och det som det snurrar mest kring är sex. Till viss del beroende på den bok jag läser just nu och som det kommer att komma nån slags pretentiös "rescension" av ganska snart, men också till stor del på grund av ett forum där man alldeles för ofta kan hitta Catten snokandes i trådarna. Det är en hyfsat stor nätcommunity som häromdagen "på löpet" hade en flash om "Så myser kvinnor på sin lediga tid".

"Myset" i fråga var (så klart) onani. För mig och flera andra var det fullständigt ofattbart varför det adekvata ordet inte kunde användas - det är ju ett forum för vuxna och varför ska vi "skyddas" från verkligheten - kan man utföra aktiviteten så bör man väl i rimlighetens namn kunna använda sig av terminologin? Dessutom ställer det ju ordet "fredagsmys" i en helt annan dimension - jag undrar vad den stora snackstillverkaren som använder det om och om igen i sin reklam tänker, eller är det så att sex säljer, till och med chips? Ska vi undermedvetet associera flottiga potatisflarn med sex? Huga liksom, skavande smulor i sängen/soffan är ju nåt av det värsta som finns!

Lika illa - eller ärligt talat ännu värre är en del av den omskrivning av fullt användbara ord som förekommer på ovan nämnda community. Vad tycker du tillexempel om orden myspinne (= kuk), trosjuice (= flytning), mysrester (= sperma), vitkissa (= ejakulera), tant röd (= mens)? Blir sexet bättre - eller kanske ofarligare och mindre tabubelagt om man använder sig av omskrivningar? Inte fan kallar du en stol för sittmojäng för att du har hemorrojder liksom?

Och nej, naturligtvis finns det ingen som tvingar mig att finnas kvar på communityn om jag nu tycker att den är så hemsk, men faktum är att där också finns kloka, uppmärksamma och insiktsfulla människor som kan skapa intressanta diskussioner och debatter och då använda sig av ett språk som man kan förstå utan att ha fjortisordboken bredvid sig......

Nåt som roar en sysslolös Catt är att man kan läsa slumpade kommentarer på nya bloggplatsen. Det gjorde jag nyss och trillade in i en blogg som faktiskt skrämde mig. En ung söt (blond) mamma som skrev om dagarna med sina två små, en pojke och en flicka. Just det här inlägget handlade om att hon letade efter ett "prinsesstält" till sin dotter - sonen hade för något år sedan fått ett "riddarborgstält". Tillika höll hon på att inreda ett lekrum till barnen som "i grunden blir ett flickrum eftersom väggarna är rosa med silverfärgade hjärtan". Jag blir så trött.

Jag blir så trött.

Jag blir så trött på vuxna som befäster de här tankarna hos barnen och sedan envist hävdar att "men hon/han ville det själv!" Naturligtvis tror barnen att de vill det själva, hur skulle de kunna tro nåt annat när till och med vi vuxna tror att vi inte alls påverkar dem med alla våra mer eller mindre frikostigt luftade åsikter om vad som är tjejigt respektive grabbigt? Häromdagen hörde jag en mamma säga till sin ungefär tre-åriga son angående att välja ballong i en affär som firade nåt slags jubileum: "Men om du inte vill ha en grön och de blåa är slut så får du väl ta en med tjejfärg". Eh - vaddå? Tjejfärg? Har tjejer/flickor/töser/kvinnor en annan färg? Jag blir så trött.

Jag blir så trött.

Jag blir så trött på dem som går i totalförsvar och fräser åt mig att jag minsann inte är så mycket bättre. Nej, det är jag inte, inte ett dugg -  P20 lekte också högljutt och glatt med riddarfort när han var liten...men han ammade dessutom sin docka i flera månader när han nyss fått en lillebror.....Änglen har shoppat upp alla sina presentpengar på dockor av olika format sedan hon själv fick börja bestämma över dem..... men vägrade envist att gå i klänning fram tills bara för något år sedan..... P18 älskade att leka krig och byggde pistoler av byggbitar när elaka mamman vägrade köpa "riktiga" åt honom.....men en av hans allra största hobbies är att baka.......

Jag är fullt medveten om att ingenting livet är enbart svart eller vitt - men det ska åtminstone ALDRIG sägas om mig att jag pushat mina barn in i ett snävt gendertänkande genom att kalla några andra än rent kroppsliga företeelser för tjejiga respektive grabbiga. Jag blir så trött! Vill man kan man dra den här diskussionen hela vägen från barndomen, genom adolescens och upp till den så kallade "vuxenvärlden" där vi 2009 dras med rätt gigantiska löneklyftor mellan män och kvinnor, till en värld där tills bara för något år sedan myten om mannens ohämmade sexualitet florerade i domstolarna och våldtäktsoffrena blev utfrågade om hur de varit klädda, om de använde preventivmedel trots att de inte lever i fasta förhållanden samt hur många sexpartners de haft.

Dra det inte för långt bara - jag säger inte att man blir våldtäktsman bara för att man fått ett riddarfortstält som barn - men jag säger definitivt inte att vi tjänar på att fortsätta segregeringen mellan könen - en fortsatt sådan kommer bara att ge förluster.

Som så mycket annat här i livet är förändringarna på fd bloggagratis på gott och ont. Till och med jag som är både rätt inkompetent och ointresserad har noterat att mitt IP-nummer dyker upp numera när jag skriver kommentarer. Jag kan inte påstå att det förändrar något för mig, så extremanonym är jag ju inte så att det gör mig något men visst har det hänt att jag avstått från att kommentera nån blogg jag bara råkat trilla in i. Inte för att jag skriver elaka och illasinnade kommentarer till folk, utan ba'fatt det ibland inte känns helt nödvändigt att outa sig liksom....

Jag vet inte om det kommer att innebära att jag får färre kommentarer - de väller ju inte precis in som det är nu - och jag har varken intresse eller energi nog för att engagera mig i att ta reda på vem som ligger bakom vilket IP-nummer, fast jag kan såklart se fördelarna med möjligheten om någon skulle bli kommentarstrakasserad. Har ni hängt med i svängarna så här långt så ska jag försöka komma fram till det jag tänkte meddela från början:

Omifall att du känner dig begränsad av kommentarsmöjligheterna här så kan du numera även nå mig på

Cattenslivalfakrulllive.se

Alfakrull är alltså norska för @ och jag skrev det sådär för att undvika spam. Hmmm..jag har ingen aning om vad det är jag säger men jag har hört att det är så man ska göra....

Ända sedan barnsben har jag varit skrockfull, försökt att deala med både Gud och ödet - jag höll tummarna  i stort sett samtidigt som jag uppsände så brinnande heta böner att jag förmodligen svedde änglarnas punghår på kuppen, lovade att "om bara" så "skulle jag". Ibland funkade det, ibland inte.

Än dag lägger jag inga nycklar på bordet, handskas varsamt med speglar, trampar så sällan som möjligt på brunnslock med A på, jag är den där jobbiga jäveln som skickar vidare kedjebreven - om i fall att....Gå under stegar käns korkat i vilket fall som helst så det undviker jag också, spiller jag salt kastar jag en nypa över axeln, slarvar jag bort något provar jag att lägga en sax på fönsterbrädet - om i fall att......

Tidigt, tidigt insåg jag att risken att jinxa saker och ting var stor - dvs att så fort jag uttalade nåt som var positivt för mig förbyttes det till något negativt. Det hände alldeles för många gånger för att jag ska våga mig på det ens som vuxen, nesan när glädjen över något förbyttes till offentlig besvikelse sitter rejält kvar i ryggmärgen - 25, 30, 35 år efteråt.

Därför är det bäst att vara tyst om specifika saker, händelser och personer fast det liksom bubblar i en av sånt man vill berätta. Fast om jag säger att jag jobbar på att fortsätta att vara arbetslös och på att gå upp i vikt kan det ju gärna få bli jinxat?