blev det en himla massa inatt - sena sådana. Jag vet inte om jag ska skylla dem på min överaktiva hjärna eller på det faktum att jag åt frukost först  runt 17-tiden, något som isåfall förorsakade inte bara muller i hjärnan utan även magen :( Nog om det.......

Kort och koncist kom jag att tänka på män - alla de män som jag på ett eller annat vis kommit i kontakt med via nätet. När man är en babelsfisk som jag så blir det lätt några stycken - och av alla dem jag pratat med är det bara EN enda som från första början varit ärlig och rakt på sak i sina tankar, känslor och avsikter. Nja - kanske två då, den andre hade inga avsikter;-) Och den människan lyckades jag sjabbla bort genom min egen paranoia/dumhet/omognad/whatever......Nåväl - idag är jag hur som haver glad att få kalla honom min vän och tacksam för att vi inte tappat kontakten....och det är INTE tack vare mig *skäms*

Detta leder mig osökt in på hur duktig jag trots allt är =): Jag har varit utanför dörren idag!! Och inte bara direkt utanför med soporna, inte bara en snabbsväng till affären utan en PROMENAD!!! Gee, jag började tro att jag glömt bort hur man gjorde - men det funkade igen....Vilja har jag ju, jag måste "bara" fokusera den och det gjorde jag idag, skuttade (nu överdrev jag) ur sängen och hoppade (igen) i gåskorna, på med lagom med kläder HASSEGU solen skiner ju!!!

Stavarna...mm, de hänger med för det ÄR faktiskt med givande att gå med dem även om jag känner mig som värsta flåshurtbullen när jag har dem. Ut på spåret - den "långa" runda - långa my ass liksom - jag som gick en mil om dagen för inte sååååå länge sedan tycker nu att 3 km är alldeles tillräckligt :( Hursom är jag ju en sån som har lite svårt att följa upptrampade stigar (i dubbel bemärkelse kanske) så efter nån kilometer hittade jag ett litet men intrikat harspår jag fick behov av att följa...som en annan hund liksom!

Jag följde det ett tag - för er som inte vet, så tenderar harar att inte direkt hoppa rakt fram på rät linje några längre sträckor, men det var ändå intressant - resultatet av mitt harförföljande blev naturligtvis inte att jag fick se nån hare, nej istället trampade jag igenom nån löjligt tunn ishinna på en enorm vattenpöl täckt av snö = blöt upp till knäna, och dessutom lyckades jag ju halka/ramla två gånger....men snön är mjuk och jag är mjuk så det gick bra!=)

Nu har jag ialla fall upplevt den där känslan igen - känslan av att när jag fått ordning på mina långa men ack så feta ben, synkat dem med armarna och liksom fått igång maskineriet - då kan jag bara gå och gå och gå......det är meditativt - undrar om jag vågar göra om det imorgon? *L*

Over and out - twist and shout!