Jag betraktar mig som en hyfsat allmänbildad människa, jag läser mycket, snappar upp nyheter och händelser, har sett och läst nästan lite för många filmer och berättelser om Förintelsen, är ganska insatt i kommunistförföljelsen i USA under 50-talet och historielektionen var en av de få jag bevistade med glädje i skolan. Ändå blev jag lite rädd när jag läste Philip Roths roman "Konspirationen mot Amerika":

Han skriver målande om sin barndom i Newark under tiden för 2:a världeskrigets utbrott, om hur Charles "Lindy" Lindbergh, den världsberömde flygaren med välkända nazistsympatier väljs till president i USA och hur landet med honom i spetsen sakta förändras. Hur han tar sig till landets främsta post genom att styvnackat vägra att "offra våra unga män i ytterligare ett krig som inte angår oss". Hur han bjuder in bla von Ribbentop till vita Huset. Hur handlingsfriheten för landets 4 ½ miljon judar kringskärs och hur kongressen antar ett program vid namn "Hemman 42" i akt och syfte att tvångsförflytta människor med judisk härkomst till områden där de inte ska kunna "skapa ghetton" och därmed inlemmas i "the American lifestyle" - trots att ett försvinnande lite fåtal av dem är praktiserande judar. Han beskriver hur kända regimkritiker tystas ned genom finter som återkallade reklamkontrakt vilket gör att deras radioprogram läggs ner, om hur unga skiljs från sina familjer i statligt organiserade åtgärder och indoktrineras.

Halvvägs genom boken var jag tvungen att lägga den i från mig och ta en allvarlig funderare. Hade jag lyckats missa vad som försiggick då, har våra historielektioner så skickligt lyckats undvika ett mindre ärofullt kapitel i världshistorien? Så fängslande och verklighetstroget beskriver Roth hur det hade kunnat vara om Lindy hade accepterat nominationen till presidentkandidat 1940 istället för att tacka nej. Och jag fick anledning att fundera både över mina kunskaper och över hur lätt det faktiskt hade kunnat bli just så som Roth beskriver - om inte om funnits.....