Jag var och sjöng i min Badrumskör idag. Som jag nämnt tidigare har jag i runda slängar 20 år igen på den yngsta så man skulle kunna säga att vi tillhör olika generationer. Det är inget som "stör" mig, men idag blev det lite extra uppenbart. Vid fikat efter sjunget kom vi på något vis in på det här med giftermål, de berättade om hindersprövning, lysning i kyrkan tre söndagar innan vigseln och mottagningar i respektive hem. Jag lyssnade intresserat och utbrast fascinerat "Vilka ceremonier, nu förtiden är det ju betydligt enklare". På något sätt halkade samtalet därefter in på hur lätt det är att skiljas, försåvida man inte har barn under 12 år och är överens som skilsmässan.

Sen spårade det ur......Jag är fullt beredd att hålla med om att det ibland kanske är för lätt att ge upp, att det i vissa fall skaffas "kärleksbarn" till höger och vänster lite för lättvindigt, att gräset inte alltid är grönare på andra sidan och alla andra saker som damerna tog upp. Men att som de generalisera och mena att alla som skiljer sig har för bråttom och inte kämpar för sitt förhållande gjorde mig både arg och ledsen. Behöver jag ens säga att jag är den enda av oss som är frånskild? De vet ingenting om mig, ingenting om min historia utan utgår enbart från sig själva. De vet inte hur min mormor slet för att hålla sina familj flytande under alla de åren hon hon var gift med en alkoholiserad spelare och hur hon stigmatiserades i sin lilla by när hon efter många svåra år äntligen tog steget och ansökte om skilsmässa.

Jag vet å andra sidan inte heller någonting om dem, om huruvida de känt sig fast i döda äktenskap, om de kämpat och hittat tillbaka till sin make/maka och fortsatt leva tillsammans. Men jag dömer ingen, jag säger inte att de har gjort rätt eller fel på det vis som de säger det om mig och gelikar - de hemska förslappade som inte orkade engagera sig.

"Walk a mile in my shoes" liksom....

Så kan vi ju dra det här med jobbcoachen ett varv till....När vi skildes åt i fredags frågade jag henne när vi skulle ses igen. Hon svarade att vi inte behövde boka något och att hon skulle höra av sig. Det gjorde hon idag - via mail och bokade en träff imorgon 15.30 - "om du vill". Det är då jag blir lite förvirrad.

"Om jag vill" och med en dags varsel?

Sanningen är ju den att jag inte vill.

Men jag vill inte heller bli avstängd från A-kassan?

Innan jag hann svara på mailet ringde hon och frågade om jag fått det. Hon undrade om jag sökt jobben hon anvisat. Jag svarade. Sen sa hon att hon tyckte att vi skulle ses imorgon för att "gå igenom jobbanvisningarna" - dvs de jobb hon skickat över och som jag alltså redan sökt? Jag sa som det var: att jag inte såg någon mening med att ses enbart för det iom att jag redan sökt tjänsterna men att jag inte hade för avsikt att utebli om det var så att jag därmed riskerade avstängning.

Då skrattade hon.

Och sen sa hon att vi kanske kunde klara av vår fortsatta kontakt via mail och telefon, under förutsättning att det inte var något jag behövde skriva under. Intressant. Fortsättning lär följa.

Som Farbro Barbro så riktigt påpekade i sin kommentar får vi inte glömma forskningen kring prostatacancer. Jag har i ett tidigare inlägg funderat kring orättvisan i att män inte kallas till kontroll på samma vis som vi kvinnor kallas till mammografi. Till min förvåning fann jag att den 15 september är Internationella Prostatacancerdagen, något som har gått åtminstone mig fullständigt förbi i år! Varför är inte den cancerformen som ju faktiskt drabbar ca 8000 män om året mer uppmärksammad?

Även här vill jag komma med spekulationer: De senaste åren har väldigt många kända kvinnor trätt fram och berättat om sin diagnos; Kylie Minouge, Nanne Grönwall, Olivia Newton-John, Christina Applegate och Anastacia för att nämna några. Men vilka kända män har "talat ut" om sin prostatacancer och betonat vikten av att låta undersöka sig? Ryktet säger att Ernst-Hugo Järegård dog av att hans prostatacancer spred sig, men det är ju bara ett rykte, inget han talade om medan han levde. Robert Aschberg och Gert Fylking företog sig en lååång promenad och den sk Mustaschkampen hade en lång rad av kända män, bl.a Ernst Billgren, Patric Ekwall, Fredde Granberg, Pontus Gårdinger, David Hellenius, Henrik Johnson, Pontus Kåmark, Peter Magnusson, Roger Nordin och Özz Nujen, som stöttade den, men mig veterligen ingen som "blev affischnamn" för att själv vara drabbad.

Är det mer tabu för en man att få en cancerform som drabbar hans sexualitet än för en kvinna? Kommer myten om "mannens obändiga sexualitet" in även här - kort sagt: är en man utan stånd mindre man än vad en kvinna utan bröst är kvinna? Komplicerad frågeställning i skrift, men jag tror ni förstår hur jag menar...

Jag har i min närhet några som drabbats - en barndomskamrats pappa som gick från diagnos till avliden på två månader. En fd kollega vars karl hade turen att träffa en "misstänksam" läkare när han sökte för allmän trötthet och upprepade infektioner. Han kom under behandling, gick på stödsamtal med sin sambo och går nu, några år senare på kontroller. Visst fick deras samliv sig en törn - men han lever!

Så om igen: Gå och testa er, skänk en slant till forskningen istället för att köpa den där pizzan, DVD-skivan eller nya fiskedraget...det kan kännas som en ynklig summa men den gör faktiskt skillnad!!

Efter att ha försökt ladda upp en bild ungefär trehundrasjättinitton gånger och skriva ett inlägg om det ger jag upp och ger er en vacker sång ur en av mina absoluta favvofilmer istället: