Nå, natten var väl at ta i, och inte var det Jack Killian som ringde heller. Rösten i min lur tillhörde någon från förr - från då, när äktenskapet fortfarande var det enda tänkbara. Vi är bjudna på samma fest framöver och han ville "bara" kolla att jag visste om det. Det visste jag - och det är lungt. Men när han avslutade samtalet med ett "sköt om dig" och så det där smeknamnet som ingen annan någonsin kallat mig så kom trots allt en nostalgivåg svepande.

Han är gift nu, en exemplarisk hockeypappa som lotsar sin son mot hockeygymnsium och drömmar om NHL. Vi pratade om det. Mycket. Det var enklast och ofarligast så. Tiden går fort, vare sig man har roligt eller inte och vissa saker ska man inte återvända till - inte ens snegla på. Vissa saker ska man helt enkelt säga "det var bäst som skedde" om.......

I och för sig vet jag att jag är medelmåttigt begåvad inom vissa omåden och oerhört korkad inom andra (så som ekvationsräkning) men vissa saker fattar jag inte alls.....

Ta ungarna jag skulle sällskapa idag; de hade fått världens enklaste uppgift på sin musiklektion - att titta på en 20 minuter lång film om och med Astrid Lindgen, när den var slut var även deras lektion slut. Efter typ tre minuer reser sig en liten blonderad sak med hypat pushuppig bh och frågar om "man kan få gå tidigare för att hinna med bussen". Svaret hon får - det är upp till dig, det är dina studier -  verkar hon inte förstå efterom hon upprört utbrister att "mäh, det bruuuukar vi få" varefter hon sätter sig igen. Två minuter senare slingrar sig en något mörkare pinupvariant fram och viskar nästintill förtroligt fram samma fråga och får, inte helt oväntat samma svar varpå hon lämnar klassrummet.

Liten fröken nummer ett frågar då vart nummer två tog vägen oh klasskamraterna svarar att "hon gick för att hinna med bussen" varpå nummer ett brister ut i högljudd klagan, ungefär som om jag snott hennes läppglans och anklagar mig för att vara "jäääävligt orättvis" och sedan klampande drar sin kos, oklart varthän. Strax därefter utbröt vilda diskussioner om vilket år A.L dog, samt en totaldissning av mig för att jag inte visste det exakta årtalet, det smsades till den där söktjänsten för att få svar och därefter var klockan enligt dem dags att sluta så fröknarna troppade av utan att ha sett klart filmen. Inte för att jag bryr mig - jag är nämligen inte där för att vakta eleverna utan instrument och tv/video, samt låsa dörren efter lektionens slut. Idag tackar jag de högre makterna ytterligare för att jag inte begick det dåraktiga valet att bli gymnasielärare - inte för att jag någonsin reflekterat över det men jag säger bara fyyyyyy f*n för att försöka entusiasmera tonåringar som inte bryr sig ett dugg om mer än sin utsida.

Därmed är vi komna till frågeställningen i rubriken - jag förstår nämligen inte alls hur de tänker? De har alldeles frivilligt valt en utbildning - i det här fallet Barn- och fritidsprogrammet - valt att gå den och har väl förhoppningsvis någon tanke om att i framtiden arbeta inom den genren. Vill man då inte lära sig något? Hur tänker man om sig själv, sin framtid, sin kunskap och möjlighet att påverka och förändra, både sig själv och sin omgivning om man hela tiden vill slippa undan? Hänvisar till busstider för att slippa se på tv, till  borttappade pennor för att slippa skriva prov (japp, det är samma damer som under provräkningen), till viktiga samtal på mobilen för att slippa nåt tredje. Och, hemska tanke - är det de som om blott några år ska vara goda exempel och ledsagare för småttingarna på dagis, eller för de som har behov av en personlig assistent!

Måste tillägga att fröknarna som gick tidigare för att hinna med bussen stod kvar utanför skolan och rökte när jag gick hem en timme senare och hade inga som helst svar på min kommentar om underliga busstider....Min prestigeförlust eller deras personliga kunskapsförlust? Vet inte, bry mig inte  - vet bara att jag inte förstår hur de tänker, de små liven. Har gymnasieskolan blivit nån form av fritidsgård dit man gå bara för att träffa kompisarna?

Naturligtvis generaliserar jag oerhört, men vettu - det bryr jag mig inte så mycket om, just nu är jag fortfarande bara glad att jag inte är lärare.