Efter att ha skickat iväg Ängelen imorse kröp latCatten i säng igen - jag går inte i barndom, jag går i tonår! Högst upp på önskelistan står sedan ett bra tag tillbaka sovmorgnar, massor av sovmorgnar! Jag somnade snabbt om, vaknade till då och då, kikade på klockan och tänkte i sann Jante-anda: "men tänk om det kommer nån, vad ska de tycka om mig som inte är uppstigen än" - men sannolikheten för att någon dyker upp oanmäld hos mig är minimal så bekvämligheten tog över och jag doozade off igen.

Ända tills det faktiskt kom någon! Kvart över tolv, insvept i täcket, med håret på ända och inte alls pigg trots 12- 13 timmars sömn öppnade jag dörren för G. Vi har också känt varandra sedan P20 gick i blöjor men inte så där nära, inte förrän hennes sambo dog i ungefär samma veva som jag separerade mig. När jag kom för att kondolera, trots att jag inte alls visste hur, insåg vi att det fanns lite mer under ytan hos oss båda och att vi under många år slätat över och dolt för att passa in i det nästan Stepford-liknande samhälle vi bodde i. Vi ses inte speciellt ofta, men när vi gör det är det desto trevligare och trots akut brist på både mjölk och tilltugg till kaffet fick vi ihop några timmars babbel.

Hon fann det inte ett dugg underligt att jag fortfarande huserade i sängen så där dags på dagen, snarare tvärtom - hon är nog en av de mest Jantelagsbefriade människorna jag vet som inte har hemfallit till att kalla sig "bohem" för att skyla över sin slarvighet/ointresse för hushållsgöromål. Att det finns något som heter tex "Jag borde gå en promenad nu när det är så vackert väder" är i hennes ögon en anomali. Vid vackert väder ska man göra exakt det man VILL - inte en massa "borde". Och jag låter mig villigt influeras av det tänket och inhibierade alla planer på mina borde - det är ju helg i tre dagar till! Och när helgen är slut - ja då kommer det en hel massa dagar till att bara leva, leva och leva på!

Skulle jag mot förmodan dö hastigt och lustigt, ja då får jag göra det med skitiga fönster, orakade ben, skuld hos CSN och så vidare, och så vidare. Hur "bra" vi än lever på så finns det alltid något vi "borde" gjort större, bättre och längre - men se det tar jag nog och skiter i!

snyggot Å var nästan lika okulig som jag, så nån picnic i parken blidde det inte idag. Okuligt har det varit att gå med piska över Ängelen så att hon skulle få klar packningen inför mogrondagens resa.

Minst lika okuligt var det att idag komma till insikt om att vissa människor mår man bäst av att släppa taget om....nu blir det veklagan, så ni som inte orkar med det uppmanas härmed sluta läsa:

Jag hade en vän. Vi lärde känna varandra för så länge sedan som när min rara P20 fortfarande gick i blöjor. Hon hade sitt elände, jag hade mitt. Vi delade många glädjeämnen; åkte på semestrar, gjorde utflykter, planerade trädgårdarna, drack otaliga koppar thé i något av köken,sydde kläder ihop, gick på skogspromenader, åkte på vattenqi-gong.

Starkast sammanhållande av allt var nog ändå det faktum att inför varandra kunde vi få deppa ihop - det var ett ömsesidigt utbyte, och när det var sagt så hade vi lika trevligt igen. Vår kontakt började avta efter min skilsmässa, och ännu mer efter att jag började jobba förra sommaren. Hon blev avundsjuk på något sätt - på mitt jobb, på mina nya vänner och hon drog sig undan mer och mer. När jag ringde eller messade hade hon aldrig tid med mig, eller var så negativ att mina telefonsamtal blev mer och mer sporadiska.

Jag har fortsatt att höra av mig, men idag insåg jag att jag nog lämnar över bollen till henne. Vi har förmodligen inget mer att säga varandra och det är ju som det är, jag inser att även vuxna vänner kan växa ifrån varandra - men det känns ändå underligt att en snart 20-årig vänskap ska försvinna som ett sandslott för vågornas nötande.....

Jag är jävlig okulig idag.

På förekommen anledning liksom. Smack tjoff så satt den bara där, rätt mellan ögonen. Okuligheten alltså.

Imorgonbitti tänker jag skaka av mig den, sluta redan kl 12 och ha en trevlig eftermiddag med snyggot Å, åka hem och tvätta/packa Ängelen inför Gbgresan, skicka iväg henne snortidigt på torsdag morgon och sen fortsätta ha en så bra långhelg som jag bara kan.

