Japp, i min lilla begränsade värld kan det faktiskt det!

Damen på vår lilla biblioteksfillial ringde nämligen och sa att min beställda bok hade kommit. "Vad kan vara bättre en vanlig sketen regnig onsdag än en ny läsupplevelse" tänkte jag och svingade mig glatt upp på min stålhäst.

Glatt till att börja med kan jag ju säga. Har du någonsin försökt att cykla på en cykel med så gott som platta däck? Det är som - föreställer jag mig - att cykla i sirap. Jag vet någon händig man nära mig som i helgen ska få pumpa cykeldäck, jag är helt enkelt inte konstruerad för att göra det! Dessutom händer det nåt magiskt när jag försöker, det är som om det snarare försvinner än tillsätts luft? Nåväl, gladare blev jag igen när jag väl hade harvat mig alla 300 metrarna till bokutlåningen och stod med det eftertraktade verket i handen.

När jag just ska till att gå säger biblioteksdamen att "Men vänta nu, var du i LiteMindreStaden i torsdags?" Förmodligen såg jag ut som en fågelholk på hasch vid frågan för i nästa sekund halar hon fram en stor plastlåda full med guld.

Eller inte guld kanske - men böcker!!

I min kommun har man nämligen ett projekt varje sommar för att öka utlåning/läsning. För barn och ungdomar kallas det "sommarlovsboken" och för vuxna "hängmatteläsning" och man får vara med fastän man inte har någon hängmatta - jag har frågat. För oss som passerat skolstadiet går det ut på att man läser fem (fatta bara FEM, 5!!!) böcker under 10 veckor, skriver ned titel och författare och för det nöjet belönas man med att få en bok!! I torsdags var det tydligen nån träff för de vuxna deltagarna med utdelning av premieböcker, naturligtvis missade jag det men G har ju koll så jag fick, som första dykare i lådan välja precis den bok jag ville ha. Kalla det en slump, kalla det ödet, kalla det ett utslag av min inte så vanliga tur, men den bok jag helst ville ha var också den tjockaste och tillika den som jag fått höra så mycket gott om från olika håll: "Vi, de drunknade" av Carsten Jenssen. Rescension utlovas så småningom.

Värt att notera i bloggen är också det faktum att när jag harvade hem igen på platta hjul (för har man cykel, om än platt så ska man ju naturligtvis inte gå, det tar ju flera minuuuuuuuuuter längre) så cyklade jag förbi den lilla höggravida estländskan från porten bredvid. Hon knockade mig nästan. Inte med näven, och inte med sin charm men med det nästintill oigenomträngliga molnet med parfym hon svepte med sig. Läskigt att känna det så väl bara genom att passera förbi. Jag ska förmodligen tacka min lyckliga stjärna för att jag inte jobbar ihop med henne. Då hade jag jobbat med ständig migrän, så säkert som det! Hänsyn - är det ett ord som inte finns dagens samhälle?

Idag fick jag ett sms med en frågeställning från en person jag haft en god och hyfsat tät relation med i ungefär tio år. En person som jag alltid betraktat som empatisk och inkännande, med ett stort intresse för sina medmänniskor. Jag skrev ett långt förklarande och ingående svar om något som ligger mig varmt om hjärtat och gör mig väldigt glad. Responsen på det blev tre ord.

Tre jävla ord.

Allt som allt nio små futtiga bokstäver. Det kändes ungefär som att få en käftsmäll. Nu är det ett tag sedan jag fick en sådan men ni fattar. En dörr har stängts liksom. Pang tjoff, rakt i plytet. Med tre små ord fick jag i stort sett veta att jag är oviktig. Eller är det så att jag faktiskt är viktig - att avundens grönögda monster tittade upp och gläfste till och att avsändaren svarade på ögonblickets ingivelse. Jag vet inte - jag kan inte läsa andras tankar, men det jag faktiskt kunde läsa gjorde mig ledsen och milt sagt irriterad. Gräla gärna med mig, blir förbannad och ryt ifrån, men AVFÄRDA mig inte!!

Den händelsen bäddade ju knappast för ett ljuvt sinnelag så när jag kom ner i tvättstugan och såg att någon snott min tvättid blev jag vild. Puckomänniskor liksom. Tanken med att BOKA tvättid är ju just den, att man har en tid bokad, klar och bestämd när man får använda de av hyresbolaget tillhandahållna maskinerna. *muttrar* Tre minuter över 11 visade jag ingen mera nåd, utan "snabbspolade" fram tvättprogrammen som gått knappt halvvägs, var generös nog att köra en centrifugering och slabbade sedan ut den halvrena tvätten i ägarens mintgröna (!) tvättkorg som så lämpligt stod intill.

Mitt i min gärning blev jag - som i vanliga fall har talets gåva och inte är så lättskrämd - fundersam på vad som skulle hända om ägaren till tvätten dök upp? Inte för att JAG var den som gjorde något fel, men tänk om det skulle dyka upp en tvättstugepsykopat liksom? Tänk om.....tänk om en argalappentant dyker upp, fast i skepnad av en påtänd självgod militant tvättare? (Vi har en del mindre trevliga grannar i huset) Vad gör jag då, kastar smutstvätt på honom - hur effektivt kan det vara? Jag övade på en handukssnärt tills jag insåg att det var hans blaskiga fransiga badlakan jag stod och höll i *uäck*!!

För det ska ni veta, det var inga kuliga kläder heller. Fransiga badlakan som sagt, urblekt blommigt sänglinne, sådana där jeanssockar alla hade i slutet på 70-talet och "de onämnbara" tittade jag inte ens på. Sån tvätt var det, inte ens nåt jag kunde lagt beslag på (<---det där är ett skämt, om än dåligt) som kompensation för att jag måste stå och hantera nån okänds halvskitiga paltor. Nu tänker säkert någon som så att "hon som är arbetslös kan väl tvätta när fan som helst och inte äga upp sig på en ynkans tvättid!". Jo, det kan man ju tycka - men det fanns ingen mer tvättid den här veckan. Ja, jag var så vek initialt att jag faktiskt kollade det. Och sen handlar det ju faktiskt om principen!

Jag är oerhört principfast.

När det gäller andra.

Nåväl, jag kan lugna er oroliga med att det inte dök upp någon tvättstugepsykopat. När jag gick ner för att hänga min tvätt var den mintgröna (!) tvättkorgen med de blöta kläderna inte kvar där jag ställt den utanför dörren. *pustar ut* Och ja, ordet mintgrön (!) kräver ett utropstecken efter - det är nämligen ingen färg, det är en arkeologisk kvarlämning från det årtionde som Gud glömde bort rent estetiskt.....