Inga revolutionerande, samhällsomstörtande ahaupplevelser, inga hjälptillsjälvhjälps insiktsfulla prettoböcker, ingen facklitt för att hålla mig uppdaterad. Jag läser ren och skär underhållning, sådan som glider genom hjärnan som en kniv i mjukt smör och är förströelse en stund, inte mer.

Men nog fan fastnar sådant också - som Kajsa Ingemarssons "Lyckans hjul" tex fastnar i den bemärkelsen att bitterCatten inte kan låta bli att tänka att verklighetens Wille inte hade mjuknat och velat prata mer efter hans och Ellinors gräl om hennes nya jobb, istället hade han grottat ihop sig, ältat oförrätten, mulnat mer och mer över att hon sökt och tagit ett jobb emot hans vilja, att hon inte var inne på hans linje att så fort som möjligt skaffa ett nytt syskon till Albin.

Och Miriam...nog hade verklighetens Miriam varit alltför misstänksam mot Charles för att låta honom följa med sig upp på hotelrummet och därmed rädda hennes liv? Verklighetens Frank hade med all säkerhet skrivit samma patetiska brev till henne efter sin misslyckade kärleksutflykt med sekreteraren och bett att få koma hem och då hade verklighetens outbildade och arbetslösa 55- åriga hemmafru Miriam inte kunnat säga nej  - vad hade hon haft för alternativ?

Precis som i boken hade Ninas ONS Thomas fortsatt att ringa och smsa henne för att be om fler träffar - men i verkligheten hade han bara fortsatt och fortsatt att vara gift - eftersom det alltid händer något nytt med barnen, villan, frun, svärföräldrarna som gör att han inte kan skiljas "just nu".....

Men jag får väl på nåt sätt vara glad att det ordnar upp sig för påhittade personer åtminstone.

finns det nog bara ett enda ord som adekvat beskriver mig:

TRÖTT!

Därför sparar jag alla påhittigheter, klurerier och fundeluringar tills jag orkar - och detsamma med era bloggar, jag kommer att ha massor att läsa ikapp när orken kommer tillbaka!

Ha det gott ute i vårsveriget *kramar om*

att jag efter de senaste veckornas (med mina mått mätt) hyperaktivitet borde vara nöjd...men inte jag inte. Ikväll har jag tråkigt. Ju mer jag får - desto mer vill jag ha! Det gäller på flera områden faktiskt.......

Vilket osökt får mig att tänka på en av de saker vi disluterade under gårkvällen: Huruvida det är myt eller sanning att män har en betydligt högre sexdrift än kvinnor? Vi som diskuterade är alla 35+, alla med en separation efter ett långvarigt förhållande bakom oss - och alla ansåg att vi trodde att det är en myt. Olika - ja, på många sätt, men inte högre. Dessutom sa vi - kanske baserat på egen erfarenhet, vad vet jag - att män som har "en fru som inte förstår honom" dvs inte vill rulla runt i halmen lika ofta som han kanske borde fråga sig varför hon inte vill det?

Kan det vara så att hon är trött av att dra större delen av hushållslasset samtidigt som hon jobbar heltid? Kan det vara så att hon kanske inte blir direkt upphetsad av att skura toagolvet som spraylackats av just den där mannen och just den där kroppsdelen? Kan det rent av vara så att det är själva MANNEN hon inte tänder på? Vad gör mannen då? Frågar han sin kvinna vad han kan göra för att avlasta henne - eller tjatar/gnäller han för att hon inte är villig?

Frågar han sig hur de ska kunna lösa det här gemensamt eller rycker han på axlarna, intalar sig att hans drift är högre än kvinnans och i allra värsta fall letar reda på en dam att ha vid sidan om, med just den ursäkten att "han är ju man"? Ja...jag vet inte. Det är aldrig ens fel att två inte kommer överens men mina parabolöron har hört det där lite för ofta nu för att jag ska kunna låta bli att göra en liten fundiluring kring det.....

men faktum är att det kan bli både bättre och sämre!

