vikten av att kunna be om - och ta emot hjälp.

Jag ser det hos mig själv, och jag ser det hos er andra - vilka "duktiga flickor" vi är......vi kan, och vi vill, vi gör och vi sliter. För vem och vad är det vi vill bevisa? Det är oerhört viktigt för självkänslan att inte känna sig hjälplös och utlämnad till andras nåd - men när det gäller saker som vi de facto VET att vi kan och erbjuds hjälp och avlastning med - varför kan vi inte ta emot den?

Jag hade en lång utläggning för väninnan E häromveckan när hennes särbo erbjudit sig att lägga på hennes sommardäck och hon ganska kort tackade nej (som vilken treåring som helst) med motiveringen: "Jag kan själv". Jodå - han vet det och det var inte för att han ville inkompetensförklara henne som han erbjöd sig. Det var - från hans sida sett - en kärleksgärning. Hon har massor på jobbet nu innan terminsavslutet, hon har ett hus att renovera, hon har två små barn med allt vad det innebär av hushållsarbete och logistik och han ville avlasta henne på ett av de få sätt han kan.

Att slita, släpa och skita ner sig med hennes däckbyte är ett sätt för honom att visa att han tycker om henne, och jag hävdade envist att hon borde låta honom hållas, att det på ett sätt skulle vara en gengåva till honom att ta emot det han kan erbjuda och inte förringa den gesten. Jag malde på och på för att försöka få henne att förstå hur jag tänkte men så blev jag tyst. Tänkte på hur bra det hade varit om jag själv hade kunnat ta emot hjälp som erbjudits mig över tid och insåg att det förmodligen inte är ett enda dugg lättare för E än vad det någonsin varit för mig.......

Inga revolutionerande, samhällsomstörtande ahaupplevelser, inga hjälptillsjälvhjälps insiktsfulla prettoböcker, ingen facklitt för att hålla mig uppdaterad. Jag läser ren och skär underhållning, sådan som glider genom hjärnan som en kniv i mjukt smör och är förströelse en stund, inte mer.

Men nog fan fastnar sådant också - som Kajsa Ingemarssons "Lyckans hjul" tex fastnar i den bemärkelsen att bitterCatten inte kan låta bli att tänka att verklighetens Wille inte hade mjuknat och velat prata mer efter hans och Ellinors gräl om hennes nya jobb, istället hade han grottat ihop sig, ältat oförrätten, mulnat mer och mer över att hon sökt och tagit ett jobb emot hans vilja, att hon inte var inne på hans linje att så fort som möjligt skaffa ett nytt syskon till Albin.

Och Miriam...nog hade verklighetens Miriam varit alltför misstänksam mot Charles för att låta honom följa med sig upp på hotelrummet och därmed rädda hennes liv? Verklighetens Frank hade med all säkerhet skrivit samma patetiska brev till henne efter sin misslyckade kärleksutflykt med sekreteraren och bett att få koma hem och då hade verklighetens outbildade och arbetslösa 55- åriga hemmafru Miriam inte kunnat säga nej  - vad hade hon haft för alternativ?

Precis som i boken hade Ninas ONS Thomas fortsatt att ringa och smsa henne för att be om fler träffar - men i verkligheten hade han bara fortsatt och fortsatt att vara gift - eftersom det alltid händer något nytt med barnen, villan, frun, svärföräldrarna som gör att han inte kan skiljas "just nu".....

Men jag får väl på nåt sätt vara glad att det ordnar upp sig för påhittade personer åtminstone.