Har ni några tips på vad man gör en hel långhelg, pank och ensam så mottages de tacksamt.

*okuligar vidare*

I fredags var jag snäsig. Jodå, visst har det hänt tidigare, men nu var jag det mot en alldeles speciell person som alltid förut skyddats av nåt slags tabu.

Min mor.

Tsssss tänker nog en och annan, morsan har man väl snäst av ett antal gånger i livet. Jo, många har nog det - men inte jag. Av en massa olika anledningar.

I fredags gjorde jag det - in public så att säga. Inför P18 med flickvän, Ängelen och min lillefar. Om petitesser. När hon ifrågasatte om det VERKLIGEN behövdes en hel skiva ost på varje varm macka P18 och jag bredde. Det brukar hon inte ha. Men i MITT hus har vi det! Och när hon frågade Ängelen för sjuttitrettonde gången om hon VERKLIGEN inte skulle äta mer. Ängelen som redan som det är inte har alltför jättelätt för det här med mat och verkligen inte behöver tjatas på.

Det blev en ganska pinsam tystnad.

Men åhhhhh vad det kändes bra! Det kanske äntligen är dags för mitt tonårsuppror?

Jag var faktiskt riktigt duktig igår tyckte jag.

För en gångs skull åt jag hyfsat; det fanns lax till mig och E, jag åt lite rostade rotsaker, mer sallad, en brödbit och en skvätt sweetchilisås. Tänkte verkligen inte äta nåt kött, trots att just grillad karrékotlett är en av de få kötträtter jag faktiskt tycker om smaken på. Korkat nog satte jag mig vid just det bordet som kotletterna var framställda på och svagsint och som jag är kunde jag inte låta bli. "Bara en liten bit" - är det något ni känner igen? Bara en liten bit av en tunn knapergrillad karrrékotlett.....

Vid kaffet var jag ännu duktigare, jag tog faktiskt bara en tunn skiva av den delikata tårtan med nån slags mazarinliknande botten täckt av chokladmousse och dekorerad med de sötaste små rosenknoppar av vispgrädde för trots att smaklökarna ropade JA JA så viskade magen nej och jag stod emot.

Idag skriker magen NEEEEEEEJ och försöker frenetiskt göra sig av med den där lilla pyttebiten kött jag åt igår och jag har beslutat mig för att bli vegan. Eller frukterian. Eller lufterian - jag vet inte om det heter så, men jag har läst om att det finns människor som övertygats om att de kan leva på luft allena. Det kan man - men inte så värst länge.

Just idag känns det faktiskt som om det vore värt ett försök.

Ikväll har jag varit hos Flying T på födelsedagsfest. Helt utan andra förväntningar än att tillbringa en kväll utanför Cattkorgen och att få träffa lite nya människor. Jag vet att jag i sammanhanget är en "dark horse" i dubbel bemärkelse, dels pga jag inte är en jeansåtröjaåjoggingskomänniska och dels för att jag inte tillhör "gänget" där alla känt varandra i runda slängar mellan 20 och 40 år - de enda övriga outsidersen var E och L, som är särbos med två av männen ur gänget....

Helt utan officiell tillhörighet hade jag alltså guts att dyka upp på en fest, tränga mig på i en etablerad krets. Wow. Förutom T och E var det hela två personer som pratade med mig. Jag är normalt inte någon svårsnackad person men i det här läget sjönk intresset för att skapa kommunikation ner på minus. Grabbigheten nådde svindlande höjder och lågvattenmärket sattes vid kaffet när tre av gossarna plockade fram sina högteknologiska mobiler och började spela upp YouTubeklipp. Det var till och med tristare än att lyssna på hur ett av de vackra, trygga, stabila gifta paren satt och kastade gliringar på varandra så jag sa tack för mig.

Då helt plötsligt protesterades det, det skulle brytas arm och ätas mera tårta och fan och hans mormor. Nä tack - jag har roligare hemma i min säng med en god bok än med ett gäng män i 40+ åldern som käkar med kepsen på inomhus och showar off ringsignalerna på sina mobiler och deras kvinnor som sitter tysta och låter männen sköta snacket. En omgång bingo på ålderdomshemmet hade varit mer engagerande. Sorry T, jag gillar dig - men INTE dina vänner....

