Aldrig mer för någon annans skull.

Alltid för att jag vill ha det så och mår bra - det gör jag nu.

Rosen har en historia.

Vasen den står i har sin egen.

På mellanstadiet hade jag en alldeles nyutexxad lärarinna; A-M. Hon var fantastisk på alla sätt, entusiasmerande, nyfiken, uppriktig. Hon var den första vuxna människa jag mött som behandlade oss barn som tänkande individer, som framtiden och hon gav oss en god grund att utgå ifrån. Jag höll kontakt med henne långt efter jag slutat sjätte klass och en dag när jag gick på gymnasiet beslöt jag mig för att hälsa på henne.

Tyvärr var hon inte hemma, men en man som presenterade sig som hennes bror W öppnade dörren och bjöd in mig. På den tiden var inte pedofiler, våldtäkter, falska nätdejter och andra hemskheter så i ropet som det är nu för tiden, media haussade inte och jag var väl förmodligen troskyldig och naiv, för jag klev in, blev bjuden på thé och hade en fantastisk kväll. Där fanns en man som behandlade mig -  en 17- åring -  som en vuxen, en jämlike. Han var hemma på besök från Afrika där han arbetade med att starta upp ett hjälpprojekt, en glasarbetare/konstnär med hjärta för de behövande.

Då var mina åsikter politiskt sett djupröda, hans likaså och vi pratade engagerat om solidaritet och rättvisa, behovet av insatser för de sämre lottade. Han berättade om byn han var gäst i, människorna han träffade, djuren, naturen och vädret. Vi pratade om hans syster, min före detta lärare och på något sätt ledstjärna - vilken fantastisk människa hon var, vilken förmåga till engagemang hon hade. Jag var där i flera timmar, och vi drack mängder med thé men till slut kom den ständigt trötta gymnasissa jag var på att det var dags. Dags att avsluta ett av de första samtal jag haft som vuxen till en annan vuxen.

När jag skulle gå fick jag en present. Just det - vasen på bilden ovan.En vas tillverkad i Afrika av en Kostabo. Den hade rest långt och hamnade till slut inte så långt ifrån sin upphovsmans födelseort. Jag är långt ifrån prylgalen, men den vasen har jag alltid varit extra rädd om genom alla dessa år. A-M och jag fortsatte att träffas och jag hälsade alltid till hennes bror, fick nån gång ibland en hälsning tillbaka. Nu är min "fröken" borta sedan något tiotal år, hon fick cancer och tyvärr hade jag inte möjlighet att vara med vid hennes jordfästning, men det är mer regel än undantag att jag och mina gamla klasskamrater pratar om henne när vi möts.

Bilden på min vackra afrikanska vas och rosen i den symboliserar väldigt mycket idag.

Idag fick jag det första samtalet till min alldeles egna anknytning 5077. Det var arbetsterapeuten A som ville komma och titta på min arbetsplats och det fick hon så gärna. Hon konstaterade snabbt att jag sitter som en kratta - och för att vara helt ärlig så behöver man inte vara arbetsterapeut för att se det. Sitta "rakt upp och ner" är något jag är urdålig på och min hållning är inte precis skapad av att jag gått runt med en bok på skallen. Men efter en vecka dåligt sittande känner jag av det så vi kom överens om att jag redan imorgon ska infinna mig för att prova ut en annan stol och något som jag uppfattade att hon kallade en mousetrap....

Förhoppningsvis låter det värre än vad det är men det ska visst vara nån slags pekmojsplatta att använda istället för den traditionella datamusen <---*förtydligar för säkerhets skull* Allt som gör sittandet mer uthärdligt mottages tacksamt. Tyvärr har jag upptäckt att den "döda fläcken" jag har på mitt lår blir ännu dödare av att jag sitter så mycket, men det är förhoppningsvis avhjälpt med en bra och rätt inställd stol det också.

