Idag åt Ängelen och jag en något udda kvällsmat för att vara en kväll i maj: risgrynsgröt.

När vi satt där och mummade i oss kom jag osökt att tänka på då, när jag jobbade på utredningshemmet för barn och satte en ära i att laga "hemgjort" och avvika från snabbnudlar, halvfabrikat och färdiglagat. En vinterkväll kokade jag därför risgrynsgröt "från grunden" och ett av de placerade barnen kom och frågade var vi skulle äta. Han fick svar på sin fråga och blev rent hospitalt tokig. Han skrek och gapade, förbannade mig på både svenska och arabiska och det hela gick väl i stort sett ut på att jag var en smutsig otrogen som föraktade hans muslimska bakgrund.

Jag fattade ingenting.

Så småningom lugnade sig grabben och gick därifrån och en liten stund senare kom hans 10- åriga lillebror och ställde samma fråga. Jag höll fram grytan med den färdiga gröten och till skillnad från sin bror sken han upp och berättade glädjestrålande att det såg ut och luktade som en maträtt hans mamma brukade laga. Något förundrad över brödernas olika reaktioner kallade jag till matsdags - storebror hojtade att han minsann inte tänkte äta men lillebror for iväg och var lika glad som tidigare när han berättade på deras gemensamma språk vad som serverades.

Det var en ganska slokörad storebror som bad så hemskt mycket om ursäkt för alla otidigheter han vräkt ur sig - men han tyckte faktiskt att jag hade sagt GRISgrynsgröt.........