Jag hade - eller snarare försökte ha - ett telefonsamtal med min fd man för en stund sedan, efter att ha fått ett sms från Ängelen om  att "pappa har blandat ihop veckorna igen" för att kolla av och uppdatera lite. Det blev inte så bra - milt sagt.

Att de vänder sig till mig när han inte finns - eller vill finnas - till hands och jag ställer upp anser han är mitt alldeles egna problem, och kontentan av samtalet blev väl i stort sett att han ansåg att jag borde hålla mig ute ur hans och "hans barns" liv. En separation innebär nämligen enligt honom att han inte behövde underrätta "utomstående" om sina egna och "hans barns" göranden och låtanden......

Se där, så talar mannen jag levde ihop med i 20 år och har tre ungar tillsammans med. Självrättfärdig ut i fingertopparna, med "rätt till ett eget liv" oavsett hur det drabbar de närmaste, som alltså numera är enbart hans. Hoppas att han nån gång kommer till insikt att han alls inte hjälper DEM i deras mående med att bete sig som han gör.

Godnatt!

Det skulle jag kunna säga om ett av de inlägg jag skrev och som försvann till alla bloggars himmel - och på sätt och vis även om det andra. Det första därför att det handlade om hur arg jag var och det andra för att det handlade om att det kanske var tur att det första försvann just eftersom jag var så arg i det......invecklat? Nä - Cattlikt.

Arg är jag fortfarande - eller kanske igen? Ilskan gick inte över bara för att företeelsen som skapade den så att säga passerade. Den fick påspädning igår av ytterligare händelser och idag när jag ventilerade det hela på jobbet blev kollegorna minst lika irriterade som jag. Vi hade inga problem med att enas om att vuxna människor som försöker låtsas att de är 20 igen är......ja, inte minst väldigt opraktiskt för alla andra som får ta hand om det de själva skiter i vad gäller ansvar.

Men den här gången - liksom alla andra, så biter jag mig bara i svansen om jag försöker göra någonting åt det för det är ju inte mig det går ut över utan dem som redan hamnat i kläm så min ilska får jag väl som vanligt härbärgera och tacka gudarna för att jag har vänner och kollegor som låter mig avbörda mig det mest akuta för dem. Nog om det.

Nytt från skolvärlden: Oro och dåligt mående. Det är resultatet av att de sista ansökningshandlingarna behandlats. Som det ser ut nu är det ca 20 personer som blir "övertaliga" till sommaren. En permanent anställning för mig kommer alltså definitivt inte på fråga och det är ju som det är, jag är ju på något sätt ändå van vid att hänga i luften, osäker på det allra mesta. Värre är det för dem som är runt och över 50- strecket, har jobbat en 6- 8 år, dvs så pass kort tid att de faller under "sist in, först ut"taktiken och inte är tillräckligt nära de 63.5 år man ska vara för att få gå i förtida pension. De ligger ju tyvärr inte så optimalt till på arbetsmarknaden, om nu någon gör det i dessa tider?

Jo kanske - på Platsbanken fullständigt dräller det med annonser efter försäljare för "erotikprodukter" för hempartyförsäljning. Sånt har ni minsann råd med era fulingar ;-D Fast iofs, när allt annat är så negativt; lågkonjunktur med uppsägningar, bankkriser och för att inte tala om det schizzade vädret så kanske en liten erotikprodukt är precis vad som behövs för att lätta upp i vardagen?

Jag försöker pigga upp mig med Miss Li istället - hennes musik är glättig och skuttig tycker jag och välkommen omväxling till de tragiska skillingtryck jag katalogiserat idag *sjunger* "Sorgeliga saker hända än i dessa dar minsann, sorgeligast är väl denna om Elvira Madigan.....". Ja jag säger då det - det var ett tag sedan min lilla mormor undfägnade mig med dessa tårdrypande historier - jag minns särskilt "I en sal på lasarettet" om den lilla lungsjuka flickan som frågade sin läkare om och om igen när hon skulle få komma hem till mor men istället fick "resa hem till Gud". Det där var skräckblandad förtjusning för en liten unge på 6- 7 år som aldrig sett "Motorsågsmassakern" eller spelat våldsamma tv- eller dataspel .....oh how the times are a changing.