Alla inlägg under oktober 2009

Av Catten - 27 oktober 2009 15:36


Eller nja, inte riktigt utan snarare omslagsflicka!


I morse ringde hennes namne, en lärare på Alvesta Gymnasieskola som är en av de ansvariga för det planerade "Estetiska programmet med inriktning för pop- och rockmusik" för att fråga om det var okej att använda en bild på Ängelen i deras programfolder. "Aber naturlich" sade jag utan att ens veta vad för bild det handlade om. Men så enkelt var det faktiskt inte utan de ville visa bilden för oss och dessutom är det tydligen policy i kommunen att ha skriftligt medgivande från målsman  - mycket bra tycker jag, när jag hunnit tänka efter!


Änglen kunde inte riktigt alls förstå vitsen med att ha med henne men hon okejade ändå att de skulle få komma och visa hur det var tänkt. Så dök de upp, med utkastet i högsta hugg och si! där var hon - på en yttepytteliten bild, med ansiktet bortvänt och basen i högsta hugg, från musiktävligen som kommunens niondeklasser hade i våras. Någon väl initierad måste ha anlitats för att identifiera henne med ledning av den skotskrutiga underbusten och svarta lackkjolen...Självklart skrev vi under och godkände, trots hennes tidigare muttrande - och när lärarna ifråga hade gått sa den lilla nippertippan: "Jag tycker gott att den där bilden kunde ha varit lite större" *S*


Men lite stolta är vi ändå!




Och ärligt talat, den HÄR sortens centerfold är jag glad om hon aldrig blir!



Av Catten - 27 oktober 2009 10:01


Det är ett bra tag nu, som jag ifrågasatt några av mina väninnors beslut att färga sitt hår för att - som de säger - gömma det gråa. Med påföljd, naturligtvis, att de måste färga ofta som fan för att gömma utväxten. Det är i mitt tycke betydligt osnyggare att ha två centimeter grått vid hårbotten innanför det kastanjeröda eller chokolatbruna. När vi diskuterat det här - och NB; det är aldrig jag som tar upp ämnet - så har jag alltid oavsett vad jag sagt fått på nosen rejält. Främst med argumentet att jag inte vet vad jag talar och och att när jag fått mitt första gråa hår kan jag eventuellt, möjligtvis ha rättighet att uttala mig.


Okej.


Igårkväll såg jag det - mitt första gråa hår! Tro för all del inte att det smög sig fram lite tjusigt i benan och mixade sig med resten av håret som en slinga i miniatyr. Det satt på ett betydligt underligare ställe. Jag gick mitt första gråa hår i högra ÖGONBRYNET!


Ja, jag erkänner - jag ryckte loss det - det fick mig att se ut som en grävling :(


Men jag tycker fortfarande att det är snyggt med grått hår. På andra.......

Av Catten - 26 oktober 2009 17:31


Ja, fan tro't men det verkar inte bättre. Tvärs emot vad Lars Ekborg sa så börjar jag tydligen bli lite blödig - eller som det heter på psykologgibberish; "få kontakt med mina känslor"...


Säkraste tecknet på det, bortsett från att jag på senaste tiden blivit rent löjligt kramig av mig är väl att jag blir tårögd i tid och otid. Åt appselut vilka tramsigheter som helt. Det är ju höstlov, och även detta lov - liksom alla tidigare - har jag den enorma ynnesten att ha Ängelen här. Vi soffhänger, hon och jag. Det innebär att hon tittar på allt på tv - från talkshows över BB-tv till husmakeovers. Och jag kikar över bokkanten och blir tårögd över universitetsläraren som beslöt sig för att byta kön och vars fru helt plötsligt fick...en fru! Jag blir ännu tårögdare åt de små slemmiga bääääbisarna som omtöcknade amerikanskor klämmer ur sig och när det ska makeoveras hus åt en militär som är och strider i Irak istället för att slutföra återuppbyggnationen av den raserade släktgården trillar tårarna banne mig nedför kinderna. Inte för att jag stöder kriget i Irak, inte för att jag tror att det är lättare att ta hand om en autistisk son för att man får en ångtvättmaskin utan för att folk är så outhärdligt goooooooda!*snyft*


Men efter makeoverandet får jag revansch, då börjar en av tvkanalernas Halloweenfirande. Nu är jag ju inte så glad för varken Halloween eller skräckfilmer men vampyrdödare och spökviskare är det lite lättare att raljera över, än sånt som faktiskt är på allvar.


