Jo, jag vet att jag har skrivit om det här tidigare, men jag har en liten hang-up på just det här fenomenet så på förekommen anledning - here we go again:

Att blogga är något som jag förmodar att de allra flesta av oss har valt att göra alldeles frivilligt. Man kan blogga om olika saker, sin vardag, mode, hundar, bantning, späcka/smycka sina inlägg med egna bilder eller klipp man hittat på nätet men gemensamt för oss alla är förmodligen och förhoppningsvis DEN EGNA VILJAN att blogga om vad det vara må.

Vad vi än väljer att blogga om, gör vi det troligtvis med förhoppningen att nå ut, annars kan vi - som jag tidigare nämnt - lika gärna skriva ner våra tankar hemma i kollegiehäftet. Tyvärr räcker det inte alltid med vilja och förhoppning. För att verkligen nå ut måste man ha förmåga.

Förmåga att formulera sig, skriva ett begripligt språk, förmåga att engagera, entusiasmera och väcka intresse. Man måste också ha förmåga att sprida sin blogg och därtill förmåga att behålla det intresse man förhoppningsvis väckt. Alla kan inte det. Jag kan det inte heller, åtminstone inte i den utsträckning jag skulle vilja. Jag skulle gärna ha femdubbla antalet unika besökare och massor av kommentarer till varje inlägg. Jag skulle gärna vilja att någon känd förläggare eller tidningsmagnat tog kontakt med mig och erbjöd mig ohyggliga summor pengar för att få ynnesten av att få publicera det jag skriver.

Nu är det inte så.

Och jag får gilla läget. Jag har mitt ganska trogna antal både besökare och kommentatorer. Jag gillar läget med att blogga för min alldeles egna skull, inte för att tjäna pengar eller få beröm. Det lönar sig föga för mig att sitta här i min egen blogg med min egen publik och beklaga mig över att saker och ting är som de är. Är jag inte nöjd med status quo är det uppenbarligen JAG som måste förändra mig och min blogg, det lär inte hjälpa att gnälla på att ingen ser mig - jag måste i sådana fall jobba på att bli sedd. Om jag vill alltså....och eftersom jag uppenbarligen inte anstränger mig mer än vad jag gör så får jag ju lungt acceptera att det är så här det ser ut, med både besökare och kommentarer?

Alldeles för ofta ser jag blogginlägg som går ut på att skribenten nästintill hotar sina (fåtaliga?) läsare med att sluta skriva om ingen kommenterar vad som skrivits i tidigare inlägg. Varför då? Vill du bli läst så får du ju jobba för det, sitt inte hemma på kammaren och tyck synd om dig för att du är osedd - om vi drar en parallell: du kan inte bli NHL-spelare om du bara åker skridskor när ingen tittar, oavsett hur skicklig du är på det - du måste få dit andra spelare att ha ett passningsspel med, en målvakt som ska försöka rädda när du skjuter dina slagskott, du måste ha dit talangscouter och sponsorer osv osv.

Okej, det var en dålig liknelse men klockan är rätt mycket så ha överseende ;-)

Vad jag vill ha sagt är: lägg inte ut problemet på andra - ta tag i det själv om galosherna inte passar liksom!

 

haltochlytt

23 oktober 2009 16:38

Och det här inlägget har du inte fått en enda kommentar på. Märkligt. Därför kommer det en här.

 

Yasha

23 oktober 2009 21:37

Hmm... jag hade missat det här inlägget. *märkligt* Jag tror det gömde sig för mig när jag läste de andra. Men... du har ju rätt, fast jag tror inte att alla fattar det där med att om man inte vill synas och höras är det ingen mening med att blogga. Och eget ansvar, det där har vi pratat om förut, det är det ingen som vill ha fattar du väl! *muttrar*

 

Den där tjockisen

24 oktober 2009 11:37

Det där är ju människor som inte har förstått hur bloggar fungerar. Men det finns å andra sidan många sådana.
Jag gissar att det där är något man bara gör om man är under 20 och trodde att man skulle bli den nya Blondinbella på några månader. Det är kanske inte så lätt...

http://tjockisensjunger.blogspot.com

 

marsipan

25 oktober 2009 20:38

Kollade för ett tag sedan statistiken på min blogg och över 20 pers hade tydligen varit inne och kollat idag. Jag bryr mig inte om hur många besök jag får, men kommentarer från mina bloggvänner INKLUSIVE DIG MIN SKÖNA ;)
blir jag glad över! Så är det. Lite som att ringa till väninnan och snacka sk-it en stund blir man glad över komments och när det är helt tomt i kommentarfältet så är det ungefär som om vänninan inte svarar. Apropå NHL...

http://marsipan.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

vad svårt det är ibland att komma till skott med att skriva, trots att det finns massor som jag behöver skriva av mig? Den 4:e fick jag besked om att jag har ny chef till 100% som ska ge mig uppdrag på 60% och att min fd chef har 40% av min tid. ...

med komplett fullt upp. Nytt uppdrag samt därmed sammanhängande utbildning på jobbet, flytt till en betydligt bättre lägenhet men även besiktningar och extraaktiviteter, jul- och nyårsfirande med restriktioner, pappa som utsatts för bedrägeriförs...

om man precis kan kalla det för "bostadskarriär" när man flyttar från hyrestvåa till hyrestvåa? Men för mig personligen känns det ändå så, främst för att jag flyttar från tredje våningen med dyr utomhusparkering "i mån av plats" till marklägenhet med...

aldrig gjort anspråk på att vara ofelbar. Tvärtom är jag ofta medveten om att jag "borde" gjort annorlunda, bättre, mer, högre osv nästan av födsel och ohejdad vana. Därför blir jag nog lite extra stött när en person som jag en gång stod mycket n...

så innerligt tråkigt och oerhört opraktiskt att vara i isolering i väntan på provsvar. Mest opraktiskt var onekligen att jag hade typ ingen mat hemma, så igår satt jag och funderade ut att om jag åkte till affären strax innan den stängde vid 22, ...