Ja, inte ens med bästa vilja i världen kan man kalla det här för en timmerkoja - inte ens om jag tände en mysig liten brasa på plastmattan framför soffan skulle det kännas autentiskt....

Det ekar så lustigt i mitt hem - trots att jag försöker fylla det med så mycket textilier som jag orkar med att ha framme, och en och annan luddig katt så är ljudet så "burkigt" :( Jag skyller på betongen - det kan väl inte vara jag som inte kan mysa till stället? Mattor liksom - dels far katterna runt med dem, och dels blir de så fulla med sådana där änglatofflor! Gardiner likadant - jag vill ha tunna, ljusgenomsläppliga så solen kan värma oss! Kuddar - tar mest plats i den där inte så stora soffan, och duk på bordet har jag så stor som jag står ut med! (liten vill säga, dukar är fult)

Soffan, fåtöljen och datastolen är ju av textil - kan inte de dämpa lite? Funderade ett tag på att spänna upp ett tyg som "baksida" på hyllan jag har som rumsavdelare, tills jag kom på att det förmodligen skulle samla MASSOR av damm...och så kul är det ju inte att städa? Mitt så gott som alldeles egna hem - det första sedan jag var 18 - känns på nåt märkligt sätt just nu som nån slags genomgångslägenhet?

Jag är mig veterligen inte på väg någonstans - speciellt inte nu när jag fått jobb på "hemmaplan"- och ändå känner jag mig smått rotlös och rastlös...kan det vara våren? Jag vet att jag brukar drabbas av "ommöblerings alt. flyttraseri" när den nalkas men här har jag ju bott så kort tid och faktum är att på sätt och vis trivs jag verkligen - men jag är ju på nåt vis inte "hemma" här.....Underligt att det ska kännas så, nu när personalen i mataffären äntligen börjar hälsa igenkännande på mig och jag lärt mig namnen på de intilliggande gatorna, tilloch med börjar få lite koll på vart Ängelens kompisar bor!

På anställninsgintervjun skämtades det lite med att jag ju inte längre tillhörde församlingen, men jag måste säga att det inte alls känns relevant att återvända dit, även om det bara handlar om lite drygt en mil. Förmodligen är det här "bara" en reaktion på att jag fått jobb och är "fast" här - men det var jag ju ändå med mina ungar liksom....äsch, jag vet inte - det kanske är bäst att möblera om det lilla som går och förutsätta att den här känslan försvinner - längtar jag bort för mycket så tar jag väl lille komm.teknikern på orden och tigger en tågbiljett och "pausar" en stund!

Alternativet är att på något sätt koppla in en on/offswitch i skallen som låter mig odelat ta in allt skval från tv:n och effektivt blockerar andra tankar och känslor - för lobotomi har jag kommit fram till kan hämma mig i yrket, så det hoppar jag över! =)

Nu ska jag inte svamla mer utan parkera i soffan- jag har tre veckotidningar med någon annans halvfärdiga korsord - den sorten jag gillar bäst, där jag får rätta och skriva om - är jag lite underlig eller? ;-)

Glad Påsk - puss och pjosk!!