Jooorå, det har jag inga som helst problem med att erkänna - även om det faktiskt sades med ett fniss. Idag har jag nämligen fotograferat "mina" små matte- och musikdamer. Rysansvärt närgågna bilder som de ska ha på en liten namnbricka när de gör sin APU (prao, pryo, yo för oss som är av äldre årgångar) och det var ju långt ifrån uppskattat. När deras mentor upplyste dem om fotograferingen veckan före sportlovet var det nästintill upploppstämning.

Idag har de tvingats in i ett litet förrådsrum med hiskeliga häxan, tvingats att kommunicera med henne, visa sig från sin goda (både yttre och inre) sida. De är ju inte så katiga när de inte färdas i flock utan helt vanliga ungar som vill och behöver bli sedda. Alldeles för många av dem väljer ju tyvärr att få uppmärksamhet på ett negativt sätt men det är rätt svårt när man ska stå för det utan kompisstöd - då kunde de faktiskt skoja och bli skojade med allihop. Fy fan för att vara tonåring, jag är glad att jag har den tiden bakom mig......

Inte en enda av dem blev nöjd med sina bilder, möjligtvis med undantag för  klassens enda manlige elev som inte ens ville se sina. Mina små uppmuntrande ord till dem att de visst är fina, visst duger, att alla är lika missnöjda oavsett hur de ser ut och att det är ofattbart för mig kanske inte gör nån skillnad alls, eller kanske de gör det? Jag bjuder gärna på småpratet om det kan göra en enda gnutta skillnad för en enda av dem, även om flertalet av dem tycker att jag är töntig och/eller patetisk....Suset som gick genom klassrummet gick inte av för hackor när jag som avlsutningsord sa: "Tack för bilderna, nu har jag nåt att lägga ut på min BDB idag........" *ler elakt*

Imorgon ska jag göra debut - i personalkören. Vår körledare I ringde i eftermiddags och mellan kväljningarna lyckades hon få fram att hon led av magsjuka var på jag omedelbart avböjde både sånglektion och körövning. Inte för att jag någonsing haft magsjuka, men det kändes ju onödigt att hon skulle spy i pianot. Snällt och omtänksamt tänkt av en hiskelig häxa, eller hur? ;-)

Jag hade - eller snarare försökte ha - ett telefonsamtal med min fd man för en stund sedan, efter att ha fått ett sms från Ängelen om  att "pappa har blandat ihop veckorna igen" för att kolla av och uppdatera lite. Det blev inte så bra - milt sagt.

Att de vänder sig till mig när han inte finns - eller vill finnas - till hands och jag ställer upp anser han är mitt alldeles egna problem, och kontentan av samtalet blev väl i stort sett att han ansåg att jag borde hålla mig ute ur hans och "hans barns" liv. En separation innebär nämligen enligt honom att han inte behövde underrätta "utomstående" om sina egna och "hans barns" göranden och låtanden......

Se där, så talar mannen jag levde ihop med i 20 år och har tre ungar tillsammans med. Självrättfärdig ut i fingertopparna, med "rätt till ett eget liv" oavsett hur det drabbar de närmaste, som alltså numera är enbart hans. Hoppas att han nån gång kommer till insikt att han alls inte hjälper DEM i deras mående med att bete sig som han gör.

Godnatt!

Det skulle jag kunna säga om ett av de inlägg jag skrev och som försvann till alla bloggars himmel - och på sätt och vis även om det andra. Det första därför att det handlade om hur arg jag var och det andra för att det handlade om att det kanske var tur att det första försvann just eftersom jag var så arg i det......invecklat? Nä - Cattlikt.

Arg är jag fortfarande - eller kanske igen? Ilskan gick inte över bara för att företeelsen som skapade den så att säga passerade. Den fick påspädning igår av ytterligare händelser och idag när jag ventilerade det hela på jobbet blev kollegorna minst lika irriterade som jag. Vi hade inga problem med att enas om att vuxna människor som försöker låtsas att de är 20 igen är......ja, inte minst väldigt opraktiskt för alla andra som får ta hand om det de själva skiter i vad gäller ansvar.

Men den här gången - liksom alla andra, så biter jag mig bara i svansen om jag försöker göra någonting åt det för det är ju inte mig det går ut över utan dem som redan hamnat i kläm så min ilska får jag väl som vanligt härbärgera och tacka gudarna för att jag har vänner och kollegor som låter mig avbörda mig det mest akuta för dem. Nog om det.

