"Jag är inte dö ännu" som Alfred i Katthult sa när han fått blodförgiftning och Krösa-Maja vojjade sig....

Jag är inte heller riktigt dö ännu - men frisk är jag banne mig inte heller. Vid förmiddagsfikat idag frågade en av kollegorna om jag dragit i handbromsen, jag var ovanligt tyst..... och vid närmare eftertanke kändes det faktiskt så, trots att jag jobbat på rätt flitigt. Igår kom jag nämligen på hur jag skulle komma tillrätta med katalogiseringen, jag behövde "bara" kicka igång teflonminnet....  listan är skriven i Excel och där finns ju en eminent sorteringsfunktion vilket radikalt underlättade slutklämmen på arbetet.

Nåt annat som brukar underlätta är ju musik till jobbet. Så icke idag. Idag har jag hela långa förmiddagen haft sällskap av en pianostämmare. Pianomusik är vacker - men att lyssna på när någon stämmer ett piano är en plåga. Men jag hängde in there, så pass att jag gjorde klart och dessutom började sortera noter. Att jag under tiden blev så pass disträ/febrig att jag vid ett tillfälle parkerade min voluminösa häck på min handväska och mosade min medförda apelsin får väl räknas som svinn i arbetet....

Handbromsen låg dock på så pass att jag vid lunch kände det som om jag inte längre var kvar inne i mitt eget huvud (inga kommentarer på det tack!) och när jag upptäckte hur andtruten jag blev efter att ha gått de knappa 200 meterna från cafeterian till kansliet fick det vara nog liksom - jag gick hem, enånhalv timme i förtid bara för att upptäcka att jag hade tvättid - så nu kör jag det allra mest väsentliga och kollapsar på soffan mellan maskinerna. Hoppas nu bara att jag inte råkat blanda färgerna i maskin - så att det gladsvarta färgar av sig på det svalsvarta eller det neonsvarta......;-)