och det som det snurrar mest kring är sex. Till viss del beroende på den bok jag läser just nu och som det kommer att komma nån slags pretentiös "rescension" av ganska snart, men också till stor del på grund av ett forum där man alldeles för ofta kan hitta Catten snokandes i trådarna. Det är en hyfsat stor nätcommunity som häromdagen "på löpet" hade en flash om "Så myser kvinnor på sin lediga tid".

"Myset" i fråga var (så klart) onani. För mig och flera andra var det fullständigt ofattbart varför det adekvata ordet inte kunde användas - det är ju ett forum för vuxna och varför ska vi "skyddas" från verkligheten - kan man utföra aktiviteten så bör man väl i rimlighetens namn kunna använda sig av terminologin? Dessutom ställer det ju ordet "fredagsmys" i en helt annan dimension - jag undrar vad den stora snackstillverkaren som använder det om och om igen i sin reklam tänker, eller är det så att sex säljer, till och med chips? Ska vi undermedvetet associera flottiga potatisflarn med sex? Huga liksom, skavande smulor i sängen/soffan är ju nåt av det värsta som finns!

Lika illa - eller ärligt talat ännu värre är en del av den omskrivning av fullt användbara ord som förekommer på ovan nämnda community. Vad tycker du tillexempel om orden myspinne (= kuk), trosjuice (= flytning), mysrester (= sperma), vitkissa (= ejakulera), tant röd (= mens)? Blir sexet bättre - eller kanske ofarligare och mindre tabubelagt om man använder sig av omskrivningar? Inte fan kallar du en stol för sittmojäng för att du har hemorrojder liksom?

Och nej, naturligtvis finns det ingen som tvingar mig att finnas kvar på communityn om jag nu tycker att den är så hemsk, men faktum är att där också finns kloka, uppmärksamma och insiktsfulla människor som kan skapa intressanta diskussioner och debatter och då använda sig av ett språk som man kan förstå utan att ha fjortisordboken bredvid sig......

Nåt som roar en sysslolös Catt är att man kan läsa slumpade kommentarer på nya bloggplatsen. Det gjorde jag nyss och trillade in i en blogg som faktiskt skrämde mig. En ung söt (blond) mamma som skrev om dagarna med sina två små, en pojke och en flicka. Just det här inlägget handlade om att hon letade efter ett "prinsesstält" till sin dotter - sonen hade för något år sedan fått ett "riddarborgstält". Tillika höll hon på att inreda ett lekrum till barnen som "i grunden blir ett flickrum eftersom väggarna är rosa med silverfärgade hjärtan". Jag blir så trött.

Jag blir så trött.

Jag blir så trött på vuxna som befäster de här tankarna hos barnen och sedan envist hävdar att "men hon/han ville det själv!" Naturligtvis tror barnen att de vill det själva, hur skulle de kunna tro nåt annat när till och med vi vuxna tror att vi inte alls påverkar dem med alla våra mer eller mindre frikostigt luftade åsikter om vad som är tjejigt respektive grabbigt? Häromdagen hörde jag en mamma säga till sin ungefär tre-åriga son angående att välja ballong i en affär som firade nåt slags jubileum: "Men om du inte vill ha en grön och de blåa är slut så får du väl ta en med tjejfärg". Eh - vaddå? Tjejfärg? Har tjejer/flickor/töser/kvinnor en annan färg? Jag blir så trött.

Jag blir så trött.

Jag blir så trött på dem som går i totalförsvar och fräser åt mig att jag minsann inte är så mycket bättre. Nej, det är jag inte, inte ett dugg -  P20 lekte också högljutt och glatt med riddarfort när han var liten...men han ammade dessutom sin docka i flera månader när han nyss fått en lillebror.....Änglen har shoppat upp alla sina presentpengar på dockor av olika format sedan hon själv fick börja bestämma över dem..... men vägrade envist att gå i klänning fram tills bara för något år sedan..... P18 älskade att leka krig och byggde pistoler av byggbitar när elaka mamman vägrade köpa "riktiga" åt honom.....men en av hans allra största hobbies är att baka.......

Jag är fullt medveten om att ingenting livet är enbart svart eller vitt - men det ska åtminstone ALDRIG sägas om mig att jag pushat mina barn in i ett snävt gendertänkande genom att kalla några andra än rent kroppsliga företeelser för tjejiga respektive grabbiga. Jag blir så trött! Vill man kan man dra den här diskussionen hela vägen från barndomen, genom adolescens och upp till den så kallade "vuxenvärlden" där vi 2009 dras med rätt gigantiska löneklyftor mellan män och kvinnor, till en värld där tills bara för något år sedan myten om mannens ohämmade sexualitet florerade i domstolarna och våldtäktsoffrena blev utfrågade om hur de varit klädda, om de använde preventivmedel trots att de inte lever i fasta förhållanden samt hur många sexpartners de haft.

Dra det inte för långt bara - jag säger inte att man blir våldtäktsman bara för att man fått ett riddarfortstält som barn - men jag säger definitivt inte att vi tjänar på att fortsätta segregeringen mellan könen - en fortsatt sådan kommer bara att ge förluster.

Som så mycket annat här i livet är förändringarna på fd bloggagratis på gott och ont. Till och med jag som är både rätt inkompetent och ointresserad har noterat att mitt IP-nummer dyker upp numera när jag skriver kommentarer. Jag kan inte påstå att det förändrar något för mig, så extremanonym är jag ju inte så att det gör mig något men visst har det hänt att jag avstått från att kommentera nån blogg jag bara råkat trilla in i. Inte för att jag skriver elaka och illasinnade kommentarer till folk, utan ba'fatt det ibland inte känns helt nödvändigt att outa sig liksom....

Jag vet inte om det kommer att innebära att jag får färre kommentarer - de väller ju inte precis in som det är nu - och jag har varken intresse eller energi nog för att engagera mig i att ta reda på vem som ligger bakom vilket IP-nummer, fast jag kan såklart se fördelarna med möjligheten om någon skulle bli kommentarstrakasserad. Har ni hängt med i svängarna så här långt så ska jag försöka komma fram till det jag tänkte meddela från början:

Omifall att du känner dig begränsad av kommentarsmöjligheterna här så kan du numera även nå mig på

Cattenslivalfakrulllive.se

Alfakrull är alltså norska för @ och jag skrev det sådär för att undvika spam. Hmmm..jag har ingen aning om vad det är jag säger men jag har hört att det är så man ska göra....

Ända sedan barnsben har jag varit skrockfull, försökt att deala med både Gud och ödet - jag höll tummarna  i stort sett samtidigt som jag uppsände så brinnande heta böner att jag förmodligen svedde änglarnas punghår på kuppen, lovade att "om bara" så "skulle jag". Ibland funkade det, ibland inte.

Än dag lägger jag inga nycklar på bordet, handskas varsamt med speglar, trampar så sällan som möjligt på brunnslock med A på, jag är den där jobbiga jäveln som skickar vidare kedjebreven - om i fall att....Gå under stegar käns korkat i vilket fall som helst så det undviker jag också, spiller jag salt kastar jag en nypa över axeln, slarvar jag bort något provar jag att lägga en sax på fönsterbrädet - om i fall att......

Tidigt, tidigt insåg jag att risken att jinxa saker och ting var stor - dvs att så fort jag uttalade nåt som var positivt för mig förbyttes det till något negativt. Det hände alldeles för många gånger för att jag ska våga mig på det ens som vuxen, nesan när glädjen över något förbyttes till offentlig besvikelse sitter rejält kvar i ryggmärgen - 25, 30, 35 år efteråt.

Därför är det bäst att vara tyst om specifika saker, händelser och personer fast det liksom bubblar i en av sånt man vill berätta. Fast om jag säger att jag jobbar på att fortsätta att vara arbetslös och på att gå upp i vikt kan det ju gärna få bli jinxat?

med arbetslösheten är inte de ändlösa timmarna man kan lägga på långpromenader, navelskåderi, småkaksbakande eller onani - allt efter eget val och läggning - utan att man faktidkt kan läsa oändliga mängder böcker. Det gör jag nu.

