Eller är det fler som upplever att Bloggplatsen krånglar hos alla oss som lagt in RosaBandetbannern? Efter jag har läst en blogg på den här portalen kommer jag inte vidare varken inom eler utanför den utan måste stänga fönstret, ibland kan jag inte kommentera utan får besked att "åtgäden avbröts". Synd om det är bannern som ställer till det, det är ju en välgärning att ha den där känns det som....

Nåja, nog om det.

Eller, ja....nog om allt faktiskt - jag har inte så mycket att säga idag. Mer än att jag bakat drömmar på ett år för gammalt hjorthornssalt. De blev inte så himla fluffiga och frasiga om man säger så...Och att Ängelen och Flinuz valsat in och sedan ut ur mtt liv och leverne på väg från ett ställe till ett annat och jag kände mig som nåt slags vändkors: i centrum för aktiviteten men inte tillfrågad och informerad. Någon mig närstående uttryckte det poetiskt även utan rödvin: "du är en livsknutpunkt utan tidtabell" =)

Så, ja - jag går väl och knutpunktar mig lite till, en korsordslösande, musikpratande mammaCatt i soffan kan man tydligen inte klara sig utan, hur gothigt hipp och tonårssäker man än är.

Och efter vad som känns som oääääääääääääääändliga turer för Ängelen har hon landat hemma hos pappa som ju vill visa upp sin nya kvinna. Vassego säger jag. Vill han, hon och Ängelen så är det fine by me, jag har ingen intention att lägga några aspekter på det, kanske främst för att jag insett att den gången han faktiskt BAD om min åsikt och jag sade den så respekterades den (uppenbarligen) inte. Från flera håll har jag fått rådet att "släppa taget och låta honom stå för vad som händer". Jo. Så kan man ju också tänka. Det är ju bara det att Ängelen trots sina 16 år är min minsting, en ganska omhuldad varelse med två oerhört kompetenta storebröder vilket gör henne extra "liten". Jag säger inte att hon inte är en aktivt tänkande varelse, jag säger att det i min mammagen ingår att skydda mina ätteläggar från så mycket turbulens som det bara är möjligt och att ibland känns det inte BRA att inte få schasa in dem (främst henne) under vingen!

Nåväl, nu är hon där och jag är här.

Med lite vin i systemet. Tyvärr. För det hade visst hennes pappa och hans moatjé också. I say no more, men håller i minnet hur det slutade med hans förra försök, dvs "till-och-från-kvinnan" som fortfarande åtta månader efter deras uppbrott ibland ringer berusad på nätterna, väcker hela huset och gråter i luren vem som än svarar, kvinnan som resulterar i att det under långa perioder inte går att kontakta mina barn eftersom telefonen är urkopplad i deras hem eftersom pappan inte vill att hon ska ringa....*sucka*

De där glasen vin jag tagit ångrar jag nu, jag borde ha lärt mig att när Ängelen säger "Pappa kör hem mig" så innebär det inte alltid att pappa faktiskt gör det, pappa vill ju gärna ta sig en öl, eller lite vin eller några groggar...."Barnen" är ju stora nu, och kan sköta sig själva liksom? När ska jag någonsin lära mig att lagt kort faktiskt inte ligger?

Hösten är här - ja nästan vintern kan det kännas som tidiga morgnar. Dags att börja skrapa rutorna på bilen har jag förstått i allafall. Eller snarare hört. Jag har nämligen en liten granne som av någon outgrundlig anledning envisas med att parkera på gatan utanför vårt hus, samma gata som är belagd med parkeringsförbud. Han åker till jobbet runt sex-snåret den stackaren. Så här års är det lite synd om mig också pga det. Jag behöver ju inte alls stiga upp så dags men väcks varje morgon av att han kör bilen på tomgång.

Inte i de tre till fem minuter som krävs för att skrapa av rutorna lite hjälpligt, utan i en kvart ungefär. Han orkar uppenbarligen inte kliva ur bilen igen och skrapa efter att ha slagit på värmen utan sitter där i godan ro och väntar på att fläkten ska ta hand om frosten. Det innebär inte bara att jag blir väckt, vilket jag iofs kan leva med, jag är ju bra på att somna om, utan också att mitt sovrum blir en kolmonoxidkammare....somnar jag om där kanske det blir för gott? (Nä, seriöst, jag vet att det krävs högre halter än så men det där räcker för att det ska bli tungt att andas)

Lite ironiskt är det då att man nu hårdlanserar kampanjen http://www.intebilenundermilen.se för att främja både miljön och hälsan. Jag tycker att initiativet som sådant är både klokt och bra - för dem det funkar för, dvs främst i storstadsregionerna. Här i Byhåla är vi inte precis bortskämda med kollektivtrafik, varken inom eller bort ifrån/till byn men som sagt; tanken är god! Jag tror att jag ska bli en sån där "arga lappentant" och peta ner ett litet papper i inkastet hos grannen med en försynt *flinar* fråga om han skulle kunna tänka sig att avgasa nån annanstans än precis under mitt fönster, åsså den där länken.......

Jag var och sjöng i min Badrumskör idag. Som jag nämnt tidigare har jag i runda slängar 20 år igen på den yngsta så man skulle kunna säga att vi tillhör olika generationer. Det är inget som "stör" mig, men idag blev det lite extra uppenbart. Vid fikat efter sjunget kom vi på något vis in på det här med giftermål, de berättade om hindersprövning, lysning i kyrkan tre söndagar innan vigseln och mottagningar i respektive hem. Jag lyssnade intresserat och utbrast fascinerat "Vilka ceremonier, nu förtiden är det ju betydligt enklare". På något sätt halkade samtalet därefter in på hur lätt det är att skiljas, försåvida man inte har barn under 12 år och är överens som skilsmässan.

