Ja, fan tro't men det verkar inte bättre. Tvärs emot vad Lars Ekborg sa så börjar jag tydligen bli lite blödig - eller som det heter på psykologgibberish; "få kontakt med mina känslor"...

Säkraste tecknet på det, bortsett från att jag på senaste tiden blivit rent löjligt kramig av mig är väl att jag blir tårögd i tid och otid. Åt appselut vilka tramsigheter som helt. Det är ju höstlov, och även detta lov - liksom alla tidigare - har jag den enorma ynnesten att ha Ängelen här. Vi soffhänger, hon och jag. Det innebär att hon tittar på allt på tv - från talkshows över BB-tv till husmakeovers. Och jag kikar över bokkanten och blir tårögd över universitetsläraren som beslöt sig för att byta kön och vars fru helt plötsligt fick...en fru! Jag blir ännu tårögdare åt de små slemmiga bääääbisarna som omtöcknade amerikanskor klämmer ur sig och när det ska makeoveras hus åt en militär som är och strider i Irak istället för att slutföra återuppbyggnationen av den raserade släktgården trillar tårarna banne mig nedför kinderna. Inte för att jag stöder kriget i Irak, inte för att jag tror att det är lättare att ta hand om en autistisk son för att man får en ångtvättmaskin utan för att folk är så outhärdligt goooooooda!*snyft*

Men efter makeoverandet får jag revansch, då börjar en av tvkanalernas Halloweenfirande. Nu är jag ju inte så glad för varken Halloween eller skräckfilmer men vampyrdödare och spökviskare är det lite lättare att raljera över, än sånt som faktiskt är på allvar.

Kontakt med mina känslor? Ja, men det räcker banne mig med små doser i taget! =)