Igår hade jag en låååång dag. Med flow på "Grundutbildningenidatakunskapförfunktionshindrade" där jag tragglat mig igenom övningar jag gjort tuuuuuuuuuusental år och övningar jag inte hade en aning om att man kunde utföra i Word. På det hela taget fint alltså. Efter det var det planerat för en "tackåhej"middag för oss körtanter - nu ses vi ju inte organiserat förrän i september igen!

Fram tills dess hade jag treånhalv timme att fördriva - så vad gör man då om man är en Catt med totalt raserad ekonomi och därför föga varken möjlighet eller lust för shopping? Fönstershoppar en del så klart, provar sandaler (för dyra), går ner på "gubbdagis" för att se om där fanns någon lösning för min saligen avsomnade sändare till det trådlösa tangetbordet/musen (nej), nån kabel för överföring av bilder från mobil till dator (nej) samt slutligen parkerar sig på det enormt välrenoverade Stadsbiblioteket med en god bok.

Eller god förresten, det vet jag inte. Jag sprang på sista (?) delen av serien som börjar med "Gömda" och eftersom jag visste att de tidigare böckerna var lättlästa tänkte jag att den kunde vara lämplig för de 1½ timme som var kvar till det var dags för "middagsdejt". Jodå, den slank ju ner, men mycket mer var det verkligen inte heller!

Middagen då? Jooo DEN var kul! Tretton kvinntimmer i varierande åldrar på "fin" restaurang njöt, smackade och himlade sig över den goda maten - bäst av allt var nog genomgående att vi faktiskt inte behövde laga den själva, inte behöve skutta upp och ner för påfyllning och hämtning av diverse tillbehör utan kunde sitta stilla EN HEL måltid!! Och skrattade gjorde vi, till slut åt i stort sett vad som helst, spiknyktra en vanlig sketen tisdagskväll.....

Ett exempel på hur låg nivå humorn var på: T ställer sig upp för att fotografera. Stolarna är nog mer arkitektoniska underverk än bekväma, klädda med någon galonig skinnimitation som de är och T utbrister därför: "Usch, är det bara jag eller är det nån mer som är fuktig mellan benen?". Samfällt asgarv utbrister, sanningen är ju den att man får - som vissa personer i min bekantskapskrets skulle uttryck sig - "rövsvett" av plasten, men hennes omedvetna ordval var ju.......lite speciellt! Ja, på den vägen var det, ganska lång stund för när man äntligen fått sätta ner rumpan i goda vänners lag vill man ju inte bryta upp för tidigt.

Hemma led Ängelen av lappsjuka och lyckades ringa inte mindre än tre gånger för att efterfråga lilla mamman. Skönt att det finns någon som saknar en ibland*L*. Därför var det väl inte konstigt att hon fick fullständig babblomani när jag väl dök upp och till och med kom och knackade på min sovrumsdörr efter läggdags - det har nog inte hänt på....ja, jag vet inte hur många år. Det är gott att ha henne hemma igen!

Igår var en ruggig dag - alltför mycket snurrade alltför fort vilket fick till resultat att jag faktiskt blev hemskickad med orden: "Du känns inte så motiverad idag, vad sägs om att gå hem nu och komma tillbaka imorgon med nya tag?"

Det är just ett sådant jobb jag behöver - där den allmänna dagsformen får styra insatsen. Det är inte bara jag som skulle må väl av ett sådant jobb - de villkoren var de som angavs av i stort sett alla de sk sjukpensionärer (det finns ett annat mer PK ord som jag inte minns längre) som  i höstas tillfrågades om det ville tillbaka ut i arbetslivet igen. Föga förvånande kände sig det stora flertalet alienerade och ville visst då kunna jobba igen.

