Jag var och sjöng i min Badrumskör idag. Som jag nämnt tidigare har jag i runda slängar 20 år igen på den yngsta så man skulle kunna säga att vi tillhör olika generationer. Det är inget som "stör" mig, men idag blev det lite extra uppenbart. Vid fikat efter sjunget kom vi på något vis in på det här med giftermål, de berättade om hindersprövning, lysning i kyrkan tre söndagar innan vigseln och mottagningar i respektive hem. Jag lyssnade intresserat och utbrast fascinerat "Vilka ceremonier, nu förtiden är det ju betydligt enklare". På något sätt halkade samtalet därefter in på hur lätt det är att skiljas, försåvida man inte har barn under 12 år och är överens som skilsmässan.

Sen spårade det ur......Jag är fullt beredd att hålla med om att det ibland kanske är för lätt att ge upp, att det i vissa fall skaffas "kärleksbarn" till höger och vänster lite för lättvindigt, att gräset inte alltid är grönare på andra sidan och alla andra saker som damerna tog upp. Men att som de generalisera och mena att alla som skiljer sig har för bråttom och inte kämpar för sitt förhållande gjorde mig både arg och ledsen. Behöver jag ens säga att jag är den enda av oss som är frånskild? De vet ingenting om mig, ingenting om min historia utan utgår enbart från sig själva. De vet inte hur min mormor slet för att hålla sina familj flytande under alla de åren hon hon var gift med en alkoholiserad spelare och hur hon stigmatiserades i sin lilla by när hon efter många svåra år äntligen tog steget och ansökte om skilsmässa.

Jag vet å andra sidan inte heller någonting om dem, om huruvida de känt sig fast i döda äktenskap, om de kämpat och hittat tillbaka till sin make/maka och fortsatt leva tillsammans. Men jag dömer ingen, jag säger inte att de har gjort rätt eller fel på det vis som de säger det om mig och gelikar - de hemska förslappade som inte orkade engagera sig.

"Walk a mile in my shoes" liksom....

 

marsipanen

1 oktober 2009 22:40

Alltså; detta liv går antagligen inte i repris. Att slösa bort sina jordiska dagar på ett dött/platt/destruktiv förhållande är att slösa med sitt liv och sin energi.

http://marsipan.bloggplatsen.se

 

GladaKatarina

2 oktober 2009 16:44

De kunde gott hållt klaffen, ja. Vet en väninna som gärna orerar på det sättet i sällskap. Sitter vi privat beklagar hon sig långdraget om sitt äktenskap och gör vilda planer om att bryta upp. Är det att anstränga sig?

http://gladakatarina.bloggplatsen.se

 

Catten

2 oktober 2009 22:26

Helt rätt Marsipanen, "det ska vá GÔTT å leva, annars kan dé kvetta!"

Knappast Katarina, jag har hört detsamma men har bett vederbörande att antingen göra slag i saken eller hålla klaffen!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

vad svårt det är ibland att komma till skott med att skriva, trots att det finns massor som jag behöver skriva av mig? Den 4:e fick jag besked om att jag har ny chef till 100% som ska ge mig uppdrag på 60% och att min fd chef har 40% av min tid. ...

med komplett fullt upp. Nytt uppdrag samt därmed sammanhängande utbildning på jobbet, flytt till en betydligt bättre lägenhet men även besiktningar och extraaktiviteter, jul- och nyårsfirande med restriktioner, pappa som utsatts för bedrägeriförs...

om man precis kan kalla det för "bostadskarriär" när man flyttar från hyrestvåa till hyrestvåa? Men för mig personligen känns det ändå så, främst för att jag flyttar från tredje våningen med dyr utomhusparkering "i mån av plats" till marklägenhet med...

aldrig gjort anspråk på att vara ofelbar. Tvärtom är jag ofta medveten om att jag "borde" gjort annorlunda, bättre, mer, högre osv nästan av födsel och ohejdad vana. Därför blir jag nog lite extra stött när en person som jag en gång stod mycket n...

så innerligt tråkigt och oerhört opraktiskt att vara i isolering i väntan på provsvar. Mest opraktiskt var onekligen att jag hade typ ingen mat hemma, så igår satt jag och funderade ut att om jag åkte till affären strax innan den stängde vid 22, ...