Nytt från skolvärlden: Oro och dåligt mående. Det är resultatet av att de sista ansökningshandlingarna behandlats. Som det ser ut nu är det ca 20 personer som blir "övertaliga" till sommaren. En permanent anställning för mig kommer alltså definitivt inte på fråga och det är ju som det är, jag är ju på något sätt ändå van vid att hänga i luften, osäker på det allra mesta. Värre är det för dem som är runt och över 50- strecket, har jobbat en 6- 8 år, dvs så pass kort tid att de faller under "sist in, först ut"taktiken och inte är tillräckligt nära de 63.5 år man ska vara för att få gå i förtida pension. De ligger ju tyvärr inte så optimalt till på arbetsmarknaden, om nu någon gör det i dessa tider?

Jo kanske - på Platsbanken fullständigt dräller det med annonser efter försäljare för "erotikprodukter" för hempartyförsäljning. Sånt har ni minsann råd med era fulingar ;-D Fast iofs, när allt annat är så negativt; lågkonjunktur med uppsägningar, bankkriser och för att inte tala om det schizzade vädret så kanske en liten erotikprodukt är precis vad som behövs för att lätta upp i vardagen?

Jag försöker pigga upp mig med Miss Li istället - hennes musik är glättig och skuttig tycker jag och välkommen omväxling till de tragiska skillingtryck jag katalogiserat idag *sjunger* "Sorgeliga saker hända än i dessa dar minsann, sorgeligast är väl denna om Elvira Madigan.....". Ja jag säger då det - det var ett tag sedan min lilla mormor undfägnade mig med dessa tårdrypande historier - jag minns särskilt "I en sal på lasarettet" om den lilla lungsjuka flickan som frågade sin läkare om och om igen när hon skulle få komma hem till mor men istället fick "resa hem till Gud". Det där var skräckblandad förtjusning för en liten unge på 6- 7 år som aldrig sett "Motorsågsmassakern" eller spelat våldsamma tv- eller dataspel .....oh how the times are a changing.

kallas det här jag fick - men för mig är det snarare underhållning, list- och blankettifyllare som jag är på hobbynivå ;-)

1. Vad ville du bli när du var liten: Alla andra ville bli hårfrisörskor så det verkade just då som ett bra yrke. Om det inte var det, varför ville då alla bli det liksom?

2. Vad blev du: Större och större......

3. Samlar du på något: Ilska tror jag, fast nu har jag börjat lära mig att göra av med den också ;-)

4. Vem skulle du vilja slå på käften alt. skicka en brevbomb till? Orsak: Den som kom på att det inte behövs korrekturläsare på tidningarna längre - ni som känner mig förstår varför!

5. Vem skulle du vilja krama? Orsak: Just nu - min kudde, jag är snooooortrött!

6. Hur ofta ljuger du: Aaaaaaaaaaldrig! *rodnar klädsamt*

7. Vad var det bästa som hände igår: Att jag stängde av tv:n innan Melodifestivalen började.

8. "Säffle...på vägen till Provence". Är det en bra slogan: Jag har hört och sett värre - men det är så knappt!

9. Kan du jonglera med tre bollar: Nope, förmodligen beror det nog mest på att jag inte vet varför jag ens skulle försöka?

10. Vad är det godaste du har i kylskåpet just nu: Ost såklart - oavett vad så är ost ALLTID godast!

gammal tant är jag ikväll. Idag har jag nämligen gjort nåt jag inte gjort sedan jag var barn: isfiskat!

Eller, jag har väl i ärlighetens namn mest varit eldvakt och påhejare när de andra sprang till angeldonen men nån ska ju vara det? Trevligt har det iallfall varit, och massor av frisk luft och ganska blöt och kalla fötter har jag fått. Bilder togs det en hel del, men min batterikäkande kamera var på topphumör idag och tillät mig i stort sett bara att sätta i helt nyladdade batterier innan den lade av så jag måste invänta att få bilder mailade till mig - sen ska här förevisas både fisk, fiskare och kanske en simmare också ;-)

Tack till mitt trevliga sällskap för en härlig dag, nu ska jag "bara" taximamma mig lite, sen ska här dykas i säng med en förfärlig fart - det är ju måndag imorgon!

en väldigt speciell radio i den lilla Escrutten .Det händer ibland att den väljer kanal själv. Alltsom oftast väljer den att brusa och spraka men igår när jag skulle taximamma mig lite gick den igång på en kanal som större delen av dygnet spelar det de kallar för "golden oldies" dvs musik från 60, 70 och 80 -talen. De delar frekvens med två mindre stationer och igår var det en av den som sände. Ur högtalaren (japp, jag kör ff mono*L*) ljöd en välmodulerad och eftertänksam stämma, en som talade med värme och innerlighet. Det han sa - eller snarare citerade gik mig djupt i hjärtat. Det var inga nyheter, jag har hört det förut men just där och just då var det en upplevelse.

