För ett antal år sedan infördes i vårt älskade fosterland rätten att välja. Nån slags demokrati har vi ju haft ganska länge, men nu utvidgades våra rättigheter enligt modell "vi gör som stora landet i väster" och vi fick dessutom "rätt" att välja elbolag, telebolag, nätleverantör, pensionsförvaltare samt fan och hans mormor. I mitt tycke snarare en "skyll dig själv princip" än en medborgerlig rättighet - på gott och ont, som så mycket annat här i livet.

Nu har jag fått möjlighet att välja själv igen, en möjlighet med begränsningar - med satta ramar men med ett för mig obedömbart smörgåsbord. Jag har nämligen "fått möjligheten" (läs villkorats) att få en jobbcoach. AF har fått ett antal pengar att lägga på just jobbcoaching och arbetspraktik för alla oss arbetslösa. En sorts konstgjord andning som får mig att fundera på varför inte alla dessa pengar läggs på att skapa riktiga jobb istället? Jag fick en länk att klicka på och därefter den enorma möjligheten att från fem fulla sidor med aktörer välja just den jag ville skulle hjälpa mig på min väg till framgång.

Otroligt, och omöjligt. Till och med ännu svårare än att välja nätleverantör där jag åtminstone kan kontrollera hur många megabyte jag vill ha och till vilken kostnad. I och med den här satsningen på jobbcoaching exploderar den marknaden och hur många aktörer som helst dyker upp på scenen, jag som är den som får "förmånen" att välja har ingenting annat att gå efter än deras alldeles egna lilla reklamskrift för sig själva - men jag får ju åtminstone VÄLJA SJÄLV - dvs jag har mig själv att skylla om det inte skulle fungera. Hur ska jag reklammatade lilla människa kunna göra ett val, hur vet jag att den jag väljer är en seriös person/firma, hur och var kan jag se om de nått något resultat tidigare och framför allt: hur mäter man ett sådant resultat?

Jag försökte bortse från bilder på leende glada människor (förmodligen fd arbetslösa), glassiga ytor och snygga typsnitt, sökte efter valideringar och kriterier som skulle kunna passa in på mig och vad jag trodde mig förstå vara viktigt. Det var inte lätt kan jag meddela. Till slut gjorde jag ett val, bortsåg från företag och människor som jag stött på tidigare av olika skäl och i olika sammanhang för att så lite förförståelse som möjligt skulle finnas. Till min jobbcoach vill jag komma som ett så blankt blad som det bara går. Det går naturligtvis inte. Min utbildning, min tidigare karriär, mitt funktionshinder och min arbetslöshet kommer de att ha, eller få, full insikt i och redan där kommer naturligtvis tankar och funderingar att uppstå.

Från och med måndag den 21 ska jag coachas i tre månader framåt. Tyvärr kan jag inte påstå att jag är odelat positivt inställd till tanken men jag ska försöka gå in i det hela med så öppet sinne som möjligt. Min största brist och begränsning lär förmodligen vara att jag anser att jag har en suverän utbildning och gärna vill arbeta inom den genren - jag vill inte "kasta bort" mina fyra års studier, och inte bara det; jag VILL verkligen ha den sortens arbetsuppgifter - annars hade jag ju knappast lagt så mycket tid, energi och pengar på att utbilda mig? Om någon skulle erbjuda mig kostnadsfri (vidare)utbildning skulle jag inte för ett ögonblick tacka nej, jag skulle lätt kunna bli den eviga studenten bara jag slapp bekosta det själv.

Vilket osökt för mig in på vad jag såg på Platsbanken idag: Tjänsten jag sökte på en friskola i höstas men inte fick eftersom jag var "för dyr" är utannonserad igen, knappt en månad in på terminen. Intressant. Kan det vara så att de snabbt upptäckte att de fick exakt vad de var villiga att betala för? Jag ska fundera på om jag ska skicka en ny ansökan, jobbet som sådant är i sig intressant men med en ledning som inte riktigt verkar veta vad de vill känns det mer tveksamt, den sitsen har jag suttit i tidigare och vet verkligen inte om jag vill sätta mig i igen. Livet är fullt av val - mer eller mindre lätta, mer eller mindre behagliga.....

Pernilla Wahlgren fick krama honom......jag vill också!

Foto: Cathrine Edvall

Ni vet, listor är ju till för att göras...när jag var ganska mycket yngre än vad jag är nu och läste det där lilla häftet med tecknade kärleksserier och annat dravel i så ville jag såååå gära bli känd. Oklart för vad, men jag fattade iallafall att man måste vara kändis för att få alla sådana där roliga snuttifieringsfrågor som alltid fanns med nånstans där i häftet. Jag svarade på alla frågorna i andanom och längtade efter den dagen då JAG skulle få bli utfrågad av en äkta journalist. Som vi alla vet har den dagen inte kommit (ännu) och därför fyller jag på i min pseudokända blogg med mina listor, håll till godo med ytterligare en:

Nämn en skönhetsprodukt du inte skulle klara dig utan!
Räknas choklad som skönhetsprodukt? Inte det nä...då får jag väl säga mascara.