Det märktes med all önskvärd tydlighet att buset har roat sig i helgen - skolan och den bedvidliggande fritidsgården har (omigen) fått agera klotterplank. Den här gången har de förmodligen sniffat lika mycket som de sprejat för den här gången var det idel tags och polisen har ju ett nätt litet tagregister så att få fatt de ansvariga lär förhoppningsvis inte bli så svårt. Idag tror jag att det värsta straff de kan få är att utsättas för K, caféteriaföreståndaren - den vrede hon uppvisade är fullt jämförbar med styrkan hos orkanen Katrina. Samtidigt tror jag att just det vore effektivare än vare sig böter eller några timmars samhällstjänst, hon gillar ungarna och de gillar henne - hon är ju en av de där "ofarliga, neutrala" vuxna som finns på skolan men hon är långt ifrån kravlös för det. Ömsesidig respekt är det som gäller, och det är nog grunden för alla relationer även om långt ifrån alla lyckas nå dit.

Nu ska iallafall jag respektera min ömmande handled och avvika från datorn, det finns fortfarande olästa böcker på mitt sängbord!

aha- upplevelser och välsignade ingivelser i sömnen? I så fall har jag fått det inatt för jag vaknade starkare och helare än på länge, jag mår riktigt gott så här på morgonkröken. Ett alternativ till nattliga metamorfoser är så klart att de senaste veckornas händelser och samtal har mognat inom mig och att gårdagens "sammanfattning" med E blev på något vis den positiva motsvarigheten till "droppen som får bägaren att rinna över".

Så mycket har stillnat nu, en hel del står klart - jag är i fas med mig själv på ett sätt jag inte varit på många herrans år nu när vissa beslut är fattade. Ingenting är oåterkalleligt förstås - men då är det JAG som ska vara återkallaren, ingen annan!

har jag drabbats av igen och det njuter jag av. Igår läste jag slut på John Ajvide Lindkvists senaste: "Människohamn" och även om jag inte alltid följer med i hans tankevindlingar är hans böcker om det ovanliga mitt i det helt vanliga magnetiska. Jag har läst och läst, och inte kunnat lägga ifrån mig.

Vid en närmare titt på vad som ligger på mitt sängbord och antingen har blivit läst, eller väntar på att läsas kan man snabbt konstatera att det finns en gemensam nämnare. Det är inte idel Nobelpristagare, inte heller de stora ryska mästarna, jag kan inte ens skryta med att jag läser igenom de svenska klassikerna - nej, det jag läser, plöjer, uppslukas av just nu är deckare och thrillers. Inatt började jag på Jeff Lindsays bok "Darkly Dreaming Dexter", om blodspårsexperten, tillika seriemördaren Dexter som säkert många sett på tv. Jag frossar i hemskheter, jag som knappt klarar av en Wallanderfilm för den är för läskig......

En enda bok finns det i traven som avviker från mängden och det är Phil Strongmans "Pretty vacant - punkens historia en gång för alla" men jag kan tänka mig att det kan finnas vissa  likheter ändå *L*. Intressant ska det bli att läsa den i allafall, den ligger så lockande skrikråwsa och pockar på min uppmärksamhet, men vad gäller mitt bokläsande har jag börjat strukturera mig en aning - numera läser jag bara en bok i taget för att kunna fokusera på just den och punkboken ligger inte näst på agendan så den får vänta lite.

Melodifestival var det ju igår också och den stod på i bakgrunden medan jag läste ooch läste. Vad jag kan påminna mig tittade jag bara upp under ett enda bidrag och det var Caroline af Ugglas "Snälla, snälla" som jag tyckte var riktigt bra och stod ut en aning från de andra bidragen - men nån schlager är det ju inte.....mer än så tänker jag inte fördjupa mig i denna musikaliska soppa (i bemärkelsen rörigt tillvägagångssätt med deltävlingar, omröstningar, delfinaler, dueller, andra chanser och ännu mer omröstningar) eftersom jag själv alldeles snart ska iväg och sjunga - det är Kyndelsmässodagen idag - ljushögtiden som markerar att nu är julen verkligen över. Fan tror om man tittar ut dock, snön har vräkt ner hela förmiddagen och det är vitare än vad det var på julafton.......