Rent bildligt talat alltså! Tyvärr inte enbart med egna saker, då kunde jag ju levt ett spännande liv....Nä, det är slutspurt för Ängelen nu - bara några veckor kvar i 9:an vilket innebär att alla eftersläpande arbeten ska lämnas in, tillsammans med examensarbetet. I nån form av konsensus beslutades att hon ska bo här nästa vecka också trots att det egentligen är pappavecka för att kunna få hjälp med allt skolarbete. Han var ovanligt beredvillig att släppa henne ifrån sig. Ex-curlar jag nu igen? Jo, kanske lite men det är av omtanke om Ängelen - jag VET ju hur ickeexisterande intresset för läxläsning är i FallfärdigaRucklet....

Inte nog med att det är skola, det är en massa annat också: skoldans för alla kommunens niondeklassare i onsdags - gothÄngelen BUGGADE =), sista rep med bandet i torsdags, minidisco för resten av skolan arrangerat av Ängelens klass igår, konsert på VårYran idag, klassresa till Gbg torsdag - söndag med allt vad det innebär av planering, tvätt och packning. Mitt i detta finns P18 som kuggat på uppkörningen pga "bristande uppsikt", fått besked om att det inte kommer att finnas ny tid för uppkörning förrän i juli, vilket i sin tur innebär att han då måste skriva om teoriprovet som han klarade med glans första gången trots sin dyslexi, körkortspengarna är på upphällningen vilket innebär att han inte har råd att fortsätta ta lektion efter lektion för att hålla sig igång osv osv....

P20 är i huvudstaden Tokholmen med sitt jobb - det borde vara kul men jag vet ingen människa med en lika djupt rotad aversion mot storstäder som den sonen, oavsett sällskap och sysselsättning. Exet ska förmodligen läggas in på sjukan igen på måndag eftersom de elaka hundbettsbakterierna stått emot en fjärde omgång antibiotika vilket självklart för mig dit jag INTE ville/tänkte vara: ansvarig för Ängeltransport för hästskötsel *muttrar*

Åsså jag då.....jag vet inte riktigt om jag ens ÄR mitt i allt det här.....är jag någonting så är det ju (som vanligt) ansvarig för logistiken - för hör man aldrig av sig annars till mamma/exet så är det ju läge att göra det när det börjar närma sig katastrofer....Men EN sak har jag, som är bara min. Fast det är nog lika bra att det får vara en hemlighet ett tag till trots att jag är alldeles pratbubblig om det. =) Å ikväll ska jag gå på fölsekalas, träffa lite nya människor och bara vara JAG!

På gott och ont *L*

På torsdagar går Ängelen på KommunalaMusikskolan kommunens huvudort. Medan hon gör det går jag på biblioteket, som med mina mått mätt är stooooort. Varenda gång jag är där säger jag till bibliotekarien att jag inte fattar hur de kan jobba bland så myckt godis - jag skulle inte få någonting gjort utan ständigt försjunka med näsan i en bok......På biblioteket är jag som Pippi i godisaffären - jag vill ha lite av allt!

Igår blev det så att jag fastnade vid pocketsnurrorna (vilket påminner mig om en episod ur mitt liv när vi bodde tillsammans i FallfärdigaRucklet och hade fått en ny granne som skulle titta in för första gången. Han klev in, tittade på min ganska voluminösa bokhylla och kläckte föraktfullt: "Jag tyckte att du sa att du hade många böcker, men här är ju ganska mycket pocket." Hmmmm...så om en text är utgiven i pocket är det alltså inte en bok???) och där botaniserade jag en stund. Jag insåg att det kommit en hel del sk. chicklitt om singelkvinnor i storstad men det är jag inte så intresserad av...jag fastnade däremot för en författare jag läst (riktiga böcker*L*) av tidigare: Anna Maria Gavalda - LÄS HENNE för tusan!

Två tegelstenar ligger också på mitt nattduksbord - dem ser jag mycket fram emot: Vibeke Olsen, som jag har tyckt om sedan jag var tonåring och läste hennes böcker "Ulrike och kriget" och "Ulrike och freden", som vuxen läste jag serien om romartidens slavinna Sabina och nu har jag fått fatt på de ganska nya "Skymningens nådatid" och den fristående fortsättningen "Murkronan" som också utspelas under romartiden. Är de lika bra som hennes andra böcker har jag några trivsamma timmar framför mig!

Slut på dagen boklåda.... *ninaninaninanna, ninannananina och flyger iväg mot regnbågen i en koffert*