för att berätta att JAG KLARADE Exceltestet - med en hårsmån men ändå*L*

Nu ska jag använda min kreativitet för att skapa arga lappar i PowerPoint! =)

Idag åt Ängelen och jag en något udda kvällsmat för att vara en kväll i maj: risgrynsgröt.

När vi satt där och mummade i oss kom jag osökt att tänka på då, när jag jobbade på utredningshemmet för barn och satte en ära i att laga "hemgjort" och avvika från snabbnudlar, halvfabrikat och färdiglagat. En vinterkväll kokade jag därför risgrynsgröt "från grunden" och ett av de placerade barnen kom och frågade var vi skulle äta. Han fick svar på sin fråga och blev rent hospitalt tokig. Han skrek och gapade, förbannade mig på både svenska och arabiska och det hela gick väl i stort sett ut på att jag var en smutsig otrogen som föraktade hans muslimska bakgrund.

Jag fattade ingenting.

Så småningom lugnade sig grabben och gick därifrån och en liten stund senare kom hans 10- åriga lillebror och ställde samma fråga. Jag höll fram grytan med den färdiga gröten och till skillnad från sin bror sken han upp och berättade glädjestrålande att det såg ut och luktade som en maträtt hans mamma brukade laga. Något förundrad över brödernas olika reaktioner kallade jag till matsdags - storebror hojtade att han minsann inte tänkte äta men lillebror for iväg och var lika glad som tidigare när han berättade på deras gemensamma språk vad som serverades.

Det var en ganska slokörad storebror som bad så hemskt mycket om ursäkt för alla otidigheter han vräkt ur sig - men han tyckte faktiskt att jag hade sagt GRISgrynsgröt.........

Hur ska man kunna skapa formler i Excel när man inte ens vet vad för sorts räknesätt som ska användas, eller snarare hur man räknar ut saker och ting? Jag VET att om man får 20% rabatt på ett klädesplagg så drar man av en femtedel av priset. Hur mycket det är vet jag inte - men jag vet att det  blir billigare och det räcker för mig!*rodnar*

Så om jag då ska skapa en formel för hur man räknar ut arbetsgivaravgiften på en hel massa lön så innebär det ju att det blir DYRARE? Dyrare tycker vi inte om, dyrare skärmar vi av och stänger ute så gott det bara går och därför kan vi inte heller skapa någon Excelformel för det. Därför kuggar vi på Exceltestet.

*muttrar och pluggar formler*

Lite däråt känns det faktiskt. Jag hade den oerhörda förmånen att få en  timmes massage idag: http://www.taktilum.se/index.html och det var en rent njutbar upplevelse - jag slumrade till flera gånger trots att jag egentligen är väldigt petig med vem som får röra mig på det sättet efter många års extrem beröringskänslighet, stela muskler och ständiga inflammationer. Men som sagt, skönt var det - ända till jag skulle ta mig upp från britsen där jag legat platt på mage (förlåt, jag menar så platt som min mage tillåter mig att ligga *rodnar*).

Naturligtvis hade min sjuka, sjuka, sjuka helveteskorsrygg låst sig vilket innebar att det tog i runga slängar 10 - 12 minuter att dels komma runt, komma ner från britsen och kunna resa mig i min fulla längd av ståtliga 167,5 centimeter över havet. Detta innebar att massören fick sätta in efterbehandling i form av mängder med acitylsyreliniment och sitta och lyssna på knakningarna när jag "leade te" mig. Hon förundrades. Och ändå hade jag varit ute på lunchen och haft friskvård med min handledare, dvs gått fem kilometer runt Stadens sjö med den vackra promenadslingan och utsikten, så upppvärmd var jag iallafall.

Linimentet verkade i nån timme - nu går jag ungefär som en höggravid anka efter tre månader till sjöss och tanken på att resa mig från den här stolen är direkt skrämmande.....den har inte många finesser man svankstöde funkar i allafall. Hur jag ska komma ur sängen imorgonbitti blir en senare fråga - men jag har i alla fall fått sextio ljuvliga minuters taktil massage! *skrattar*

Inget nätande, ingen msn, ingen mobiltelefon under "arbetstid".

Hur ska man då kunna sköta sina sociala kontakter?

*muttrar*

(och fuskar, men bara lite*L*!)

