späd röst som vänligast inbjuder mig till anställningintervju på "drömjobbet" på tisdag....mera soffa efter det? Nnnnäfan, som en duracellkanin på speed börjar jag istället baka skorpor parallellt med att starta igång nya mobilen och lägga in alla kontakter där, välja rington och...ja, ni vet allt sånt där småskoj man kan roa sig med medan skorporna ändå står i ugnen?

Nu....nu är det kväll och under förutsättning att jag inte blir så där sanslöst övertrött och blippar halva natten så TROR jag att jag kommer att sova ganska gott inatt också!  Men visst är det som förtrollat vad man kan hinna med på en dag - under förutsättning att man kommer utanför dörren!*L*

Over and out - sjöscout!

jag kastat fläkten full med skit igen och naturligtvis flög den tillbaka på mig.

Jaja, att jag ständigt är den som står för misstagen, feltolkningarna och överreaktionerna har jag redan förstått - så det här var väl alltså "the final strike"! So be it då rå - kanske är det nu i och med detta dags att slutligen lägga alla velanden om "eventuellt, kanske, om om inte fanns" på hyllan och istället fokusera på MIG, MITT och vad jag ska göra med mitt liv utifrån de premisser som gäller för mig och enbart mig....

Svårt - eftersom jag är en sån där människa som dels har ett behov och ett intresse av att omge mig med andra och deras väl och ve, dels har en förmåga att trassla till det för mig i det här "omgeendet". Men jag får väl inse att jag sårar både mig själv och andra med det beteendet och ta mig samman för att kunna gå vidare och "bli" något, eller kanske någon - helare, sannare och förhoppningsvis också en aning trevligare.....

För övrigt har jag inte gjort ett jäkla någonting idag, bara blippat och gafflat med folk på msn och i diverse gb - my life sux!!

Tack och hej - leverkorv!

Edit: btw funderar jag på hur det skulle kännas att kunna gråta, lättar det?

man orka? Eller SKA man inte orka? Och om man inte gör det - vart vänder man sig med sin brist på ork?

Mitt slagord har i alla år varit "Night time is the right time!" men nu är till och med natten lite tuff. Där jag tidigare har funnit frid, ro och tystnad är det istället fyllt med funderingar och oro. Efter de senaste dagarnas händelser har magkatarren blossat upp igen, mat känns smått överflödigt och för varje liter thé jag inte kan klara mig utan, skriker magen än högre. Och som piéce de resistance känner jag att jag bara klagar, klagar och klagar - och oavsett hur mycket jag klagar förändras tyvärr ingenting till det bättre, utan jag lägger snarare lök på laxen åt mig själv genom att få dåligt samvete för att jag klagar....

Det är ju inte så att jag inte förstår att klagandet inte har någon effekt och inte gör någon nytta - men det är inte så lätt att låta bli! Om någon av er - mina rara läsare -  har ett tips som INTE innehåller gaffatejp eller än mer drastiska kirurgiska lösningar så som amputation eller lobotomi är ni hjärtligt välkomna med dem =)

Back to bed - I'm dead!!

(nu ljög jag, jag tänker blippa nån timme till tror jag)

på känn...och illa var det!

Igår pratade Ängelen ovanligt mycket i telefon och inte på msn som brukligt är. Jag är ingen tjuvlyssnare, men i min lilla lägenhet är det inte lätt att undvika att höra - och jag hörde samma två namn nämnas om och om igen och Ängelen lät upprörd. Namnen som återkom var det på P 17:s bästa kompis och dennes fd flickvän.....Idag ringde jag till mamman till grabben - hon är en av mina närmaste vänner - för att höra med henne om hon visste att det pratades.

Vid min fråga brast hon i gråt och sa att - jo, det var hon medveten om. Lite smått chockad insåg jag att jag visste nog inte tilnärmelsevis en bråkdel av vad det här handlar om och frågade om hon orkade berätta. Det var med nöd och näppe, och det var i sanningens namn knappt jag orkade höra. Sonen har under ca 19 månader haft ett förhållande med en jämnårig flicka - en tjej med lite trista hemförhållanden och behov av stabilitet. Det har hon fått hos min väninna och hennes familj - många är de nätter då tjejen sovit över för att hon inte klarat av rent känslomässigt att gå hem.

