Nej, inte riktigt.....jag höll på att bli en Johansson en gång -92 men det rättade till sig genom att han bytte efternamn strax innan bröllopet. Ja, nu var det ju i och för sig inte själva namnet jag menade utan snarare det faktum att jag kollat Melodifestivalen ikväll.

Jag hade stora förhoppningar på Sarah Dawn Finer, men jag tyckte ärligt talat inte att hon lyfte på det vis vi vet att hon har röstkapacitet för. Därför blev föga förvånande min favorit Malena Ernman - underbar röst som hon verkligen använder - sen var det ju knappast en schlager - men vilken av låtarna var det liksom?

Övrigt att notera:

* Susanne Alfvengren hade mer tyg i sin klänning än Anna och Maria hade tillsammans.

* Thorleifs är trygga - de låter ALLTID likadant...

* Det känns smått underligt när tre gossar på 16 och 17 med utmanande höftvickningar sjunger om sexuella aktiviteter hela natten......de är för fanken yngre än mina ungar!

*Ungefär 97,9 % av Petra Medes skämt föll platt till marken.

*Agnes säger att hon har "fobi mot hår, men inte sånt som växer på huvudet".....det kommer att bli jobbigt för henne när hon blir gammal nog för att komma in i puberteten! *ler grymt*

Sen måste jag erkänna att jag är en notorisk bakåtsträvare - jag fullständigt AVSKYR att det är femtioelva omröstningar i varje deltävling - och jag är inte glad åt att det är trettiosjutton deltävlingar, andra chanser, delfinaler och slutfinaler heller......

beslutade idag om mitt frukostintag. Jag äter sällan rostat bröd, men idag kändes det som en god idé så jag klämde ner en skiva i rosten, förra årets fölseprepent från ungflocken. Den poppade upp efter en liten stund, vsckert gyllene och med knaprig yta. Den var faktiskt så njutbar att jag beslöt mig för att frossa i mig en till.

Men si! Det accepterade inte brödrosten - för var gång jag tryckte ner handtaget så studsade det upp igen med ett litet försmädligt kling- sprak! Brödet förblev lika vitt och kallt men jag tryckte ytterligare en gång, viss om min framgång - återigen spottade rosten upp mackan i förtid. Var detta ett tecken på att jag fått nog med kolhydratspäckat vitt bröd och kolesterolhöjande fett i form av smör och ost? Borde jag ha givit upp där och då? Icke Catten - ge upp är ett begrepp som inte är synonymt med min person så jag stod alltså och HÖLL ner spaken tills brödskivan fått önskad kulör - sen glufsade jag i mig den med! =)

I akt och syfte att i viss mån göra bot och bättring för detta frosseri tog jag sedan en promenad. Försökte i alla fall. När jag kom ner i skogen tittade jag längs banvallen jag brukar gå på och insåg att den nog var ganska hal, beslöt mig för att gå den något kortare och förhoppningsvis säkrare rundan istället. Tre steg senare låg jag som en sköldpadda på skalet och sprattlade med benen i luften. Nu överdrev jag - jag låg som en kraschlandad padda på rygg, sprattlade inte ett dugg och försökte fatta vad som hänt.

Vad som hänt var att det oturligt nog var minst lika halt på den skogsväg jag valt, jag hade tagit ett steg rakt ut på blankis med mina odubbade "gåskor", landat (såklart) på min högra axel, satt i (såklart) högerhanden så jag stukat den, knyckt till nacken och avslutat med att dunka skallen i ovan nämnda is......Aj liksom. Den här gången hjälpte inte vadderingen på häcken eftersom jag inte landade på den. Vad ska man med vaddering till om den inte skyddar?

I förvissningen om att det inte kunde bli värre tog jag mig därför ut på väg 126 och promenerade längs den. Tung trafik kan inte vara farligare än såphal skogsväg tänkte jag och hade rätt (den här gången), ingen siktade på mig och försökte köra över mig - vilket förmodligen berodde helt på vilka som satt i bilarna *L*. Efter den vådliga promenaden insåg jag att det där med motion är icke för mig och gick därför raskt förbi det idag nyöppnande gymmet mitt i byn - gudhjälpe mig liksom - om jag inte kan gå på släta vägen, tänk då vad som skulle kunna hända om jag försökte träna med den sortens hightechgrejer T har tagit hem? Mayhem liksom.......

Istället gick jag hem, parkerade i soffan med Johanne Hildebrandts senaste bok och tröstade mig med gårdagens överblivna chokladbitar: tiramisusmak om någon undrar! Det var gott - bättre än blåmärkena som sprider sig över min mörbultade kropp just nu.

GRATTIS!

Grattis till den där lilla skrynkliga bortbytingen som skrek och skrek och skrek, som bara bestod av stooooora ögon, en rejäl kalufs och ett  av de underbaraste leendena i världen. Ängelen fyller 16 år idag. Ängelen som fick heta "lillatyttel" så länge eftersom det är svårt att namnge nåt så ljuvligt*L*

Åren går så fort, så fort och min minsting är på väg att bli stor "på riktigt". Tyvärr firar hon sin födelsedag med att vara sjuk, förmodligen halsfluss igen för sjätte gången på knappa två år och det gör hon hemma hos sin far vilket innebär att jag inte får träffa henne idag. Sorg.

Men på måndag är hon "min" igen och då ska vi fira!

Kram på dig ungen min, fortfarande med stora ögon, massa (numera rosa) hår och ett leende som lyser upp min värld - mamma älskar dig vettu!