Var det att ha gäster igår minsann! Goa fina E, och så P och I som jag varit flyktigt bekanta med i säkert 15 år och varit nyfiken på att lära känna, men min gamla vana trogen gått och tänkt att "de har båda säkert så mycket och så många att de inte har tid och rum för mig". I veckan bet jag ihop, tog mig samman och frågade om de hade lust att träffas - och kan man tänka sig, det hade de =)

Så vi käkade spenatpaj, lax, nybakat bröd och diverse "guggor", drack ömsom vin och ömsom vatten och pratade, pratade, och pratade.....det blev pecis så bra som jag hade tänkt och hoppats på så när klockan plötsligt var sent, sent och P ringde till sin son för att han skulle hämta så kände vi att det här måste vi göra om! Så det ska vi.

En premiär har jag begått idag - jag har bakat princesstårta minsann, trots min tvekan inför detta! Den blev väl inte precis som en köpt men den blev äten iallafall - men med tanke på hur många vi blev tillslut så är det kanske inte så konstigt - en liten tårta till 10 personer, en hungrig hund och en allätande Frankiekatt. P (imorgon)18 blev glad för han fick klå sin mamma i både Uno och Piratspelet, skadeglädje är den enda sanna glädjen ;-) Alla är nöjda och glada och årets första födelsedag är vedrebörligen firad utan stridigheter.....

Nu ska jag sätta mig tillrätta i soffan med guggorna och brödet som blev över igår och mumsa i mig, fundera lite på erbjudandet att åka med till Örebro vecka åtta och bara ta det lungt. Att jobba är kul - men när man inte är van så är det jobbigt*L*

 
 
HUNDENS DAGBOK:

07.00 - Tjohoo, en promenad. Det är det bästa som finns!

08.00 - Tjohoo, hundmat. Det är det bästa som finns!

09.00 - Tjohoo, ungarna är uppe. Det är det bästa som finns!

12.00 - Tjohoo, leka i trädgården. Det är det bästa som finns!

14.00 - Tjohoo, åka bilen. Det är det bästa som finns!

15.00 - Tjohoo, ungarna kommer hem. Det är det bästa som finns!

16.00 - Tjohoo, leka med en boll. Det är det bästa som finns!

17.00 - Tjohoo, matte och husse kommer hem. Det är det bästa som finns!

18.00 - Tjohoo, hundmat. Det är det bästa som finns!

20.00 - Tjohoo, bli kliad på magen i soffan. Det är det bästa som finns!

22.00 - Tjohoo, sova i mattes och husses säng. Det är det bästa som finns!



KATTENS DAGBOK

783:e dagen i fångenskap...

Mina kidnappare fortsätter att tortera mig med bisarra dinglande saker. De frossar i färskt kött medan jag tvingas leva på torrfoder och slemmig burkmat. Det enda som håller mig igång är hoppet att jag en dag ska lyckas rymma, och den milda tillfredsställelse jag får av att klösa på möblerna. Imorgon ska jag eventuellt äta ännu en krukväxt.

Idag misslyckades jag än en gång med att döda mina kidnappare genom att försöka fälla dem med min kropp. Jag borde kanske försöka vid toppen av trapporna.

I ett försök att sätta mina förtryckare ur balans, framtvingade jag en hårboll i deras favoritfåtölj. Kom ihåg: lägg en på deras säng.

Fångade en mus som jag bet huvudet av. Lade den huvudlösa kroppen vid dörren som ett tecken till mina kidnappare om vad jag är kapabel till, så att de ska gå runt i ständig skräck. Bemötandet jag fick var en massa klappar, kramar och gullande om vilken duktig kissemiss jag är. Saker och ting går inte som planerat.