Grabbens betyg dalade betänkligt under den här perioden eftersom han hellre gjorde henne sällskap i korridoren när hon inte orkade gå på lektionerna än sköta sin egen skola. Hon följde med familjen på semestrar, släktträffar, firade tom förra julen med dem eftersom nya "palstmamman" ställde för stora krav på henne. I försomras började dock deras förhållande svaja, tjejen hade helt enkelt förälskat sig i grabbens kompis men vågade inte berätta - under sommarlovet tog det slut, hon fick sin "nya" kärlek och allt rullade på....

I julas skaffade grabben en ny flickvän - en stabil tjej med hästar som största intresse och allt kändes som frid och fröjd - ända till igår! Då far en "mobb" (ja, jag hittar inget bättre ord) av uppretade flickor genom skolans korridorer, drar ut grabben från hans lektion och anklagar honom mitt i en av elever brusande korridor för VÅLDTÄKT!!! De skriker, slår, spottar och hotar - han har förstört hennes liv och det är lika bra att han går hem och hänger sig - för de ska göra hans liv till ett helvete!!!

Därefter rusar de till "nya" flickvännens klassrum - smädar och hånar henne inför hela klassen med tillrop om att var ful, ovärdig och ...ja, jag vill inte använda de orden här!! Sen försvinner de från skolan, men fortsätter sina trakasserier via sms och på msn - även P17:s flickvän får en släng av sleven då hon är kompis med nya flickvännen. Ängelen har också fått sitt i skolan idag, för vi är vänner med familjen.....

Så vad händer - jo, rektor ringer hem till min väninna och berättar vad som hänt och säger att "Det kan nog vara lämpligt att vi pratar om det här i kollegiet, men vi vill att ni ska veta om det". Jaha liksom? Och sedan då? Helt bortsett ifrån att jag känner den här gossen sedan han var tre år, och så väl som det nog går att känna en annan människa och därför har svårt att tro på anklagelsen så förundras jag över skolans attityd. Grabben har blivit anklagad för våldtäkt, utsatt för både fysisk skada och olaga hot, liksom minst tre andra ungdomar - och skolan ska "prata om det här"?

Geee...ska vi inte sjunga "We shall overcome" också? *hoppar av ilska*

Samhället sjuder av "pros and cons" - det viskas om flickans mångåriga kontakt med BUP, och även om "ingen rök utan eld" ...grabben biter ihop och uthärdar viskningarna, tjejen får "highfives" i korridoren av sitt gäng, ord står mot ord - helvete vad svårt det här är!!

det här för precis vad det är - ett enkelt konstaterande av en lagom tjurig Catt - det skule aldrig falla mig in att glädja nån annan  - men den här bilden passar sååååååå bra idag!!!

Edit: Häromdagen såg jag en väninnas msntext: "Våga visa kärlek" och tanken kom genast studsande geom mitt huvud - men "Våga TA EMOT kärlek" då?

hinner jag med idag...som för en gångs skull inte ska handla om mig och min självömkan......inte enbart i alla fall!

Den ska väldigt, väldigt ytligt beröra ämnet rasism som kommit upp flera gånger under dagan - bla annat i P3:s program med Denis Merdol och en man som jag tyvärr inte uppfattade namnet på. De bad lyssnarna att höra av sig med åsikter om rasism och det VÄLLDE in sms och mail. Tyvärr, tyvärr var de flesta av typen "jag är inte rasist - men", en hel del innehöll också rena främlingsfientligheter, men ett kunde jag ha skickat själv - det som innehöll frågan om "omvänd rasism" dvs när nysvenskar använder ord som jävla svenne och dylikt.

Mannen i studion hävdade bestämt att det var skitsnack, omvänd rasism kan ENBART komma på tal den dagen tex muslimer eller mörkhyade afrikaner (fan vad svårt det är att vara PK och skriva om sånt här!) är de som innehar högsta position i företag och dylikt och effektivt blockerar vägen för "de vita" - ja, han sa så....

Men jag har tycker nog att om man kan gradera rasismen, så kan man gradera den omvända och vi måste vara lika vaksamma på den som på den "vanliga" rasismen så den inte smyger på oss och överrumplar oss en dag. Som mamma har jag tyvärr sett ett antal exempel på den omvända rasismen(ja, jag envisas med att kalla det så!) på mina söners fd högstadieskola, där tröjor med Sveriges och sydstaternas flagga var strängt förbjudna, men där WuTangkläder var helt okej, där vissa ungdomars utagerande beteende bortförklarades med att "han har haft det så jobbigt, han är ju flykting" men andras försvar mot detta beteende klassades som rasism...

