snyggot Å var nästan lika okulig som jag, så nån picnic i parken blidde det inte idag. Okuligt har det varit att gå med piska över Ängelen så att hon skulle få klar packningen inför mogrondagens resa.

Minst lika okuligt var det att idag komma till insikt om att vissa människor mår man bäst av att släppa taget om....nu blir det veklagan, så ni som inte orkar med det uppmanas härmed sluta läsa:

Jag hade en vän. Vi lärde känna varandra för så länge sedan som när min rara P20 fortfarande gick i blöjor. Hon hade sitt elände, jag hade mitt. Vi delade många glädjeämnen; åkte på semestrar, gjorde utflykter, planerade trädgårdarna, drack otaliga koppar thé i något av köken,sydde kläder ihop, gick på skogspromenader, åkte på vattenqi-gong.

Starkast sammanhållande av allt var nog ändå det faktum att inför varandra kunde vi få deppa ihop - det var ett ömsesidigt utbyte, och när det var sagt så hade vi lika trevligt igen. Vår kontakt började avta efter min skilsmässa, och ännu mer efter att jag började jobba förra sommaren. Hon blev avundsjuk på något sätt - på mitt jobb, på mina nya vänner och hon drog sig undan mer och mer. När jag ringde eller messade hade hon aldrig tid med mig, eller var så negativ att mina telefonsamtal blev mer och mer sporadiska.

Jag har fortsatt att höra av mig, men idag insåg jag att jag nog lämnar över bollen till henne. Vi har förmodligen inget mer att säga varandra och det är ju som det är, jag inser att även vuxna vänner kan växa ifrån varandra - men det känns ändå underligt att en snart 20-årig vänskap ska försvinna som ett sandslott för vågornas nötande.....