är fint, åsikter är bra - man ska ha dem!

Ur åsikter kan det skapas debatter, förändring, förbättring. Men du kan aldrig, aldrig, aldrig säga att någon annans åsikt är fel. Fakta kan vara fel, men inte tankar, upplevelser och uppfattningar. Olika dina - ja säkerligen, men därmed inte sagt att de är fel.

Jag vill gärna ta del av ditt tyck och tänk, du får gärna ta del av mitt. Men knäpp mig inte på näsan och säg att jag TYCKER fel. Du kan peka på skillnader, lägga fram nya fakta, förklara om det är något jag missuppfattat och på så vis justera eller kanske helt förändra min åsikt. Men att bara komma klampande in och sabla ner mitt tyck med att ditt är bättre - nä vettu, det köper jag inte.

Btw så läste jag (efter tips från http://kastrullapan.bloggagratis.se) boken "Maken" av Gun-Britt Sundström. Den är bra. Väldigt bra. Inte nog med att den ger styrka och väcker mycket tankar hos oss som av en eller annan anledning varken kan eller vill leva i konventionell tvåsamhet, den är också en vacker tidsskildring. Jag har sträckläst och när jag inte har läst så har jag tänkt på den, och tillochmed drömt om Martina och Gustav. Det gjorde lite ont att lägga den ifrån sig när jag kommit till sista sidan. Jag insåg till yttermera visso att det är så livet är. Och livet gör ibland ont.

Efter att ha skickat iväg Ängelen imorse kröp latCatten i säng igen - jag går inte i barndom, jag går i tonår! Högst upp på önskelistan står sedan ett bra tag tillbaka sovmorgnar, massor av sovmorgnar! Jag somnade snabbt om, vaknade till då och då, kikade på klockan och tänkte i sann Jante-anda: "men tänk om det kommer nån, vad ska de tycka om mig som inte är uppstigen än" - men sannolikheten för att någon dyker upp oanmäld hos mig är minimal så bekvämligheten tog över och jag doozade off igen.

Ända tills det faktiskt kom någon! Kvart över tolv, insvept i täcket, med håret på ända och inte alls pigg trots 12- 13 timmars sömn öppnade jag dörren för G. Vi har också känt varandra sedan P20 gick i blöjor men inte så där nära, inte förrän hennes sambo dog i ungefär samma veva som jag separerade mig. När jag kom för att kondolera, trots att jag inte alls visste hur, insåg vi att det fanns lite mer under ytan hos oss båda och att vi under många år slätat över och dolt för att passa in i det nästan Stepford-liknande samhälle vi bodde i. Vi ses inte speciellt ofta, men när vi gör det är det desto trevligare och trots akut brist på både mjölk och tilltugg till kaffet fick vi ihop några timmars babbel.

Hon fann det inte ett dugg underligt att jag fortfarande huserade i sängen så där dags på dagen, snarare tvärtom - hon är nog en av de mest Jantelagsbefriade människorna jag vet som inte har hemfallit till att kalla sig "bohem" för att skyla över sin slarvighet/ointresse för hushållsgöromål. Att det finns något som heter tex "Jag borde gå en promenad nu när det är så vackert väder" är i hennes ögon en anomali. Vid vackert väder ska man göra exakt det man VILL - inte en massa "borde". Och jag låter mig villigt influeras av det tänket och inhibierade alla planer på mina borde - det är ju helg i tre dagar till! Och när helgen är slut - ja då kommer det en hel massa dagar till att bara leva, leva och leva på!

Skulle jag mot förmodan dö hastigt och lustigt, ja då får jag göra det med skitiga fönster, orakade ben, skuld hos CSN och så vidare, och så vidare. Hur "bra" vi än lever på så finns det alltid något vi "borde" gjort större, bättre och längre - men se det tar jag nog och skiter i!