Sen finns den där nonchalanta typen av smygrasism som min dotter reagerade så starkt på - hon loggade in på msn tillsammans med en kompis på dennas adress och med en fin bild på tjejen ifråga och addar en av min dotters vänner på tjejens adress och det första gossen i andra änden frågar är vilket land hon kommer ifrån och däretfter konsekvent vägrar svara på vilken roll det spelar? Kan ju säga att Ängelen ägde upp sig rätt rejält på detta och numera är gossen blockad och raderad från vänlistan... 

Så där - nu har jag stuckit ut min krokiga tattar/judenäsa igen och är vääääldigt nyfiken på reaktionerna på det här! =)

Tack och goodbaj - hatt på svaj!

funderar jag skarpt på att gå och lägga mig runt fötterna på en läkare och inte släppa taget förrän han skrivit ut allt jag vill ha - jag som inte ens tar en Ipren förrän det är FÖR jävla illa. Förmodligen skulle det kunna sluta på två sätt - antingen tar jag ALLA piller jag får på en enda gång, för att få sova, slippa ha ont - både på ut och insidan, pausa tänket en stund, men det mest sannolika vore ändå att eventuella piller åkte långt in i ett skåp med tanken att "sen......sen, den gången det blir FULLKOMLIGT outhärdligt, då ska jag ta dem"

Och på det viset eskalerar mitt liv i tempo, smärta, förvirring - och läser min presumptive arbetsgivare det här så blir det definitivt som lillefar sa: "Du är ju iallafall på rätt plats, för får du inte jobbet kan de ju skriva in dig direkt!"

Vad jag tänker på - men inte han - är ju hur mycket bättre jag är på att hantera andras problem, och hur mycket lättare jag får att hantera mina egna om jag har annat att fokusera på. Förmodligen är det det största problemet - jag har för mycket tid över att problematisera, och för många eventuella val?

Ett jobb nu - så jag kan sluta fundera över om, vart och när jag kanske borde flytta, ett jobb med långa och hårda arbetstider och enbart kvinnliga kollegor så det inte blir någon tid över att trassla med karlar, ett jobb - så jag kan hyfsa av alla kanter på de där räkningarna som sticker ut lite här och där. Ett jobb - jag byter Frank(enstein) mot ett jobb - glatt och villigt!

Hej och tack - Frankattack!

säger som Lena: Det gör ont!

Så här i närheten av morgonväkten, efter en helg med mycket prat och många minnen och en låt som är så vacker att den nästan skrämde mig är det bara att ta tjuren vid hornen och inse - det är inte över.

Det förvirrade lilla mellanspel jag hade med en ännu mer förvirrad människa var nog mitt korkade försöka att "bota" eller nåt. Jag borde ha lärt mig att man inte kan täppa till, man måste driva ut först, innan man kan lägga på nytt lager. Det gör ont.

Och för att riktigt rannsaka mig själv måste jag väl stillsamt fråga vem det är jag försöker lura när jag skämtar bort och undviker att diskutera sådant som istället borde lyftas till ytan och pratas igenom - det enda verkningsfulla sättet att driva ut alla gamla spöken i form av brustna förhoppningar och missförstånd. Men det gör ont!

Tiden läker alla sår sägs det, men jag undrar om man inte bör ge tiden lite hjälp på traven och med tanke på att en annan klyscha är att "gammal kärlek rostar aldrig" så verkar ju hela företaget dömt att misslyckas? Välmenta råd i alla ära - jag kan dem och har själv givit dem, frikostigt åt olika håll men som vanligt är det bra mycket svårare att applicera dem på sig själv. För det gör ont....

Bitvis känner jag mig som myran ni vet, som satt fast i ett Toy - men åtminstone kämpade hela tiden han satt där - för min egen del vet jag inte riktigt om jag vill att tuggummit ska släppa, men det blir inte lättare att tänka sig den dagen det gör det och träffar på någon ny att "fånga in".....och DET gör ont.

Sova - blir det knappast tal om i natt heller, det finns om igen en hel massa att gå igenom i tankarna, att fundera över, och grubbla, grubbla, grubbla över.Alla dessa "om bara" som snurrar omkring som en moskitsvärm i huvudet, landar för en mikrosekund och sen lyfter som en svärm för att snurra vidare, till synes i all oändlighet....jag läser och lyssnar om och om igen - och det gör ont......

Sov gott - ni som kan!

Edit:

 "Att förlora dig var svårt - att sakna dig är värre"

nåt jag hittade i en gammal nostalgisamling i en låda från tonåren - är det inte meningen att man ska växa ifrån sådant?