hinner jag med idag...som för en gångs skull inte ska handla om mig och min självömkan......inte enbart i alla fall!

Den ska väldigt, väldigt ytligt beröra ämnet rasism som kommit upp flera gånger under dagan - bla annat i P3:s program med Denis Merdol och en man som jag tyvärr inte uppfattade namnet på. De bad lyssnarna att höra av sig med åsikter om rasism och det VÄLLDE in sms och mail. Tyvärr, tyvärr var de flesta av typen "jag är inte rasist - men", en hel del innehöll också rena främlingsfientligheter, men ett kunde jag ha skickat själv - det som innehöll frågan om "omvänd rasism" dvs när nysvenskar använder ord som jävla svenne och dylikt.

Mannen i studion hävdade bestämt att det var skitsnack, omvänd rasism kan ENBART komma på tal den dagen tex muslimer eller mörkhyade afrikaner (fan vad svårt det är att vara PK och skriva om sånt här!) är de som innehar högsta position i företag och dylikt och effektivt blockerar vägen för "de vita" - ja, han sa så....

Men jag har tycker nog att om man kan gradera rasismen, så kan man gradera den omvända och vi måste vara lika vaksamma på den som på den "vanliga" rasismen så den inte smyger på oss och överrumplar oss en dag. Som mamma har jag tyvärr sett ett antal exempel på den omvända rasismen(ja, jag envisas med att kalla det så!) på mina söners fd högstadieskola, där tröjor med Sveriges och sydstaternas flagga var strängt förbjudna, men där WuTangkläder var helt okej, där vissa ungdomars utagerande beteende bortförklarades med att "han har haft det så jobbigt, han är ju flykting" men andras försvar mot detta beteende klassades som rasism...

Sen finns den där nonchalanta typen av smygrasism som min dotter reagerade så starkt på - hon loggade in på msn tillsammans med en kompis på dennas adress och med en fin bild på tjejen ifråga och addar en av min dotters vänner på tjejens adress och det första gossen i andra änden frågar är vilket land hon kommer ifrån och däretfter konsekvent vägrar svara på vilken roll det spelar? Kan ju säga att Ängelen ägde upp sig rätt rejält på detta och numera är gossen blockad och raderad från vänlistan... 

Så där - nu har jag stuckit ut min krokiga tattar/judenäsa igen och är vääääldigt nyfiken på reaktionerna på det här! =)

Tack och goodbaj - hatt på svaj!

funderar jag skarpt på att gå och lägga mig runt fötterna på en läkare och inte släppa taget förrän han skrivit ut allt jag vill ha - jag som inte ens tar en Ipren förrän det är FÖR jävla illa. Förmodligen skulle det kunna sluta på två sätt - antingen tar jag ALLA piller jag får på en enda gång, för att få sova, slippa ha ont - både på ut och insidan, pausa tänket en stund, men det mest sannolika vore ändå att eventuella piller åkte långt in i ett skåp med tanken att "sen......sen, den gången det blir FULLKOMLIGT outhärdligt, då ska jag ta dem"

Och på det viset eskalerar mitt liv i tempo, smärta, förvirring - och läser min presumptive arbetsgivare det här så blir det definitivt som lillefar sa: "Du är ju iallafall på rätt plats, för får du inte jobbet kan de ju skriva in dig direkt!"

Vad jag tänker på - men inte han - är ju hur mycket bättre jag är på att hantera andras problem, och hur mycket lättare jag får att hantera mina egna om jag har annat att fokusera på. Förmodligen är det det största problemet - jag har för mycket tid över att problematisera, och för många eventuella val?

Ett jobb nu - så jag kan sluta fundera över om, vart och när jag kanske borde flytta, ett jobb med långa och hårda arbetstider och enbart kvinnliga kollegor så det inte blir någon tid över att trassla med karlar, ett jobb - så jag kan hyfsa av alla kanter på de där räkningarna som sticker ut lite här och där. Ett jobb - jag byter Frank(enstein) mot ett jobb - glatt och villigt!

Hej och tack - Frankattack!

säger som Lena: Det gör ont!

Så här i närheten av morgonväkten, efter en helg med mycket prat och många minnen och en låt som är så vacker att den nästan skrämde mig är det bara att ta tjuren vid hornen och inse - det är inte över.

Det förvirrade lilla mellanspel jag hade med en ännu mer förvirrad människa var nog mitt korkade försöka att "bota" eller nåt. Jag borde ha lärt mig att man inte kan täppa till, man måste driva ut först, innan man kan lägga på nytt lager. Det gör ont.

Och för att riktigt rannsaka mig själv måste jag väl stillsamt fråga vem det är jag försöker lura när jag skämtar bort och undviker att diskutera sådant som istället borde lyftas till ytan och pratas igenom - det enda verkningsfulla sättet att driva ut alla gamla spöken i form av brustna förhoppningar och missförstånd. Men det gör ont!

Tiden läker alla sår sägs det, men jag undrar om man inte bör ge tiden lite hjälp på traven och med tanke på att en annan klyscha är att "gammal kärlek rostar aldrig" så verkar ju hela företaget dömt att misslyckas? Välmenta råd i alla ära - jag kan dem och har själv givit dem, frikostigt åt olika håll men som vanligt är det bra mycket svårare att applicera dem på sig själv. För det gör ont....

Bitvis känner jag mig som myran ni vet, som satt fast i ett Toy - men åtminstone kämpade hela tiden han satt där - för min egen del vet jag inte riktigt om jag vill att tuggummit ska släppa, men det blir inte lättare att tänka sig den dagen det gör det och träffar på någon ny att "fånga in".....och DET gör ont.

Sova - blir det knappast tal om i natt heller, det finns om igen en hel massa att gå igenom i tankarna, att fundera över, och grubbla, grubbla, grubbla över.Alla dessa "om bara" som snurrar omkring som en moskitsvärm i huvudet, landar för en mikrosekund och sen lyfter som en svärm för att snurra vidare, till synes i all oändlighet....jag läser och lyssnar om och om igen - och det gör ont......

Sov gott - ni som kan!

Edit:

 "Att förlora dig var svårt - att sakna dig är värre"

nåt jag hittade i en gammal nostalgisamling i en låda från tonåren - är det inte meningen att man ska växa ifrån sådant?