Här är en suck för dem som älskar mig,

Och ett leende för dem som hatar,

Och, oavsett himlen ovanför mig,

Här är ett hjärta för alla öden.

Jag är ingen rockstjärna som Pink men ändå......Någon liten skabbig fågel viskade slemmigt sensationslystet i mitt öra att "Du vet väl att ditt ex läser din blogg".

Jaha?

Min blogg är publik, vem som vill kan och får läsa den och tycka och tänka vad som helst om innehållet. Punkt.

Men för att spä på sensationerna så kan jag ju berätta att han kom 2½ timme försent till festen igår och väl där kläckte han mer än ett mediokert "skämt" som det skrattades tveksamt åt. Till mig hade han ingenting alls att säga , inte förrän det var dags att gå och han kände sig tvungen att berätta att han har en gratishäst på G åt Ängelen. Verkligen kul, hon har önskat sig en häst sedan hon var sju och många, många gånger har han hittat hästar på Blocket eller hos "bekanta" men alla gångerna har det av en eller annan anledning inte blivit något av. Varje gång har jag sett hoppet tändas, men lite svagare för varje tillfälle.

Nu är det ett tag sedan det inträffade senast och jag kände inatt att alla de där frågorna jag ville ställa om hästen, ekonomin kring den, skötseln av den osv fick vänta. Jag vill inte hjälpa till att bygga luftslott men jag vill inte heller alltid vara den jordnära tråkmorsan som skjuter dem i sank så jag höll tand för tunga. Det kunde så klart inte han. Imorse väckte han Ängelen med ett knapphändigt sms med den lilla info han hade - en hel massa "om" och "kansken". Som väntat blev hon jätteglad, och jag förstår henne, men jag vet ju också att även om man får en häst till skänks så innebär det ju inte att det inte blir utgifter längre fram.

Även om man (kanske) får stalla upp den (gratis) hos vänner så behöver den ju äta. Den behöver försäkras. Den behöver skos. Man ska ha tid och möjlighet att sköta den, även de veckor man inte bor hos pappa, även om man under gymnasietiden planerat att flytta ännu längre bort från pappas byhåla och bo med mamma på heltid...... och där är väl kanske kärnpunkten i det hela. Om hon fortsätter att bo växelvis kan hon inte ta hand om sin häst som hon uppmanades lova att göra under de närmaste 20 åren. Då måste hon bo på heltid hos pappa. Sug på den ni, och fundera också en stund på uttrycket "att köpa sina barn"........

Diskussionen om nytimade skilsmässor i byhålorna kom upp mer än en gång under festen igår, likaså snacket om manligt vs. kvinnligt och en av männen sade - som han tyckte väldigt triumferande:  "Tänk att vi är så jävliga, och ändå har ni oss kvar". Jag tittade honom i ögonen och sade väldigt tyst att

"Nä, en del av oss har större självbevarelsedrift än så". Sen dog det trista samtalsämnet ut.

Jag vet - jag är en häxa, men det är först nu som jag börjar kunna älska mig själv - parallell i det kanske?

att det är alla hjärtans dag idag. Det stämmer förmodligen. Vad jag kan förstå är det meningen att man ska fjäska lite extra för dem man gillar då, men att väldigt få vågar det. Jag tänker våga, även om jag inte har råd med chokladkartonger och blomster och det är försent att skicka snigelpost. Ett sms funkar väl lika bra - för är det inte tanken som räknas? Nä, det är väl inte det, förmodligen ska det bara vara flashigt och vräkigt så då struntar jag i det.....

Ni får den här istället, egenhändigt snodd från www.orble.com :

har slunkit ner i min hals ikväll.

Men det är inte mina egna sorger jag försöker dränka - det är sorgen över hur en vän till mig behandla(t)s av någon han tror står honom nära. Sorgen över hur någon jag en gång tyckte väldigt mycket om, och senare trodde och hoppades mig kunna vara vän med, utnyttjar och manipulerar, utgivande sig för att vilja någon annans bästa men innerst inne själv få en vinst av det. Det suger.

Det suger big time.

Dessutom faller med den insikten flera pusselbitar på plats. Pusselbitar som för mig tidigare varit helt ofattbart kantiga och uppkomna liksom ur intet, i någons händer som använde dem, inte som pusselbitar utan snarare som kaststjärnor gentemot mig. Pusselbitar som jag nu inser bara kan ha kommit från en enda person - den person som skrattade ut mig fullständigt när jag försökte komma till klarhet med hur och varför, när jag själv inte förstod vad som hände och som slog ifrån sig det hela som "petitesser".