Bara några  småsaker krävdes för att det skulle bli möjligt: förstående arbetsgivare och kollegor, flexibilitet vad gällde både arbetsuppgifter och - tider samt en massiv insats från de instanser som kan ge hjälp att hitta den sorterns arbete. Finns det, och om det finns - är det inte något som vi alla har behov av oavsett hur kranka eller friska vi är? Speciellt i dagens lågkonjunktur........

På tal om att vara PK förresten så vill jag fortfarande kunna säga tex negerboll och rullstolsbunden och utvecklingsstörd och städerska  utan att betraktas som varken rasist eller framstegsfientlig. Jag tror att vi skjuter över mål många gånger i vår strävan att vara så korrekta som möjligt, och inser inte att det är SYNSÄTTET, snarare än ORDET som skapar fördomarna.....

Jag vet att jag numera av exet räknas som en "utomstående som inte har med hans och hans barns liv att göra" men det kan inte hjälpas att jag i vissa lägen tycker att jag på något vis borde underrättas. Av en slump fick jag veta att exet har legat på sjukhuset, i flera dagar. Han blev attackerad av en hund i tisdags - inte sonens bör tilläggas - och blev så illa tilltygad att han blev inlagd, opererad och gipsad. Han hävdar bestämt att det är hans eget fel att han blev attackerad och att inget bör göras åt hunden.

Det tycker inte jag. Jag vet att Ängelen varit med honom på besök hos hundens matte och jag vill inte att hon ska bli anfallen för att hunden ifråga fått för sig att det är okej att "leka" på det viset. Jag vill dessutom  i förväg få veta att min 16-åriga dotter lämnas ensam hemma på Valborgsmäss, årets näst största suparhelg för ungdomarna. Vän av ordning undrar naturligtvis varför jag inte själv tog reda på vart och hur hon tänkte fira? Jo, av den enkla anledning att det väcker ont blod när jag hör av mig till henne på hennes "pappaveckor" - min kontakt ses uppenbarligen som ett omyndigförklarande av en fullständigt kompetent far.

Jo men...så är det. Nu är hon här - och jag är lugn och trygg, åtminstone i 14 dagar.

är jag ju idag, men för ovanlighetens skull inte rastlös......När jag ändå sitter här kan jag ju redovisa resultatet på min osannoligt intressanta bloggpoll (intressant ord bara det, dagboksomröstning typ!) eftersom det nu inte längre är mars är ju frågan horribelt inaktuell och jag ska bry mina små grå med att skapa en ny. Här kommer i allafall resultatet på den gamla och det gläder mig oerhört att INGEN tyckte att min fråga var oseriös*L*

Mars är en vårmånad - på våren ska man äta glass, när äter du mest glass?

Aldrig, glass är för småbarn!    9.5 %

På våren, så fort de nya sorterna har kommit rivstartar jag!    4.8 %

På sommaren, den smälter och blir ätbar snabbare då    33.3 %

På hösten för då börjar det ändå bli kyligt    0 %

På vintern, jag gör egen av gul snö.....    4.8 %

När, vaddå när? Jag äter ALLTID glass!    47.6 %

Sluta larva dig med oseriösa frågor.    0 %

Totalt har 21 personer röstat.
Omröstningen startade 2009-03-01 10:45

glad när folk förstår hur jag tänker - många gör uppenbarligen det ändå =) speciellt de som inte halkar in på ett bananskal med massa åsikter utan har läst mig ett tag, kanske tom känner mig irl. Jag vill nogsamt påpeka att den anonyme J inte är den J som brukar kommentera hos mig även om han också brukar vara anonym *förvirrat*

Jag skrev alltså inte några av inläggen för att varken få fler besökare, eftersom jag inte visste att det fungerade så där med "återlänkning" och inte för att få sympatier (även om de naturligtvis värmde i massor) och därmed anser jag att det är dags att gå vidare i Cattens krokiga och tokiga liv:

Idag har ingenting hänt - och då menar jag ABSOLUT ingenting. Det är jag rent löjligt nöjd med!