På kvällen dök deras kumpaner upp för någon sorts sammankomst. Jag blev placerad i isolering under mötet, men jag kunde känna doften av deras mat och höra brottstycken från deras kriminella planer. Tydligen var jag inlåst på grund av min kraftfulla förmåga att framkalla något de refererade till som 'allergi'. Jag måste komma underfund med vad detta är så att jag kan använda det till min fördel.

De andra internerna smörar för våra fångvaktare och jag vågar inte anförtro mig till någon av dem inför risken att någon tjallar. Hunden släpps regelbundet ur sina bojor men återvänder frivilligt. Han är uppenbarligen efterbliven.

Fågeln däremot ger intryck av att vara en informatör. Han pratar med våra kidnappare regelbundet, och jag är övertygad om att han rapporterar vartenda steg jag tar. Tack vare sin placering i metallrummet är han för tillfället i säkerhet.

Men jag kan vänta.

Det är bara en tidsfråga innan mina planer går igenom...

Nu pratar jag inte om fåglars beteende, eller ens om skräckfilmer utan om hur det var att shoppa igår. Inte för att jag är någon finansanalytiker men jemine vad det verkar handlas trots lågkonjunktur, och det är kanske tur det - vad vet jag? Inte mycket mer än att det var mycket folk ute igår när jag skulle försöka köpa födelsedagspresent. Det jag skulle ha fanns så klart inte där jag tyckte att det var rätt självklart att det skulle finnas så det blev en hel del ränna runt och mitt i det så hann jag så klart träffa på syggot Å och hennes justerade svärmor M, en liten kortis men trevligt ändå.

Efter att ha varit i stort sett överallt så hittade jag till slut det jag tänkt mig - nu är det bara att hoppas att gossen blir nöjd och glad. Nöjd och glad blev också jag eftersom lillefar ringde och avleveerade en rätt lång historia som i slutänden gick ut på att de kommer för att fira födelsedag. Nu har jag "bara" tårtan kvar - i ett svagt ögonblick lovade jag att stå för den delen av muntrationerna på lördag och den flinke sonen passade då på att önska sig en hemgjord princesstårta.....jaaahaaaaa....som den ömma moder jag är ska han naturligvis få det, men han sa ju inte vilket hem den skulle vara gjord i så jag har planer på att delegera det. Konditorsaktiviteter har jag aldrig varit nån fena på och ska tårtan vara ätbar är det nog bäst att jag inte gör så mycket mer med den än möjligtvis inhandlar ingredienserna.

Imorgon är det fredag och helt bortsett från att jag inte fattar vart veckan tagit vägen så håller vågen från förra veckan i sig fortfarande.

*still surfin'*

en stund från arkiveringen....

igår var en lång dag, först "vanlig arbetsdag", sen PK (som för en gångs skull i min blogg inte betyder politiskt korrekt, utan personalkonferens) och efter det körövning med årsmöte. Igår begick jag premiär på jobbet med att vara "provvakt" för en gäng tjejer på Barn- och Fritidsprogrammet. De skulle ha varit 21, 12 dök upp, varav två högljutt annonserade att de minsann inte tänkte skriva provet eftersom de "knappt visste om att det skulle va", fyra av de resterande hade inte med sig penna och blev omåttligt överraskade när jag hänvisade dem till att gå och hämta det och inte halade fram lånepennor ur bakfickan.

Tio små provskrivare satte sig så för att fundera - en av dem fick problem redan på första uppgiften och tillkallade mig. När jag dels förklarade att jag inte fick hjälpa mer än vad jag gjorde, och dels inte kunde blev lilla damen f*rb*nn*d, skällde en stund och lämnade därefter ett blank papper efter sig när hon ganska omgående därefter drog. De nio som blev kvar suckade, pustade, pillrade sig i håret, vände och vred sig på stolarna och flera av dem svor mer eller mindre lågmält och uttrycksfullt. Jag förstår dem - ekvationsräkning var inte min favoritsysselsättning heller!