Men till syvende og sidst är det nog ändå min egen sorg jag dränker - den över hur fullständigt duperad jag kunde bli av någon som främst står sig själv nära och ser till sin egen vinning i allt som företas.......Beroende på vad man har för syn så finns det olika uttryck man kan använda: "Synden straffar sig självt" eller "What goes around, comes around". Jag önskar ingen människa ont, men den som använder andra som pjäser på ett bräde för att se vilka reaktioner som kan framkallas borde kanske själv få smaka på hur det är?

No more - du är härifrån och för evigt och alltid ute ur mitt liv.

kan det tydligen bli på en enda gång.

Dagen idag avlevererade inte en, inte två utan tre rejäla käftsmällar.

Tack för det, livet!

Och nu ska jag gå och vara "vakt" på discot som Ängelens klass ska ha.

Skitkul - helt i linje med hur dagen sett ut tidigare.

Igårkväll var jag väldigt trött, så trött att knappt orkade njuta av guldkornen, pärlorna, gottigheterna som jag lånade på biblioteket. Men inte en kväll utan att läsa en stund så jag kröp i säng med Zbigniew Kuklarz nya bok och hörde hur telefonen ringde ute i vardagsrummet - äntligen ringde Flinuz till Ängelen tänkte jag och fortsatte läsa. Nån minut senare ringde det igen, och efter ytterligare fem minuter en gång till. En snabb titt på klockan avslöjade att det var past Ängelens bedtime så jag krälade mig ur sängen, drog upp dörren och stönade "de va ett jääääla liv" - fick till svar att hon skulle sluta och lägga sig "snart".

Jodå, det hördes att hon gjorde det - bestyren framför sminkspegeln i badrummet är nästan lika omfattande vid läggdags som på morgnarna men ganska omgående smällde hennes sovrumsdörr igen och jag lade Zbigniew på hyllan och tvärsomnade.

Men väcktes av en telefonsignal nån gång kvart över jävla mitt i natten. Alla ni som nån gång väckts av en telefonsignal vet hur adrenalinet rusar till, så pass att det nästan sprutar ur näsborrarna när man kastar sig ur sängen för att svara. Man vill svara snabbast möjligt för att inte den nödställde i andra änden ska hinna dö liksom.......och för att inte hela huset ska vakna av helvetesoljuden från telefonen.

Stressad svarade jag: "Hallå, det är Catten"

Manlig röst i mitt öra: "Hej"

Jag: "Hej"

Han:"Hehehe"

Jag: "Vem är du" - i tanke att det var någon vän till Ängelen

Han: "Ja, alltså......."

Jag: "Vad vill du?"

Han: "Näää..alltså, det är du som ringt till mig"

Jag, skrattar kort: "Nä, verkligen inte- du ringde upp!"

Han, dröjande:"Jomen, alltså, jag kom just hem ifrån Uppsala och då var det här numret på min telefon, så du har ringt till mig" Lång paus."Eller det kanske var en felringning?"

Jag: "Eftersom jag inte vet vem du är, och du uppenbarligen inte har nån koll på vem du ringt till så var det förmodligen det. Och du tyckte att det kändes angeläget att ringa upp ett helt främmande telefonnummer så här dags?"

Han: "Jamen jag kom ju just hem och då var det här numret på min telefon så då ringde jag."

Jag: "Jo, jag märker det men ingen här har sökt dig så du kan radera det här numret:"

Han, irriterat: "Jaja, jag ska radera det."

Där avslutas den något underliga nattliga konversationen, och jag kan inte låta bli att undra över att HAN, som ringt upp mig vid denna okristliga tidpunkt på dygnet, blir irriterad........Alltså, visst kan man vara så obotligt nyfiken att man har "skvallerbytta" på sin telefon så man ser vem som ringt. Man kan också vara så obotligt nyfiken att man kollar den när man kommer hem mizzinazzen. Men kan man vara så pass obotligt nyfiken att man MIZZINAZZEN  sätter sig och ringer upp ett för en själv helt obekant telefonnummer ba'fatt kolla vem som har det?

Nä - då är man en degenererad mjölbagge i min åsikt. Det finns ju med den nya tidens teknik massor av sätt att ta reda på vem som har ett visst nummer om man känner att man måste veta det omgående utan att verkligen RINGA det!? Visst, om jag haft en "skvallerbytta" och på den vid min hemkomst sett att min själs älskade, något av mina barn eller mina föräldrar gjort upprepade försök att få tag på mig hade jag förmodligen ringt upp även om timmen var sen, men till vilt främmande människor - ICKE!!!

Ja, jag är lite sur fortfarande, det tog mig en halv evighet att få adrenalinnivån normal och kunna somna om så jag är trött som en gnu. Ikväll har Ängelens klass Valentindisco och gissa vem som ska vara där som "vakt". Intressant nog är vi hela fem föräldrar av uppskattningsvis femtio stycken som erbjudit oss att närvara så det hela kan genomföras så förmodligen blir det en sen kväll för oss. Vill nåt pucko ringa mig mizzinazzen inatt så går det alltså bra.*sucka*

Nå, natten var väl at ta i, och inte var det Jack Killian som ringde heller. Rösten i min lur tillhörde någon från förr - från då, när äktenskapet fortfarande var det enda tänkbara. Vi är bjudna på samma fest framöver och han ville "bara" kolla att jag visste om det. Det visste jag - och det är lungt. Men när han avslutade samtalet med ett "sköt om dig" och så det där smeknamnet som ingen annan någonsin kallat mig så kom trots allt en nostalgivåg svepande.

Han är gift nu, en exemplarisk hockeypappa som lotsar sin son mot hockeygymnsium och drömmar om NHL. Vi pratade om det. Mycket. Det var enklast och ofarligast så. Tiden går fort, vare sig man har roligt eller inte och vissa saker ska man inte återvända till - inte ens snegla på. Vissa saker ska man helt enkelt säga "det var bäst som skedde" om.......

I och för sig vet jag att jag är medelmåttigt begåvad inom vissa omåden och oerhört korkad inom andra (så som ekvationsräkning) men vissa saker fattar jag inte alls.....

Ta ungarna jag skulle sällskapa idag; de hade fått världens enklaste uppgift på sin musiklektion - att titta på en 20 minuter lång film om och med Astrid Lindgen, när den var slut var även deras lektion slut. Efter typ tre minuer reser sig en liten blonderad sak med hypat pushuppig bh och frågar om "man kan få gå tidigare för att hinna med bussen". Svaret hon får - det är upp till dig, det är dina studier -  verkar hon inte förstå efterom hon upprört utbrister att "mäh, det bruuuukar vi få" varefter hon sätter sig igen. Två minuter senare slingrar sig en något mörkare pinupvariant fram och viskar nästintill förtroligt fram samma fråga och får, inte helt oväntat samma svar varpå hon lämnar klassrummet.

Liten fröken nummer ett frågar då vart nummer två tog vägen oh klasskamraterna svarar att "hon gick för att hinna med bussen" varpå nummer ett brister ut i högljudd klagan, ungefär som om jag snott hennes läppglans och anklagar mig för att vara "jäääävligt orättvis" och sedan klampande drar sin kos, oklart varthän. Strax därefter utbröt vilda diskussioner om vilket år A.L dog, samt en totaldissning av mig för att jag inte visste det exakta årtalet, det smsades till den där söktjänsten för att få svar och därefter var klockan enligt dem dags att sluta så fröknarna troppade av utan att ha sett klart filmen. Inte för att jag bryr mig - jag är nämligen inte där för att vakta eleverna utan instrument och tv/video, samt låsa dörren efter lektionens slut. Idag tackar jag de högre makterna ytterligare för att jag inte begick det dåraktiga valet att bli gymnasielärare - inte för att jag någonsin reflekterat över det men jag säger bara fyyyyyy f*n för att försöka entusiasmera tonåringar som inte bryr sig ett dugg om mer än sin utsida.

Därmed är vi komna till frågeställningen i rubriken - jag förstår nämligen inte alls hur de tänker? De har alldeles frivilligt valt en utbildning - i det här fallet Barn- och fritidsprogrammet - valt att gå den och har väl förhoppningsvis någon tanke om att i framtiden arbeta inom den genren. Vill man då inte lära sig något? Hur tänker man om sig själv, sin framtid, sin kunskap och möjlighet att påverka och förändra, både sig själv och sin omgivning om man hela tiden vill slippa undan? Hänvisar till busstider för att slippa se på tv, till  borttappade pennor för att slippa skriva prov (japp, det är samma damer som under provräkningen), till viktiga samtal på mobilen för att slippa nåt tredje. Och, hemska tanke - är det de som om blott några år ska vara goda exempel och ledsagare för småttingarna på dagis, eller för de som har behov av en personlig assistent!

Måste tillägga att fröknarna som gick tidigare för att hinna med bussen stod kvar utanför skolan och rökte när jag gick hem en timme senare och hade inga som helst svar på min kommentar om underliga busstider....Min prestigeförlust eller deras personliga kunskapsförlust? Vet inte, bry mig inte  - vet bara att jag inte förstår hur de tänker, de små liven. Har gymnasieskolan blivit nån form av fritidsgård dit man gå bara för att träffa kompisarna?

Naturligtvis generaliserar jag oerhört, men vettu - det bryr jag mig inte så mycket om, just nu är jag fortfarande bara glad att jag inte är lärare.