har vi i vår del av landet just nu. Det betyder att på min arbetsplats är det lungt och stilla idag, och förmodligen hela resten av veckan. Det är lungt och stilla men under ytan bubblar oron. Siffrorna på ansökningarna är i stort sett färdigräknade och det ser inte bra ut, inte bra alls. Skolan har färre sökande än någonsin tidigare och ytterligare nedskärningar väntar. Frågan är var det ska skäras?

Utlovade kurser måste hållas, trots att antalet elever i varje klass är färre. Lokalerna är fortfarande lika stora och behöver städas. Skolledare och kanslipersonal har fortfarande lika mycket ansvar och arbetsuppgifter. Vaktmästaren har fortfarande lika mycket yta att se efter. Skolsköterskans tjänst är redan delad över flera skolor och förmodligen tillbringar hon mer tid med att förflytta sig mellan dem än att ta emot patienter. Kuratorns tjänst klipptes till 40% redan i höstas och hon har slutat, vem kan försörja sig på så få timmar liksom? Minst ett av programmen på skolan kommer inte att starta i höst.

Men av detta blir det ju också en negativ spiral - en gymnasieskola utan varierat utbud har ju svårt att få sökande, en kommun utan en bra gymnasieskola lockar inte till inflyttning, utan inflyttning ingen utveckling av barnomsorg och skolor, utan elever som underlag för bussturer sinar lokaltrafiken, utan bra lokaltrafik - inga inflyttande som pendlar till närliggande staden, utan folk boende i kommunen inget kundunderlag för butikerna och i slutänden alltså mindre och mindre skatteintäkter......

Är det så utvecklingen ska se ut i framtiden - att folk i större utsträckning söker sig till städerna som därmed växer och växer? Grannkommunens huvudort har på de senaste åren vuxit nästan okontrollerat och det tar nu nästan längre tid att ta sig från förorten till centrum än vad det tar mig att förflytta mig från byhåla och in till stadens centrum. Hyrorna är nästintill löjligt höga även längst ut i ytterområdena och friskolorna ploppar upp som svampar ur marken. Centralisering - till godo för vem?

Å andra sidan vet jag ju precis hur det är att inte bo i centralorten, att ständigt behöva köra, köra, köra - till arbete, till aktivteter, till butiker, till nöjen och det är inte alltid roligt och det är framför allt inte billigt. Så vad händer nu med bensinuppror, "Levande landsbygd", "Utan bilen stannar Sverige" och andra försök till decentralisering. Ger vi upp nu och klumpar ihop oss i städerna för att det är enklast så?

Samtidigt känner jag att jag talar med kluven tunga - jag vill ju själv bort i från byhålan och in till "stan" av flera olika anledningar! Så sett är jag ingen trovärdig förespråkare för glädjen i att bo på landet, men å andra sidan har jag gjort en hel del år där och vet vad jag talar om, jag säger inte att det ena är bättre än det andra, vill inte att nån annan ska göra det jag inte vill - men nog vore det glädjande om möjligheten och mångfalden kunde finnas kvar?

Här är en suck för dem som älskar mig,

Och ett leende för dem som hatar,

Och, oavsett himlen ovanför mig,

Här är ett hjärta för alla öden.