Aldrig mer för någon annans skull.

Alltid för att jag vill ha det så och mår bra - det gör jag nu.

Rosen har en historia.

Vasen den står i har sin egen.

På mellanstadiet hade jag en alldeles nyutexxad lärarinna; A-M. Hon var fantastisk på alla sätt, entusiasmerande, nyfiken, uppriktig. Hon var den första vuxna människa jag mött som behandlade oss barn som tänkande individer, som framtiden och hon gav oss en god grund att utgå ifrån. Jag höll kontakt med henne långt efter jag slutat sjätte klass och en dag när jag gick på gymnasiet beslöt jag mig för att hälsa på henne.

Tyvärr var hon inte hemma, men en man som presenterade sig som hennes bror W öppnade dörren och bjöd in mig. På den tiden var inte pedofiler, våldtäkter, falska nätdejter och andra hemskheter så i ropet som det är nu för tiden, media haussade inte och jag var väl förmodligen troskyldig och naiv, för jag klev in, blev bjuden på thé och hade en fantastisk kväll. Där fanns en man som behandlade mig -  en 17- åring -  som en vuxen, en jämlike. Han var hemma på besök från Afrika där han arbetade med att starta upp ett hjälpprojekt, en glasarbetare/konstnär med hjärta för de behövande.

Då var mina åsikter politiskt sett djupröda, hans likaså och vi pratade engagerat om solidaritet och rättvisa, behovet av insatser för de sämre lottade. Han berättade om byn han var gäst i, människorna han träffade, djuren, naturen och vädret. Vi pratade om hans syster, min före detta lärare och på något sätt ledstjärna - vilken fantastisk människa hon var, vilken förmåga till engagemang hon hade. Jag var där i flera timmar, och vi drack mängder med thé men till slut kom den ständigt trötta gymnasissa jag var på att det var dags. Dags att avsluta ett av de första samtal jag haft som vuxen till en annan vuxen.

När jag skulle gå fick jag en present. Just det - vasen på bilden ovan.En vas tillverkad i Afrika av en Kostabo. Den hade rest långt och hamnade till slut inte så långt ifrån sin upphovsmans födelseort. Jag är långt ifrån prylgalen, men den vasen har jag alltid varit extra rädd om genom alla dessa år. A-M och jag fortsatte att träffas och jag hälsade alltid till hennes bror, fick nån gång ibland en hälsning tillbaka. Nu är min "fröken" borta sedan något tiotal år, hon fick cancer och tyvärr hade jag inte möjlighet att vara med vid hennes jordfästning, men det är mer regel än undantag att jag och mina gamla klasskamrater pratar om henne när vi möts.

Bilden på min vackra afrikanska vas och rosen i den symboliserar väldigt mycket idag.