Kontakt med mina känslor? Ja, men det räcker banne mig med små doser i taget! =)

Av Catten - 23 oktober 2009 02:46


Man kanske inte borde vara arg irriterad lite upprörd så här på nattakröken, det kanske är därför man inte kan sova?


Och ja, "man" är fortfarande allas eder Catten i hög (och bredare) person.

Av Catten - 23 oktober 2009 01:34



Jo, jag vet att jag har skrivit om det här tidigare, men jag har en liten hang-up på just det här fenomenet så på förekommen anledning - here we go again:



Att blogga är något som jag förmodar att de allra flesta av oss har valt att göra alldeles frivilligt. Man kan blogga om olika saker, sin vardag, mode, hundar, bantning, späcka/smycka sina inlägg med egna bilder eller klipp man hittat på nätet men gemensamt för oss alla är förmodligen och förhoppningsvis DEN EGNA VILJAN att blogga om vad det vara må.


Vad vi än väljer att blogga om, gör vi det troligtvis med förhoppningen att nå ut, annars kan vi - som jag tidigare nämnt - lika gärna skriva ner våra tankar hemma i kollegiehäftet. Tyvärr räcker det inte alltid med vilja och förhoppning. För att verkligen nå ut måste man ha förmåga.


Förmåga att formulera sig, skriva ett begripligt språk, förmåga att engagera, entusiasmera och väcka intresse. Man måste också ha förmåga att sprida sin blogg och därtill förmåga att behålla det intresse man förhoppningsvis väckt. Alla kan inte det. Jag kan det inte heller, åtminstone inte i den utsträckning jag skulle vilja. Jag skulle gärna ha femdubbla antalet unika besökare och massor av kommentarer till varje inlägg. Jag skulle gärna vilja att någon känd förläggare eller tidningsmagnat tog kontakt med mig och erbjöd mig ohyggliga summor pengar för att få ynnesten av att få publicera det jag skriver.


Nu är det inte så.


Och jag får gilla läget. Jag har mitt ganska trogna antal både besökare och kommentatorer. Jag gillar läget med att blogga för min alldeles egna skull, inte för att tjäna pengar eller få beröm. Det lönar sig föga för mig att sitta här i min egen blogg med min egen publik och beklaga mig över att saker och ting är som de är. Är jag inte nöjd med status quo är det uppenbarligen JAG som måste förändra mig och min blogg, det lär inte hjälpa att gnälla på att ingen ser mig - jag måste i sådana fall jobba på att bli sedd. Om jag vill alltså....och eftersom jag uppenbarligen inte anstränger mig mer än vad jag gör så får jag ju lungt acceptera att det är så här det ser ut, med både besökare och kommentarer?


Alldeles för ofta ser jag blogginlägg som går ut på att skribenten nästintill hotar sina (fåtaliga?) läsare med att sluta skriva om ingen kommenterar vad som skrivits i tidigare inlägg. Varför då? Vill du bli läst så får du ju jobba för det, sitt inte hemma på kammaren och tyck synd om dig för att du är osedd - om vi drar en parallell: du kan inte bli NHL-spelare om du bara åker skridskor när ingen tittar, oavsett hur skicklig du är på det - du måste få dit andra spelare att ha ett passningsspel med, en målvakt som ska försöka rädda när du skjuter dina slagskott, du måste ha dit talangscouter och sponsorer osv osv.


Okej, det var en dålig liknelse men klockan är rätt mycket så ha överseende ;-)


Vad jag vill ha sagt är: lägg inte ut problemet på andra - ta tag i det själv om galosherna inte passar liksom!