Som ni kanske, eller kanske inte vet så köpte exet en häst. Sen gick han ju och blev illa hundbiten vilket ju naturligtvis innebär att det faller på Ängelen att ta hand om hästen. Hon åkte dit idag efter skolan, dels för att grooma pållen (eller vad man nu gör med dem?) och dels för att exet idag firar att han gått på jorden i hela 42 år. Gått har han väl iofs inte gjort hela tiden men ni fattar.....

Framemot 17- tiden ringde hon - precis som jag väntat mig eftersom exet inte får köra bil.....och loe and behold, Catten blev inbjuden på födelsedagsmiddag! Kanske inte vad jag längtade mest efter i världshistorien men jag har ju en gång för alla bestämt mig för att anstränga mig för att jag ska göra mitt för att vår.....ska vi kalla det "relation"..... ska fungera så smärtfritt som möjligt. Så jag åkte - om inte annat så för att vara helt säker på att få hem Ängelen samma kväll.

Så tro det eller ej - vi pratade! Vi upprätthöll inte en glättig konversation där varje ord måste vägas på silvervåg, ingen styltig orddropping om ofarliga ämnen utan bara rakt av...Naturligtvis inte något om oss och det som varit oss emellan men ett naturligt böljande samtal. Är jag naiv, godtrogen, korkad och alltför........snäll som börjar hoppas på att det kanske vänder nu?

jag använde söndagen till var att fundera över varför det är så svårt att styra undan från människor som vi VET inte är bra för oss?

Det finns ju de som poppar upp som gumman/gubben ur lådan lite när de själva får bekräftelsebehov och hör av sig, inte så mycket för att kolla hur det är med mig utan för att få sitt eget lilla ego bekräftat.

Man kan iofs välja att inte besvara oönskade sms, mail och telefonsamtal men kan man låta bli att känna känslan som de väcker? Människor som berört en, som funnits med i ens liv under någon period men som man av en eller annan anledning valt att avbryta kontakten med och som av oklara anledningar tjongar iväg tex sådana där "roliga" skickavidaresms, eller "bara en liten vårhälsning". Hur tänker man liksom - är det enbart egot som får styra då?

Vad de väcker hos mottagaren av smset/mailet (för i sanningens namn är det ju sällan så direkt och ärligt som ett telefonsamtal) kanske inte ens reflekteras över? Om man kommit överens om att kontakten är avslutad, eller har enats om att kontakt inte ska inledas, bör inte det respekteras? Skulle det vara så att man ångrar det beslutet...så tycker nog jag personligen att då ska man säga rakt ut vad man har i tankarna, inte fiska med "vårhälsningar" och liknande.......*suckar förvirrat*

vikten av att kunna be om - och ta emot hjälp.

Jag ser det hos mig själv, och jag ser det hos er andra - vilka "duktiga flickor" vi är......vi kan, och vi vill, vi gör och vi sliter. För vem och vad är det vi vill bevisa? Det är oerhört viktigt för självkänslan att inte känna sig hjälplös och utlämnad till andras nåd - men när det gäller saker som vi de facto VET att vi kan och erbjuds hjälp och avlastning med - varför kan vi inte ta emot den?

Jag hade en lång utläggning för väninnan E häromveckan när hennes särbo erbjudit sig att lägga på hennes sommardäck och hon ganska kort tackade nej (som vilken treåring som helst) med motiveringen: "Jag kan själv". Jodå - han vet det och det var inte för att han ville inkompetensförklara henne som han erbjöd sig. Det var - från hans sida sett - en kärleksgärning. Hon har massor på jobbet nu innan terminsavslutet, hon har ett hus att renovera, hon har två små barn med allt vad det innebär av hushållsarbete och logistik och han ville avlasta henne på ett av de få sätt han kan.

Att slita, släpa och skita ner sig med hennes däckbyte är ett sätt för honom att visa att han tycker om henne, och jag hävdade envist att hon borde låta honom hållas, att det på ett sätt skulle vara en gengåva till honom att ta emot det han kan erbjuda och inte förringa den gesten. Jag malde på och på för att försöka få henne att förstå hur jag tänkte men så blev jag tyst. Tänkte på hur bra det hade varit om jag själv hade kunnat ta emot hjälp som erbjudits mig över tid och insåg att det förmodligen inte är ett enda dugg lättare för E än vad det någonsin varit för mig.......