Ni som har tonåringar vet att det stundom är svårt att umgås med dem. Vad gör man tillsammans liksom? Kludda i målarböcker och gräva i sandlådan är ju ett passerat stadium, och när man som jag är notoriskt fattig kan man ju inte ens åka och tokshoppa ihop....

För Änglens och min del blir det en del tv-tittande, allt ifrån modellprogram till actionthrillers. Sällan okritiskt och utan diskussion (utomstående brukar klaga över att vi "pratar sönder" programmen*S*) och det gläder mig att inse att hon är en aktivt tänkande och intelligent liten varelse.

Härom kvällen tittade vi på "Inlåst" - om ett gäng mer eller mindre kriminella och drogbelastade grabbar i 15 - 17 års åldern som ska sitta i fängelse "på prov" under tolv dagar med den i enligt min åsikt rent eminenta Ann-Britt Grünewald som anstaltschef. Jag tycker att konceptet/projektet som sådant är oerhört intressant, men reagerar mot att det visas upp som nån slags underhållning. Att det skulle fungera som avskräckande exempel för andra unga i samma sits tvivlar jag på, jag är nämligen så fördomsfull att jag inte tror att de sitter hemma och kollar på tv....

Gossarna i programmet är så lika, men ändå så olika. Så osårbart coola på utsidan, och inuti så oerhört bräckliga. Varför mår våra ungdomar så dåligt? Jag önskar att jag satt inne med svaret. Naturligtvis har jag en rent generell teori baserad på min utbildning och min yrkeserfarenhet och med risk för (inte för att jag är rädd iofs) skapa en storm i mitt lilla bloggvattenglas vill jag påstå att det beror på vuxenvärlden som någonstans - kanske på flera nivåer - brustit. Vi har inte sett och tillmötesgått det lilla barnet och han/hon har vuxit upp till en individ vi inte kan hantera.

Då skyller vi på skolan, på grupptryck och dåliga kamrater. Vi säger: "om det bara hade funnits".....mer personal på dagis, fler lärare, mindre skolklasser, mer fritidsgårdar, fler aktiviteter, färre langare, om hans/hennes pappa/mamma bara funnits till lite mer osv osv osv. Det är sällan eller aldrig oss själva det är fel på. Jag vet, jag har varit där själv. Och är - ibland. Det är inte alltid lätt att räcka till som förälder, det ska gudarna veta och är man så själv inte alltid på topp (vilket INGEN människa kan vara ständigt) så blir det ännu svårare. Jag hoppas för de här grabbarnas skull att den där inlåsningsgrejen blir vändpunkten för dem - samtidigt sörjer jag över att ingen sett dem förrän det gått så här långt!!!

Det kommer en del II - tack vare att Bloggplatsen infört möjligheten till lösenordsskyddade inlägg. Känner du att du vill/orkar/bör läsa det, så släng iväg en kommentar så kommer förmodligen lösenordet till dig.

tänkte jag bara tala om att efter att sett det här finns det mer än "bara" den krockskadade idiotjävlanacken som får mig att avstå från att gå på yoga:

Say no more liksom......

När jag inte kunde somna inatt.

När det sedvanliga telefonnattningssamtalet hade behövt vara i eoner och hud mot hud för att jag skulle få nog.

När klockan började närma sig tre. 

När värken från den krockskadade idiothelvetesnacken kröp neråt armarna och fick mina fingrar att domna med den där obehagliga tinglande känslan.

När frågorna i korsorden framstod lika lättlösta som andragradsekvationer.

När inte onani gjorde mig avslappnad och dåsig.

När den existensiella nattångesten rullade ihop sig till en boll av magkatarr och parkerade i mitt inre.

När jag stått naken framför fönstret och tittat ut i den blåsiga regntunga natten utan att bli  ett dugg sömnigare.

Då slängde jag ut armen och grep tag i den översta boken i traven från biblioteket:

Åfyfanåfyfanåfyfan. Den är så jävla bra. Så naken, rå och utlämnande att jag förstår att hon tillfälligt försvann samma dag den gavs ut. Den är så jävla bra.

Fast jag inte är bipolär som Ann.

Fast jag inte har självmordstankar.

Fast den enda likheten oss emellan som jag kan komma på så här i en hast är att vi båda är trebarns (pojke,pojke,flicka) mammor. Hon är blond - jag är mörk, hon är smal - jag är fet, hon är gift - jag är skild, hon äger två hus - jag hyr en lägenhet, hon har mer jobb än hon kan klara av - jag har ingen sysselsättning alls.

Men där fanns nåt.

Den är så jävla bra.

Läs den.