jag funderar mer och mer på mina föräldrars prioriteringar.

På söndag uppgraderas ju P17 till P18 och bör därmed firas - som vid alla bemärkelsedagar. Just födelsedagar har alltid varit viktiga och upppmärksammats i vår familj, inte med massor av presenter men med samvaro och därför kontaktade jag mina föräldrar tidigt i veckan för att efterhöra deras planer. Det visade sig att de bjudit hem gäster på söndagen, som om de på något underligt vis glömt bort att den 8 februari varit gossens födelsedag redan sjutton gånger och därmed förmodligen skulle vara det även den artonde gången också. Nåväl, sin traditionsbundenhet till trots tyckte sonen ifråga att det var helt okej att firas på lördagen, bjöd gladeligen hem oss till sitt hem, meddelade att han personligen skulle laga mat och verkade nöjd och glad, jag meddelade mina föräldrar detta  och även jag  gjorde därför  upp andra planer för söndagen - i god tro att allt var frid och fröjd.

För en stund sedan ringde telefonen i Cattkorgen och min far börjar smalltalka i örat om ditt och datt men så småningom kommer han fram till sitt ärende: deras tilltänkta söndagsgäster har ändrat sig och vill hellre komma på lördagen och glad i hågen accepterar min inte så ömma moder detta utan en enda tvekan, utan att tydligen ens försöka dra sig till minnes att hon och hennes man, min far, gossens morfar redan är bortlovade på lördagen. Petitesser i sammanhanget suckar ni nu säkert, men en och annan av er drar sig säkert till minnes den milt sagt bedrövliga julhelg vi hade i Cattkorgen - totaldissade av mina föräldrar även då.

Jag måste säga att mitt temperament definitivt och klart stillat sig över åren men nu ikväll blåste jag alla säkringar, att jag inte fick en aneurysm är ett mirakel, att inte telefonledningarna frös till is, krackelerade och föll till marken är ett ännu större underverk när jag med enorm kylighet i rösten och med all önskvärd tydlighet förklarade för min far EXAKT vilken julhelg vi haft, hur urbota idiotkorkat jag tyckte att de hade betett sig då och stod i begrepp att göra igen, att de den här gången inte kunde räkna med mig som budbärare av de otrevliga nyheterna att de prioriterar pappas syssling med fru framför sitt barnbarns myndighetsdag utan själva fick framföra beskedet OM de stod fast vid sitt beslut samt att jag inte på något sätt tänkte mildra och släta över och helt klart kunde se att det skulle påverka både gossen, hans syskons och mitt sätt att se på vårt släktskap och framtida umgänge.

Det var inte precis det besked min far hade förväntat sig - han hummade, stammade och skrockade lite förläget när han insåg att jag inte tänkte byta ståndpunkt. Varför jag inte ändrar mina planer och firar gossen på söndagen istället? Visst, det skulle vi kunna göra men det är inte det saken handlar om - det är principen -  vi inordnade oss efter dem ursprungligen och nu vägrar jag fortsätta! No more stå med mössan i hand och tacka och bocka! Dags för mig att klarare och klarare sätta mina gränser och stå på mig.

*Ridin' the självförtroende våg*

Japp, idag var det tänkt att jag skulle dra på mig "snyggkläderna" och jobba en sväng - för att vara lite ordvitsig skulle jag vara i kyrkan okristligt tidigt, nämligen redan senast 8.45 för klockringning och annat plock och pill som föregår en gudstjänst. Så gjorde jag också och berikades med ett och annat klokt ord av diakon B och högljudande sång från bla hennes dotter. Flickan ifråga har en underbart klar, bärande, säker och välljudande stämma men har tyvärr lagt sig till med alla olater man kan i sångväg som tillexempel wailande à la Carola och vibrato à la alla möjliga pojkbandssångare. Jag ser fram emot att hennes sånglektioner ska bära (ännu mer) frukt, det skulle inte förvåna mig om hon blir en sångerska i världsklass när hon blivit skolad.......

Vad som hände efter gudstjänsten var att jag "bara" skulle kika inom hos A för en snabb kaffe men hur det var så stod middagen i stort sett klar på bordet - och inte ska folk behöva säga om mig att jag är fisförnäm och behöver trugas, så naturligtvis stannde jag kvar för att dinera.......och hur det var så började vi prata möbler...och från möblerna halkade vi på något oförståeligt sätt in på det stora möbelvaruhuset som ligger dryga tre mil härifrån....och när vi väl börjat prata om det hampade det sig så underligt att vi plötsligt befann oss i bilen på väg dit.....

Hmmm. För att göra en lång och folkbemängd historia kort så är jag nu stolt innehaverska till en bäddmadrass i strl 180 x 200 med stora förhoppningar om att nu ha fulländat mitt sänginnehav. Äntligen (?) kan jag som den helikoptersovare jag är vältra mig runt över HELA min säng, utan att kämpa mig över nivåskillnader, trilla mellan madrasser, snärja in mig i försåtliga lakan och dessutom har sådana där praktiska "kuddarförnacken" på mer än en plats i sängen och därmed slippa vakna med nackspärr.

Iförrgårnatt sov jag nämligen på den bortre sänghalvan, den utan dylik kudde och hade rysansvärt ont när jag vaknade, igårnatt lade jag mig först med samma kudde men kände att jag behövde byta och när "putan" på kudden mötte min krokiga nacke hördes/kändes ett läskigt knakande krasande ljud när disker och annat inälvsliknande material liksom gled på plats - men hädanefter kan inte ens min obotliga lathet som hindrat mig från att sträcka mig ut efter rätt sorts kudde hindra mig från att somna =) I am improving my sleeping habits, you know!

Och inatt är det ju särdeles viktigt att jag sover gott, eftersom jag ska upp för mig i år rekordtidigt - redan klockan 6.30  bör jag ystert skutta ur sängen...för jag ska ju JOBBA imorgon! Jupps, jajamen, det ska jag så nu är det tänkt att jag ska gå och bädda till den där sänghistorien jag innehar! Sov gott när ni gör det - det ska jag =)