En del av er kommer nu av olika anledningar att gå i taket med en smäll för det jag talar om är ett Bibelcitat ur 1 Korinthierbrevet. Men tänk bort sekterismen, tänk bort bokstavstroendet och svartkapporna, tänk bort det som ni ser som religiöst svamleri, tänk gärna bort själva ordet Gud och se bara innebörden av texten. Tänk kärlek - kärlek till nästan, den ovillkorliga. Håll i er - eller klicka vidare, för här kommer det:

Om jag talar alla språk, både i himlen och på jorden, men inte har kärlek till andra människor, så är jag med mina tomma ord bara en pratmakare som för oväsen.

Om jag kan profetera och känner till alla Guds hemligheter och allt som ska hända i framtiden, men inte älskar mina medmänniskor, vad gör jag då för nytta med all min kunskap? Om jag har trons gåva, så att jag kan flytta på berg bara genom att säga ett ord, men inte har tillräckligt med kärlek till andra så är jag ingenting värd.

Om jag ger allt jag äger till fattiga människor, och är villig att dö i min tjänst, men inte älskar dem jag är kallad att tjäna, så kommer mitt arbete inte att ha något som helst värde.

Kärleken är tålmodig, god och hänsynsfull, aldrig misstänksam eller avundsjuk, aldrig skrytsam eller stolt, och aldrig överlägsen, självisk eller fräck. Kärleken kräver inte att få sin egen vilja fram. Den är inte irriterad över andra, inte lättretad och den lägger knappast märke till när andra handlar fel.

Den är aldrig glad över orättvisan, men gläder sig när sanningen segrar.

Kärleken är trogen vad det än kostar. Den förväntar sig alltid det bästa, hoppas i det längsta och är beredd att uthärda allt.

Alla de andliga gåvor som Gud ger kommer en dag att ta slut, men kärleken lever vidare i evighet. En dag kommer gåvan att profetera att upphöra, de många språken att tystna och kunskapen att ta slut.

All vår kunskap och allt vårt profeterande är bara detaljer i en underbar helhet och har därför sin begränsning. När vi en gång ser den fullkomliga verkligheten, behöver vi inte längre dessa gåvor, som trots att de är underbara ändå är otillräckliga.

När jag var barn talade och tänkte och resonerade jag som ett barn, men sedan jag blev vuxen sträcker sig mina tankar mycket längre och jag har lagt av det som är barnsligt.

På samma sätt kan vi bara se och förstå en del av Guds storhet nu. Det är som spegelbilden i en orolig vattenyta. Men en dag ska vi se honom i hans fullhet, ansikte mot ansikte. Allt det som jag nu vet är ofullkomligt, men då ska jag veta allt precis som Gud vet allt om mig nu.

När allt annat går under finns tre saker ändå kvar - tron, hoppet och kärleken - men störst av dem är kärleken.

* Varför diskar jag aldrig färdigt, utan låter några saker ligga kvar och guppa omkring i det långsamt kallnande vattnet?

* Varför kan jag inte sluta läsa förrän boken är slut?

* Varför fick inte mina låååånga inlägg vara kvar igår, men båda de korta?

* Kan man ha en emotionell tvilling?

* Vad ska jag ha på mig imorgon på isfisket?

* Varför vill ögat ha mer mat än magen och varför äter jag alltid upp ändå?

* Vem har snott solen, jag har inte sett den på flera dagar?

* Hur gör man för att klippa naglarna när man har nagelfobi och inte känner nån manikyrist?

* Varför är sequels ALLTID sämre än den första filmen/boken?

Edit: *Varför kommer jag aldrig ihåg alla sakerna jag ska handla, trots att det bara är tre eller fyra?

Jag vet, jag vet....jag HAR inget liv.......

Filmen "Sleepers" kan mycket väl vara en av de bästa som någonsin gjorts - jag satt stilla genom hela filmen som handlar om fyra pojkar som växer upp i NewYorks "Hells kitchen": Ett pojksteck urartar i en dödsolycka och pojkarna döms till ungdomsvårdsskola där de utsätts för fruktansvärda övergrepp - filmen baseras på Laurence Carcarreras bok med samma namn - har du inte sett filmen eller läst boken så GÖR det!