Vad kommer du att införskaffa till hösten/vintern?
Införskaffa brukar betyda köpa....då blir svaret: förmodligen ingenting!

Nämn ett plagg som vi aldrig kommer få se dig i.
Blåjeans. Det är bara inte jag liksom....

Vad gillar du bäst hos dig själv utseendemässigt?
Mina händer är rätt okej, och de "sorgsna hundögonen" har jag fått komplimanger för så jag tror på dem =)

Sveriges sämst klädda enligt dig.
Jag kanske? Tänker sällan på sånt faktiskt.

Nämn en bloggare som du tycker klär sig i din smak!
Nu läser jag ju inte modebloggar - men Yasha hade en bild i sin blogg på en snygg klänning en gång!

Vilket är ditt drömjobb?
Korrekturläsare, eller kanske subtitleskrivare (det heter nåt annat som jag inte minns).

Vad är det som utmärker just din blogg?
Förhoppningen jag har är att folk ska tycka att jag är rätt ordekvilibristisk och humoristisk trots allt gnäll.

Vad ligger högst upp på din önskelista just nu?
Surprise: Ett jobb.

Det var en effektiv - om än otrevlig - bantningsmetod. Minus 2,3 kilo sedan i tisdags. Jag rekommenderar den dock inte utan tror mer på din "sunt förnuft"variant!

För att pigga upp mig själv och andra måste jag visa:

Jag har bestämt mig för att jag mår bättre imorgon och då ska jag plocka och smaska i mig den här lilla godingen, min allra första mogna egenodlade tomat!

Det är tydligen svårt. för en del. För före detta män i mitt fall. Eller "män" är ju stort sagt, jag har ju bara en....Men svårt att släppa taget har han tydligen. Han anser på fullaste allvar att han har nån slags "rätt" att fråga ut - inte mig - men våra ungar vart jag åker, vem jag träffar, vad personen/erna i fråga heter, bor och jobbar med. Detta inte bara en gång utan om och om igen. Ängelen blev utsatt för tredje graden när de var här en sväng för 14 dagar sedan och han insåg att det satt någon i mitt kök. P18 var här en sväng igår med en hel kasse plommon från exträdgården eftersom hans ömma fader (iofs helt riktigt) förutsatt att jag givit bort de jag plockat. Idag loggar han in på msn och undrar om personen som fick plommonen uppskattat dem, ville ha mer, om jag skulle dit snart igen osv osv.

Jag hade så himla gärna velat kunna säga att han frågar av omtanke men det är knappast känslan jag får när han fortsätter med att berätta om att han minsann ska få besök om 14 dagar och att han då vill att Ängelen ska vara där (trots att det är "min" helg) så att hon får träffa föremålet ifråga. Alltså gör han om samma sak som han gjorde med "till- och-från kvinnan": involverar ungarna på allra första dejten trots att han rent schemamässigt egentligen inte skulle behöva göra det....för att "bräcka" mig?

Så fortsätter han på msn med att berätta om hur hans ekonomi förbättrats nåt oerhört sedan vi separerade (trots att ungarna berättar om motsatsen, om hur det ekar i kyl och skafferi, om hur han hävdar att han inte kan skjutsa eftersom han inte har råd mm), om hur bra han mår, om hur damerna jagar honom, om.....ja, en massa jaddajadda helt enkelt som han fortsätter med trots att han inte får svar från mig. "Blocka honom" säger vännerna till mig - men jag har honom hellre på msn än i telefon eller utanför min dörr, vi måste ju för ungarnas skull ha någon form av kommunikationskanal?

Hur gör man?

Söndag, denna eländes dag som alltid kommer alldeles för snabbt - oavsett om man arbetar eller tillhör dem som är mellan jobb.....Imorgon går "alla andra" till jobbet och jag är rätt säker på att det finns en och annan som skulle önska att det vore fredag igen imorgon. Jag som inte ska gå till jobbet önskar också det, så att "alla andra" kan komma hem och ta helg =)

Helger är nämligen trevliga - denna har (trots en kost på vitt bröd, kokt ris och en gnutta kyckling) varit alldeles tippelitoppen! Jag har sett Ölandsbrons ljus från landsidan, suttit på en pir och betraktat ryska vattenskoterdivisionens erövring av en liten byhåla, gått en lång promenad mizzinazzen, luktat på mognande äpplen, ägt sönder någon i ett tv-spel i filmkunskap (och visat upp mina ickeexisterande skills vad gäller bilkörning på tv), varit medshoppare, pantat ett orimligt högt antal PET-flaskor, pratat med en kulsprutepratande biscottibakande skånska, blivit halvt ihjälskrämd av nån slags fågel, skrämt halvt ihjäl någon när jag hojtade när jag blev rädd för fågeln, sniffat på en nystängd pizzeria, kört bil mängder av mil på kringelikrokvägar och massor, massor av annat.......Badat badkar har jag dock ICKE gjort! ;-)

Kan man bli annat än trött av ett sådant hiskeligt tempo? Godnatt!

Det kan vara lätt....eller så kan man göra det svårt för sig, som den här snubben:

http://melodymaker.posterous.com/the-reason-some-girls-stay-single-very-funny

Lycka till med den attityden liksom......