PK:n var intressant, den inleddes med att yours truly fick göra en presentation av sig själv - den skulle ha varit kort, men ni känner ju mig ;-) Därefter redogjorde tf rektor för skolverkets titt på skolan och det var....intressant, så även den efterföljande diskussionen. Men allra mest intressant var presentationen av de nyantagna trivselreglerna, eller snarare hur snacket gick runt dem och vilka reprimander och påföljder man som lärare har att ta till om/när dessa regler (som elevrådet varit med om att utforma och därefter godkänt) inte följs. Alla lärare har olika metoder, alla lärare har olika åsikter och med tanke på att de är olika individer är det ju knappast underligt men milt sagt förvirrande för eleverna.

Nu menar jag inte att alla ungar i tonåren är manipulativa av naturen men hittar man luckor utnyttjar man dem naturligtvis, vissa lite mer än andra och där kom också funderingarna om det här med att som vuxen vara ett föredöme in....Lite skämtsamt brukar man ju säga "gör inte som jag gör utan som jag säger att du ska göra", men riktigt så enkelt är det kanske inte? Vi är ju de som ska visa vägen in i vuxensamhället och det låter juu gott och väl - men hur långt ska man gå och hur mycket ska man egentligen kunna begära att ungdomar i 16 till 19 årsåldern ska ha med sig alla redan?

Ta en sån enkel sak som att äta. Det borde man väl kunna i den åldern? Nänä, ta inget för givet - igår rapporterade husmor att några okända individer roat sig med att mosa kokt potatis på en tegelvägg inne i matsalen. Tänk er själva hur lättstädat det är - helt bortsett från hur underligt det är att ens koma på tanken? Vem av ungarna skulle göra detsamma hemma i familjens kök? är det någon av dem som fattar att städningen av det kommer att betalas med pengar ur förvaltningens redan väldigt ansträngda budget, det likväl som städningen av en av toaletterna som i vintras kletats in med avföring så illa att en saneringsfirma anlitades.

Är det någon som berättar för dem att det är så det fungerar - att det så att säga är samma pengar? När jag gick på högstadiet var det en populär hobby för vissa att "plugga skåp" - man tryckte helt sonika in en tändsticcka i skåplåset och bröt av den så nära ytan som möjligt. Det kostade en del att åtgärda låsen och rektor tröttnade snabbt på den utgiften och gjorde nästintill övertydliga schematiska uträkningar som han med stapeldiagram åskådliggjorde på en vägg i skolan. Där visades sedan månad för månad hur mycket vår skadegörelse påverkade verksamheten i övrigt och sakta men säkert sjönk den. Till och med så mycket att man skapade en ny tradition där i mitten på 80-talet - om skadegörelsen understeg en viss summa så bjöd skolan niondeklassen på en avslutningsfest.Hot och mutor, hot och mutor.....men det funkade iallafall, då!

Årsmöte så, sist på en i övrigt lång dag och jag erkänner villigt att jag var mer än förvirrad och inte i skick för min för övrigt något blygsamma roll som ordförande - vissa punkter på dagordningen föll bort och ersattes med seriöst skitsnack och babbel från min sida, tur jag har min hjälphjärna, extramamma och högra vänsterhand E-L vid min sida i sådana lägen! Vi tog oss igenom förhandlignarna i rätt oskadat skick mumsande smörgåstårta parallellt och så var det bestyret över och done with för i år.

Smörgåstårtan ja, jag skyller hejdlöst på den vad gäller mina mardrömmar inatt då vi blev invaderade av en hop härjande hunner som ville stjäla E-L:s bil och använde en väderkvarn som katapult för att göra sig av med oliktänkande......*sucka* Idag går jag hem tidigare - jag ska försöka shoppa lämplig 18- årspresent till P17 som jag f.ö inte kommit på nåt lämpligare bloggsmeknamn på.

Dags att fortsätta arkivera ansökningshandlingar!