Sen spårade det ur......Jag är fullt beredd att hålla med om att det ibland kanske är för lätt att ge upp, att det i vissa fall skaffas "kärleksbarn" till höger och vänster lite för lättvindigt, att gräset inte alltid är grönare på andra sidan och alla andra saker som damerna tog upp. Men att som de generalisera och mena att alla som skiljer sig har för bråttom och inte kämpar för sitt förhållande gjorde mig både arg och ledsen. Behöver jag ens säga att jag är den enda av oss som är frånskild? De vet ingenting om mig, ingenting om min historia utan utgår enbart från sig själva. De vet inte hur min mormor slet för att hålla sina familj flytande under alla de åren hon hon var gift med en alkoholiserad spelare och hur hon stigmatiserades i sin lilla by när hon efter många svåra år äntligen tog steget och ansökte om skilsmässa.

Jag vet å andra sidan inte heller någonting om dem, om huruvida de känt sig fast i döda äktenskap, om de kämpat och hittat tillbaka till sin make/maka och fortsatt leva tillsammans. Men jag dömer ingen, jag säger inte att de har gjort rätt eller fel på det vis som de säger det om mig och gelikar - de hemska förslappade som inte orkade engagera sig.

"Walk a mile in my shoes" liksom....

Så kan vi ju dra det här med jobbcoachen ett varv till....När vi skildes åt i fredags frågade jag henne när vi skulle ses igen. Hon svarade att vi inte behövde boka något och att hon skulle höra av sig. Det gjorde hon idag - via mail och bokade en träff imorgon 15.30 - "om du vill". Det är då jag blir lite förvirrad.

"Om jag vill" och med en dags varsel?

Sanningen är ju den att jag inte vill.

Men jag vill inte heller bli avstängd från A-kassan?

Innan jag hann svara på mailet ringde hon och frågade om jag fått det. Hon undrade om jag sökt jobben hon anvisat. Jag svarade. Sen sa hon att hon tyckte att vi skulle ses imorgon för att "gå igenom jobbanvisningarna" - dvs de jobb hon skickat över och som jag alltså redan sökt? Jag sa som det var: att jag inte såg någon mening med att ses enbart för det iom att jag redan sökt tjänsterna men att jag inte hade för avsikt att utebli om det var så att jag därmed riskerade avstängning.

Då skrattade hon.

Och sen sa hon att vi kanske kunde klara av vår fortsatta kontakt via mail och telefon, under förutsättning att det inte var något jag behövde skriva under. Intressant. Fortsättning lär följa.

Som Farbro Barbro så riktigt påpekade i sin kommentar får vi inte glömma forskningen kring prostatacancer. Jag har i ett tidigare inlägg funderat kring orättvisan i att män inte kallas till kontroll på samma vis som vi kvinnor kallas till mammografi. Till min förvåning fann jag att den 15 september är Internationella Prostatacancerdagen, något som har gått åtminstone mig fullständigt förbi i år! Varför är inte den cancerformen som ju faktiskt drabbar ca 8000 män om året mer uppmärksammad?

Även här vill jag komma med spekulationer: De senaste åren har väldigt många kända kvinnor trätt fram och berättat om sin diagnos; Kylie Minouge, Nanne Grönwall, Olivia Newton-John, Christina Applegate och Anastacia för att nämna några. Men vilka kända män har "talat ut" om sin prostatacancer och betonat vikten av att låta undersöka sig? Ryktet säger att Ernst-Hugo Järegård dog av att hans prostatacancer spred sig, men det är ju bara ett rykte, inget han talade om medan han levde. Robert Aschberg och Gert Fylking företog sig en lååång promenad och den sk Mustaschkampen hade en lång rad av kända män, bl.a Ernst Billgren, Patric Ekwall, Fredde Granberg, Pontus Gårdinger, David Hellenius, Henrik Johnson, Pontus Kåmark, Peter Magnusson, Roger Nordin och Özz Nujen, som stöttade den, men mig veterligen ingen som "blev affischnamn" för att själv vara drabbad.

Är det mer tabu för en man att få en cancerform som drabbar hans sexualitet än för en kvinna? Kommer myten om "mannens obändiga sexualitet" in även här - kort sagt: är en man utan stånd mindre man än vad en kvinna utan bröst är kvinna? Komplicerad frågeställning i skrift, men jag tror ni förstår hur jag menar...

Jag har i min närhet några som drabbats - en barndomskamrats pappa som gick från diagnos till avliden på två månader. En fd kollega vars karl hade turen att träffa en "misstänksam" läkare när han sökte för allmän trötthet och upprepade infektioner. Han kom under behandling, gick på stödsamtal med sin sambo och går nu, några år senare på kontroller. Visst fick deras samliv sig en törn - men han lever!

Så om igen: Gå och testa er, skänk en slant till forskningen istället för att köpa den där pizzan, DVD-skivan eller nya fiskedraget...det kan kännas som en ynklig summa men den gör faktiskt skillnad!!

Efter att ha försökt ladda upp en bild ungefär trehundrasjättinitton gånger och skriva ett inlägg om det ger jag upp och ger er en vacker sång ur en av mina absoluta favvofilmer istället: