Japp, i min lilla begränsade värld kan det faktiskt det!

Damen på vår lilla biblioteksfillial ringde nämligen och sa att min beställda bok hade kommit. "Vad kan vara bättre en vanlig sketen regnig onsdag än en ny läsupplevelse" tänkte jag och svingade mig glatt upp på min stålhäst.

Glatt till att börja med kan jag ju säga. Har du någonsin försökt att cykla på en cykel med så gott som platta däck? Det är som - föreställer jag mig - att cykla i sirap. Jag vet någon händig man nära mig som i helgen ska få pumpa cykeldäck, jag är helt enkelt inte konstruerad för att göra det! Dessutom händer det nåt magiskt när jag försöker, det är som om det snarare försvinner än tillsätts luft? Nåväl, gladare blev jag igen när jag väl hade harvat mig alla 300 metrarna till bokutlåningen och stod med det eftertraktade verket i handen.

När jag just ska till att gå säger biblioteksdamen att "Men vänta nu, var du i LiteMindreStaden i torsdags?" Förmodligen såg jag ut som en fågelholk på hasch vid frågan för i nästa sekund halar hon fram en stor plastlåda full med guld.

Eller inte guld kanske - men böcker!!

I min kommun har man nämligen ett projekt varje sommar för att öka utlåning/läsning. För barn och ungdomar kallas det "sommarlovsboken" och för vuxna "hängmatteläsning" och man får vara med fastän man inte har någon hängmatta - jag har frågat. För oss som passerat skolstadiet går det ut på att man läser fem (fatta bara FEM, 5!!!) böcker under 10 veckor, skriver ned titel och författare och för det nöjet belönas man med att få en bok!! I torsdags var det tydligen nån träff för de vuxna deltagarna med utdelning av premieböcker, naturligtvis missade jag det men G har ju koll så jag fick, som första dykare i lådan välja precis den bok jag ville ha. Kalla det en slump, kalla det ödet, kalla det ett utslag av min inte så vanliga tur, men den bok jag helst ville ha var också den tjockaste och tillika den som jag fått höra så mycket gott om från olika håll: "Vi, de drunknade" av Carsten Jenssen. Rescension utlovas så småningom.

Värt att notera i bloggen är också det faktum att när jag harvade hem igen på platta hjul (för har man cykel, om än platt så ska man ju naturligtvis inte gå, det tar ju flera minuuuuuuuuuter längre) så cyklade jag förbi den lilla höggravida estländskan från porten bredvid. Hon knockade mig nästan. Inte med näven, och inte med sin charm men med det nästintill oigenomträngliga molnet med parfym hon svepte med sig. Läskigt att känna det så väl bara genom att passera förbi. Jag ska förmodligen tacka min lyckliga stjärna för att jag inte jobbar ihop med henne. Då hade jag jobbat med ständig migrän, så säkert som det! Hänsyn - är det ett ord som inte finns dagens samhälle?

Idag fick jag ett sms med en frågeställning från en person jag haft en god och hyfsat tät relation med i ungefär tio år. En person som jag alltid betraktat som empatisk och inkännande, med ett stort intresse för sina medmänniskor. Jag skrev ett långt förklarande och ingående svar om något som ligger mig varmt om hjärtat och gör mig väldigt glad. Responsen på det blev tre ord.

Tre jävla ord.

Allt som allt nio små futtiga bokstäver. Det kändes ungefär som att få en käftsmäll. Nu är det ett tag sedan jag fick en sådan men ni fattar. En dörr har stängts liksom. Pang tjoff, rakt i plytet. Med tre små ord fick jag i stort sett veta att jag är oviktig. Eller är det så att jag faktiskt är viktig - att avundens grönögda monster tittade upp och gläfste till och att avsändaren svarade på ögonblickets ingivelse. Jag vet inte - jag kan inte läsa andras tankar, men det jag faktiskt kunde läsa gjorde mig ledsen och milt sagt irriterad. Gräla gärna med mig, blir förbannad och ryt ifrån, men AVFÄRDA mig inte!!

Den händelsen bäddade ju knappast för ett ljuvt sinnelag så när jag kom ner i tvättstugan och såg att någon snott min tvättid blev jag vild. Puckomänniskor liksom. Tanken med att BOKA tvättid är ju just den, att man har en tid bokad, klar och bestämd när man får använda de av hyresbolaget tillhandahållna maskinerna. *muttrar* Tre minuter över 11 visade jag ingen mera nåd, utan "snabbspolade" fram tvättprogrammen som gått knappt halvvägs, var generös nog att köra en centrifugering och slabbade sedan ut den halvrena tvätten i ägarens mintgröna (!) tvättkorg som så lämpligt stod intill.

Mitt i min gärning blev jag - som i vanliga fall har talets gåva och inte är så lättskrämd - fundersam på vad som skulle hända om ägaren till tvätten dök upp? Inte för att JAG var den som gjorde något fel, men tänk om det skulle dyka upp en tvättstugepsykopat liksom? Tänk om.....tänk om en argalappentant dyker upp, fast i skepnad av en påtänd självgod militant tvättare? (Vi har en del mindre trevliga grannar i huset) Vad gör jag då, kastar smutstvätt på honom - hur effektivt kan det vara? Jag övade på en handukssnärt tills jag insåg att det var hans blaskiga fransiga badlakan jag stod och höll i *uäck*!!

För det ska ni veta, det var inga kuliga kläder heller. Fransiga badlakan som sagt, urblekt blommigt sänglinne, sådana där jeanssockar alla hade i slutet på 70-talet och "de onämnbara" tittade jag inte ens på. Sån tvätt var det, inte ens nåt jag kunde lagt beslag på (<---det där är ett skämt, om än dåligt) som kompensation för att jag måste stå och hantera nån okänds halvskitiga paltor. Nu tänker säkert någon som så att "hon som är arbetslös kan väl tvätta när fan som helst och inte äga upp sig på en ynkans tvättid!". Jo, det kan man ju tycka - men det fanns ingen mer tvättid den här veckan. Ja, jag var så vek initialt att jag faktiskt kollade det. Och sen handlar det ju faktiskt om principen!

Jag är oerhört principfast.

När det gäller andra.

Nåväl, jag kan lugna er oroliga med att det inte dök upp någon tvättstugepsykopat. När jag gick ner för att hänga min tvätt var den mintgröna (!) tvättkorgen med de blöta kläderna inte kvar där jag ställt den utanför dörren. *pustar ut* Och ja, ordet mintgrön (!) kräver ett utropstecken efter - det är nämligen ingen färg, det är en arkeologisk kvarlämning från det årtionde som Gud glömde bort rent estetiskt..... 

och idag bevistade jag det som förmodligen kommer att bli mitt livs sista föräldramöte. Ängelen har börjat gymnasiet och hennes mentorer bjöd in till informationsträff. Eftersom Änglen har en klasskompis vars mamma jag pratat i telefon med flera gånger, men inte träffat så tänkte jag passa på att få ett ansikte på henne också och gick runt och tjuvlyssnade lite. Efter en stund hade jag siktat in mig på ett offer och frågade lite fint om det möjligtvis var hon som var mamma till B. Jodå sa hon, och du är ju mamma till Ängelen, det syns.

Oookej...Vi pratade en stund och så sällade sig mentor E till oss, B:s mamma hojtade i högan sky att E måste gissa vem jag var mamma till - det syntes såååå väl på ögonen och näsan. Jag tyckte nog att det var lite pinsamt, själv hatar jag att ställas inför sådan gissningslekar men E var skicklig måste jag säga, hon gissade helt rätt. Jag tar det som en komplimang, visst är vi lika - men så här snygg har jag aldrig varit:

Älskade Ängelen vid Theleborgs slott.

Min jobbcoach to be ringde just.

Typ fyra arbetsdagar senare än hon borde ha gjort.

Hon tänker komma hem till mig på fredag.

Tror jag, hon var lite oklar i det där. För hon vet ju inte ens vart jag bor. Hon frågade var i centrum av StoraStaden jag bor. Jag bor ju inte alls där, jag bor ju i Byhåla. Dit hittar hon inte sa hon, så jag fick berätta vart det ligger. Sen berättade hon varifrån hon kommer och då fick jag ge henne vägbeskrivning. Sen sa hon att jag skulle "ta med" ditten och datten till mötet, så nu vet jag inte om hon tror att jag har mina saker nån annanstans än hemma hos mig själv?

Det här kan ju bli exakt hur bra som helst.

Eller?

"När jag blir stor och du blir liten, då ska du få ligga på min arm och jag ska läsa många böcker för dig"

Så sa P20 till mig när han var ungefär tre år. Nu är han stor - i mer än en bemärkelse, men jag har förmodligen inte blivit tillräckligt liten för att få ligga på hans arm. Han är så stor nämligen, att hans tid inte riktigt räcker till för mamsen. Det kom knappast som en chock för mig att det skulle bli så, jag tycker att det är helt normalt men ändå lite tungt. Inte vill man bli "bortvald", även om det man har att konkurrera med är jobb, träningen och tjejen, dvs det viktigaste som finns =)

Häromdagen i telefon lät han trött och skamsen, påpekade själv flera gånger att han hade dåligt samvete för att vi ses så sällan. "Sånt är livet" sa jag och helt plötsligt satt jag och övertalade honom att det var helt normalt att allt annat gick före mamma när jag egentligen skulle vilja att han kom och visade upp sig här varenda dag så jag fick krama på honom och inspektera så att han mår bra.

Jag vet allt det där om att man bara har sina barn till låns, men ibland, lite då och då skulle jag vilja kunna vrida tiden tillbaka bara för en liten stund - tillbaka till den tiden då mamma var viktigast i världen och det var runt hennes hals han ville slingra sina armar. Samtidigt är jag så stolt och glad över den fine unge man han har blivit....det känns bara lite konstigt, vart tog tiden vägen?

P20 på  studentfest i juni -09

Jag har större delen av mitt liv varit en löjligt principfast människa, och skapat mig massor att förutfattade meningar. Det kunde räcka med att en för mig ny människa öppnade munnen och kväkte ett yttepyttigt litet sekundsnabbt någonting som jag i min överhöghet inte uppskattade, så var hon/han stämplad. Det kunde räcka att en person såg ut på fel sätt, så var den för all framtid exkluderad ur min närhet. När alla andra gick och såg "Rambo" och "E.T" vägrade jag styvnackat, våldsglorifiering och bidrag till multinationella översittarmiljonärer ställde jag MINSANN inte upp på!!

Som tur väl är så har jag mjuknat, mjuknat avsevärt sedan dess. Våld är fortfarande inte underhållning, men visst slikner det ner en och annan Hollywoodsk storfilm, jag dömer inga hundar (eller katter) efter varken håren eller bristen på hår och människor som säger sådant som inte överensstämmer med min uppfattning kan ju faktiskt ge mig nya infallsvinklar....

Vissa förutfattade åsikter har jag haft svårare att göra mig av med men si! de är aldrig försent! I lördags bevistade nämligen M och jag en pubafton här i Byhåla. Jag har iofs aldrig sagt att jag aldrig skulle gå på en sådan, men jag har inför min inre blick sett gruesamma scener därifrån. Vi slapp alla sådana scener - pinsammast var nog faktiskt jag som försökte betala för ölen med ett kort som inte accepterades av maskinen och tillslut fick lov att skriva upp mig med namn i en liten bok, och nöja mig med en stackars öl under hela kvällen :( Möjligtvis var jag också pinsammast på dansgolvet, jag lider ju inte av någon överdriven grace när jag rör mig men det bekymrar mig sällan - jag gillar att dansa alldeles för mycket för att skämmas. Vi till och med buggade, M och jag - tack för det! =)

Lite sekundsnabba skämmigheter dök också upp: när jag ohämmat pratar med folk och säger skämt som de inte uppfattar som skämt. När P20:s kompis dyker upp i dörröppningen, får ögonkontakt med mig och hans ögon blir tefatsstora och han vänder i dörren. När jag sitter och vrålspanar på en man som jag tycker skulle vara ett ypperligt försök för M och hans kompis får syn på mig och gör mannen uppmärksam på mitt stirrande och de båda brister ut i skratt. Hmmpf.....är de inte till för att tittas på liksom, de små godingarna?

En annan sak jag har en (förutfattad) bestämd inställning till är att det är viktigt att rösta - i alla val. Vi har en demokratisk rättighet och den ska vi utnyttja, om inte annat  så till att rösta blankt och därmed visa vårt missnöje! Mmm....i går var det kyrkoval och jag drog in i det längsta på att gå iväg, av olika anledningar. Så står plötsligt Änglen i dörren, trött, hungrig och sjuk (som ALLA gånger hon kommer efter sin pappaperiod *muttrar*) och i enormt behov av mammeri. Ovanpå det ringer P18 och är i ytterligare beråd över fd flickvännen som jag vid det här laget är beredd att om inte lyncha så i allafall hugga ett rejält tag i nackskinnet på och skaka lite vett i. Och hoppla så var klockan över 20, vallokalen stängd och röstningen till ända.

Min inställning är fortfarande den att det är viktigt att finnas till för sina barn.......

Jag betraktar mig som en hyfsat allmänbildad människa, jag läser mycket, snappar upp nyheter och händelser, har sett och läst nästan lite för många filmer och berättelser om Förintelsen, är ganska insatt i kommunistförföljelsen i USA under 50-talet och historielektionen var en av de få jag bevistade med glädje i skolan. Ändå blev jag lite rädd när jag läste Philip Roths roman "Konspirationen mot Amerika":

Han skriver målande om sin barndom i Newark under tiden för 2:a världeskrigets utbrott, om hur Charles "Lindy" Lindbergh, den världsberömde flygaren med välkända nazistsympatier väljs till president i USA och hur landet med honom i spetsen sakta förändras. Hur han tar sig till landets främsta post genom att styvnackat vägra att "offra våra unga män i ytterligare ett krig som inte angår oss". Hur han bjuder in bla von Ribbentop till vita Huset. Hur handlingsfriheten för landets 4 ½ miljon judar kringskärs och hur kongressen antar ett program vid namn "Hemman 42" i akt och syfte att tvångsförflytta människor med judisk härkomst till områden där de inte ska kunna "skapa ghetton" och därmed inlemmas i "the American lifestyle" - trots att ett försvinnande lite fåtal av dem är praktiserande judar. Han beskriver hur kända regimkritiker tystas ned genom finter som återkallade reklamkontrakt vilket gör att deras radioprogram läggs ner, om hur unga skiljs från sina familjer i statligt organiserade åtgärder och indoktrineras.

Halvvägs genom boken var jag tvungen att lägga den i från mig och ta en allvarlig funderare. Hade jag lyckats missa vad som försiggick då, har våra historielektioner så skickligt lyckats undvika ett mindre ärofullt kapitel i världshistorien? Så fängslande och verklighetstroget beskriver Roth hur det hade kunnat vara om Lindy hade accepterat nominationen till presidentkandidat 1940 istället för att tacka nej. Och jag fick anledning att fundera både över mina kunskaper och över hur lätt det faktiskt hade kunnat bli just så som Roth beskriver - om inte om funnits.....

Nej, det är inte mig det handlar om, utan Jane Juska som vid 66 års ålder sätter in en kontaktannons där hon helt enkelt skriver:

"Innan jag fyller 67 - i mars nästa år - vill jag ha massor

av sex med en man jag tycker om.

Om du vill prata innan så funkar Trollope för mig."

Det är en bok om glädje, sorg och längtan - längtan efter att finna njutning, närhet, sin sexualitet och i förlängningen därmed även sig själv. En utlämnande självbiografi där Jane låter oss följa med på sina resor över den amerikanska kontinenten för att träffa män som hon (i sitt eget tycke) pratat förvånansvärt mycket med via mail, sms och på telefon innan de kommer så långt som till sex. Hon skriver om sin rädsla att inte räcka till på varken ut- eller insida, om att det inte alla gånger är så enkelt och självklart att "bara" ha sex. Jag nickade igenkännande, skakade sorgset på huvudet, skrattade högt och värmdes inombords av denna kvinna och henns föresats att vara det vi alla borde sträva efter: sig själv!