Av Catten - 22 oktober 2009 21:10


Visst låter det hemskt? Jag är ingen julfirare av rang, men jag sjunger rätt flitigt i juletid, både lite här och där...


Senaste påhittet är ju att jag ska S P A  Flört strax innan första advent som sagt och idag skulle det övas för första gången. En hel kvart höll vi på i en totalt utkyld kyrka innan fingarna på pianisten höll på att gå av och jag hackade tänder mer än vad jag sjöng. Fast det blev rätt okej ändå, jag har ju fegat ur och valt tre sånger som jag sjungit sedan barnsben och som sitter som en kniv i ryggen. Anyhoo ..de lär gå hem hos gamlingarna och det är det väsentliga!


Efter snabbövningen tog jag en runda på körgår'n för att leta upp herr R. Ni minns väl herr R, min fd kollega? Han som jag var så rabiat galen på i början av säsongen och sen kom att uppskatta mer och mer och som jag med ojämna mellanrum nu faktiskt kommit på mig själv med att sakna. Av någon förunderlig anledning har det inte blivit av att jag åkt och hälsat på men nu passade jag på när jag ändå var på plats och det var inte en dag för tidigt. Han är en sådan där människa som man tar vid med på exakt samma ställe där man slutade och det var rätt trivsamt att sitta i den sunkiga matvrån/personalutrymmet och småträtas lite med honom igen.


Lite extra trevligt var det ju också att få höra att han inte alls var lika nöjd med årets säsongsarbetare som han var med mig...hon är alldeles för noga *ASG* !!! Bland annat såklart, jag hade ju mer kvaliteter än min relativa slarvighet menade han på. Hon är till exempel inte alls så pratglad som jag och det kan jag förstå, det är ju inte många som är det...Jaja, det är ju alltid kul att ha gjort intryck på folk och vi hann minsann med att sladdra om en hel del. Naturligtvis är han fortfarande lika intresserad/orolig för min civilstatus och det kändes skönt att kunna lugna honom på den punkten - han suckade väldeliga och sa att nu kunde han andas ut och sova gott på nätterna =)


Håen vet om jag inte ska söka den där tjänsten igen nästa vår om jobbcoacheriet går i stöpet, skit samma om jag får värk, ont och ajaj i kroppen - det är ju ett så ROLIGT jobb!! *saknar*

Av Catten - 21 oktober 2009 18:40


Min bäbis håller på att bli stor.


Idag kom den ljuva Ängelen hem och frågade om MammaCatten kunde göra isterband och stuvad potatis till middag i helgen. Fattar ni vidden av detta? Ett barn som tidigare har ansett att höjden av kulinarisk njutning har varit hamburgermåltider, pizza, nudlar och kanske möjligtvis köttbullar och vattenkokta makaroner ber plöstligt om rejäl husmanskost.


Man kanske har lyckats föra nåt vidare ändå?

Av Catten - 21 oktober 2009 15:10


Jobbcoachen ringde idag - hon som är och förhoppningsvis inte skall förbli, om ni förstår vad jag menar......


Hon "ville bara kolla läget" och undrade om jag fått svar från nåt av de jobb hon anmodat mig att söka för 1½ vecka sedan. Personligen har jag aldrig varit med om att man fått respons på något så snabbt, förutom möjligtvis nåt autogenererat opersonligt "tack för din ansökan" men vad vet jag, vi verkar ju komma från vitt skilda världar hon och jag så hon kanske har andra erfarenheter.


För övrigt hade hon inte mycket att säga, mer än att hon skrek åt lekande barn i bakgrunden några gånger, medan hon försökte övertyga mig om hur imponerade arbetsgivare blir om man ringer och tjatar (obs, min värdering) på dem om hur bra man är och varför de ska välja just mig.


Fan trot, även om ansökningstiden faktiskt gick ut i måndags.....

Presentation


Fortfarande lurvig - och rund igen:)

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6
7
8
9
10
11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23
24
25
26 27 28 29 30 31
<<< Oktober 2009 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Gästbok


Ovido - Quiz & Flashcards