Som ni kanske, eller kanske inte vet så köpte exet en häst. Sen gick han ju och blev illa hundbiten vilket ju naturligtvis innebär att det faller på Ängelen att ta hand om hästen. Hon åkte dit idag efter skolan, dels för att grooma pållen (eller vad man nu gör med dem?) och dels för att exet idag firar att han gått på jorden i hela 42 år. Gått har han väl iofs inte gjort hela tiden men ni fattar.....

Framemot 17- tiden ringde hon - precis som jag väntat mig eftersom exet inte får köra bil.....och loe and behold, Catten blev inbjuden på födelsedagsmiddag! Kanske inte vad jag längtade mest efter i världshistorien men jag har ju en gång för alla bestämt mig för att anstränga mig för att jag ska göra mitt för att vår.....ska vi kalla det "relation"..... ska fungera så smärtfritt som möjligt. Så jag åkte - om inte annat så för att vara helt säker på att få hem Ängelen samma kväll.

Så tro det eller ej - vi pratade! Vi upprätthöll inte en glättig konversation där varje ord måste vägas på silvervåg, ingen styltig orddropping om ofarliga ämnen utan bara rakt av...Naturligtvis inte något om oss och det som varit oss emellan men ett naturligt böljande samtal. Är jag naiv, godtrogen, korkad och alltför........snäll som börjar hoppas på att det kanske vänder nu?

jag använde söndagen till var att fundera över varför det är så svårt att styra undan från människor som vi VET inte är bra för oss?

Det finns ju de som poppar upp som gumman/gubben ur lådan lite när de själva får bekräftelsebehov och hör av sig, inte så mycket för att kolla hur det är med mig utan för att få sitt eget lilla ego bekräftat.

Man kan iofs välja att inte besvara oönskade sms, mail och telefonsamtal men kan man låta bli att känna känslan som de väcker? Människor som berört en, som funnits med i ens liv under någon period men som man av en eller annan anledning valt att avbryta kontakten med och som av oklara anledningar tjongar iväg tex sådana där "roliga" skickavidaresms, eller "bara en liten vårhälsning". Hur tänker man liksom - är det enbart egot som får styra då?

Vad de väcker hos mottagaren av smset/mailet (för i sanningens namn är det ju sällan så direkt och ärligt som ett telefonsamtal) kanske inte ens reflekteras över? Om man kommit överens om att kontakten är avslutad, eller har enats om att kontakt inte ska inledas, bör inte det respekteras? Skulle det vara så att man ångrar det beslutet...så tycker nog jag personligen att då ska man säga rakt ut vad man har i tankarna, inte fiska med "vårhälsningar" och liknande.......*suckar förvirrat*