inte för att jag vet om ni bryr er (sade hon trotsigt *L*) men min stoooora hemlis var faktiskt att jag har varit på anställningsintervju idag.

Jag har sökt jobb som elevassistent på en pytteliten privat skola åt en högstadiegrabb med multipla diagnoser, bla ADHD. Intressant, givande och förmodligen jobbigt utav bara fanken. Nåt att bita i, for sure - och nåt jag verkligen blev intresserad av. Vi är sex pers (av över 200 sökande) som kallats till en första intervju och tja, inte för att jag är jättevan men det kändes helt okej. Jag var - som jag uppmanats till - bara mig själv och det  avskräckte iallafall inte så pass att någon behövde lämna rummet.

Åsså kommer nu igen det där som jag är så sämst på: väntans tider. Fast jag har i allafall någonstans att hålla till medan jag väntar - fick min tid på "den grundläggande datautbildningen för funktionshindrade" förlängd till sista juni. Sen tycker jag nog gott att jag kan få ta semester! =)

Den här gången gäller det inte min egen, idag är jag rätt nöjd *L*

Nä, jag pratade med en väninna häromdagen och vi kom till att prata om hennes syster. Systern har "allt": roligt och välbetalt jobb, fin lägenhet, omtänksam make, friska duktiga ungar, kan unna sig i stort sett allt hon vill och gör det också. Min väninna är lite avundsjuk på det.

Jag förstår henne, men sa ändå lite tröstande: "Men tänk på allt som du har, som inte hon har" och tänkte på den underbara trädgården, sommarstugan, den kreativa hobbyn. Hennes svar förvånade mig, för hon sa: "Men sånt vill ju hon inte ha!"

Mhmmm...nähä...så det vi själva har och gläds åt - det är inget värt om ingen avundas oss det?