Senast i raden är Eva Cassady's "Otrohetsdieten" som handlar om en kvinna på 40+, med man, dotter på väg ut ur boet och ett jobb på en inredningstidning som hon är måttligt road av. En dag får hon av chefen uppdrag att ta kontakt med en prisvinnande arkitekt - samme man som hon under en kort men intensiv tid för 20 år sedan haft ett förhållande med. Hon blir besatt av tanken att omigen bli (åtminstone kroppsligt) den unga kvinna hon var den sommaren och börjar hålla diet. Himla bra bok, jag slukade den hel (lämpligt uttryck för en bok som handlar om dieter). Den är humoristisk och ändå fylld av tänkvärdheter. Vem är jag? Vem vill jag vara? Hur ska det gå till? Vad får det kosta? Vad händer på vägen dit? Och framförallt - vad händer sen?

Läs den vettja! Vänta inte tills du vill gå ner i vikt eller funderar på att vara otrogen - läs den NU!!

innehållslös dag har jag haft idag.

Livet är ju en pôse och man ska fylla det med något - för tillfället vet jag inte riktigt vad bara.

Slå frivoliteter och/eller frivolter är inget för mig, det förra verkar för pyssligt och det senare har jag gjort klart.

Något sjung blev det inte heller idag - gospelkören drar inte igång den här terminen due to för lågt deltagande förra säsongen, bajs liksom eftersom det var den roligaste av mina tre körer :(

Klappa katter kan jag inte göra hela dagarna - då blir jag sjuk, av hundar likaså :(

Städa köksskåpen ba'fatt ha nåt att göra är för trist :(

Disken tog - efter tre vatten - bara typ sju minuter att diska så det var ju ett kort "nöje" :(

Snusar gör jag ju oavbrutet så det blir ju ingen större omväxling att lägga in en ny :(

Plocka håren på benen med pincett skulle ju kunna ta en stund men just självplågeri är inte min grej :(

Tapetsera om i lägenheten kunde vara intressant men det gillar inte bostadsbolaget :(

Hänga på nätet när alla andra sover känns lika givande som att glo på tv :(

Jag tar väl helt enkelt en av böckerna jag lånade på bibblan idag och ser fram emot en låååång natts läsning :)

Kanske är jag det - jag har visst sett att det var 090909 och att Patrick Swayze har dött. Grejen är att det inte berör mig och därför skriver jag inte om det, så enkelt är det. Jag är inte intresserad av numerologi, jag kan på min höjd tycka att det är lite häftigt när jag läser om familjen som har ett barn fött 080808 och ett 090909. Lätt att minnas födelsedagar lär det ju bli. Visst är det tragiskt att Swayzes familj förlorat honom, men för mig är han en människa som vem som helst - visst har jag också dansat dirty (eller åtminstone försökt) i min ungdom men mer än så är det liksom inte.....

Att skriva en blogg för att påpeka det faktum som alla vet, typ :Idag är det midsommarafton och sen späcka den med googleutklipp om traditionella lekar runt stången, blommaunderkuddengrejer, vilka sillsorter man bör äta osv - det är liksom inte jag.

So shoot me.

Eller låt bli att läsa mitt "världsfrånvända" dravel. Om jag har en läsare som gillar det jag skriver, eller 301 varav 300 gnäller...ja, ni kan nog gissa vilket jag föredrar.

Och ja - LIKSOM är ett av mina absoluta favoritord! =)

Innan jag begav mig till kören passade jag på att trilla inom hos E, min Pumakatts nuvarande innehavare för att titta på mina rara barnbarn:

Koordinationen är ff inte den bästa, om man går på golv eller klättrar över brorsan spelar väl ingen större roll?

Det är inte så många dagar sedan de öppnade ögonen så vissa hinder går de fortfarande in i =)

Dags för lite tvätt innan maten!!

Lillebror, med de blåaste ögon jag någonsin sett!

Den stolta (?) men ack så magra modern Puma. För att vara förstagångsmamma tycker jag att hon sköter  sig alldeles ypperligt, kommer springande när (de än så länge odöpta) ungarna piper högljutt, välter omkull sig och tvättar noggrant de små innan maten. Jag vill ha. Tyvärr räcker det med fem minuters intensivkel med de små ullbollarna innan det börjar klia i både näsa och ögon på mig och jag omigen tvingas inse att mina dagar som tillhörande en katt är över - om jag inte vill käka medusiner och det vill jag ju egentligen inte...