Man kanske inte borde vara arg irriterad lite upprörd så här på nattakröken, det kanske är därför man inte kan sova?

Och ja, "man" är fortfarande allas eder Catten i hög (och bredare) person.

Jo, jag vet att jag har skrivit om det här tidigare, men jag har en liten hang-up på just det här fenomenet så på förekommen anledning - here we go again:

Att blogga är något som jag förmodar att de allra flesta av oss har valt att göra alldeles frivilligt. Man kan blogga om olika saker, sin vardag, mode, hundar, bantning, späcka/smycka sina inlägg med egna bilder eller klipp man hittat på nätet men gemensamt för oss alla är förmodligen och förhoppningsvis DEN EGNA VILJAN att blogga om vad det vara må.

Vad vi än väljer att blogga om, gör vi det troligtvis med förhoppningen att nå ut, annars kan vi - som jag tidigare nämnt - lika gärna skriva ner våra tankar hemma i kollegiehäftet. Tyvärr räcker det inte alltid med vilja och förhoppning. För att verkligen nå ut måste man ha förmåga.

Förmåga att formulera sig, skriva ett begripligt språk, förmåga att engagera, entusiasmera och väcka intresse. Man måste också ha förmåga att sprida sin blogg och därtill förmåga att behålla det intresse man förhoppningsvis väckt. Alla kan inte det. Jag kan det inte heller, åtminstone inte i den utsträckning jag skulle vilja. Jag skulle gärna ha femdubbla antalet unika besökare och massor av kommentarer till varje inlägg. Jag skulle gärna vilja att någon känd förläggare eller tidningsmagnat tog kontakt med mig och erbjöd mig ohyggliga summor pengar för att få ynnesten av att få publicera det jag skriver.

Nu är det inte så.

Och jag får gilla läget. Jag har mitt ganska trogna antal både besökare och kommentatorer. Jag gillar läget med att blogga för min alldeles egna skull, inte för att tjäna pengar eller få beröm. Det lönar sig föga för mig att sitta här i min egen blogg med min egen publik och beklaga mig över att saker och ting är som de är. Är jag inte nöjd med status quo är det uppenbarligen JAG som måste förändra mig och min blogg, det lär inte hjälpa att gnälla på att ingen ser mig - jag måste i sådana fall jobba på att bli sedd. Om jag vill alltså....och eftersom jag uppenbarligen inte anstränger mig mer än vad jag gör så får jag ju lungt acceptera att det är så här det ser ut, med både besökare och kommentarer?

Alldeles för ofta ser jag blogginlägg som går ut på att skribenten nästintill hotar sina (fåtaliga?) läsare med att sluta skriva om ingen kommenterar vad som skrivits i tidigare inlägg. Varför då? Vill du bli läst så får du ju jobba för det, sitt inte hemma på kammaren och tyck synd om dig för att du är osedd - om vi drar en parallell: du kan inte bli NHL-spelare om du bara åker skridskor när ingen tittar, oavsett hur skicklig du är på det - du måste få dit andra spelare att ha ett passningsspel med, en målvakt som ska försöka rädda när du skjuter dina slagskott, du måste ha dit talangscouter och sponsorer osv osv.

Okej, det var en dålig liknelse men klockan är rätt mycket så ha överseende ;-)

Vad jag vill ha sagt är: lägg inte ut problemet på andra - ta tag i det själv om galosherna inte passar liksom!