och idag bevistade jag det som förmodligen kommer att bli mitt livs sista föräldramöte. Ängelen har börjat gymnasiet och hennes mentorer bjöd in till informationsträff. Eftersom Änglen har en klasskompis vars mamma jag pratat i telefon med flera gånger, men inte träffat så tänkte jag passa på att få ett ansikte på henne också och gick runt och tjuvlyssnade lite. Efter en stund hade jag siktat in mig på ett offer och frågade lite fint om det möjligtvis var hon som var mamma till B. Jodå sa hon, och du är ju mamma till Ängelen, det syns.

Oookej...Vi pratade en stund och så sällade sig mentor E till oss, B:s mamma hojtade i högan sky att E måste gissa vem jag var mamma till - det syntes såååå väl på ögonen och näsan. Jag tyckte nog att det var lite pinsamt, själv hatar jag att ställas inför sådan gissningslekar men E var skicklig måste jag säga, hon gissade helt rätt. Jag tar det som en komplimang, visst är vi lika - men så här snygg har jag aldrig varit:

Älskade Ängelen vid Theleborgs slott.

Min jobbcoach to be ringde just.

Typ fyra arbetsdagar senare än hon borde ha gjort.

Hon tänker komma hem till mig på fredag.

Tror jag, hon var lite oklar i det där. För hon vet ju inte ens vart jag bor. Hon frågade var i centrum av StoraStaden jag bor. Jag bor ju inte alls där, jag bor ju i Byhåla. Dit hittar hon inte sa hon, så jag fick berätta vart det ligger. Sen berättade hon varifrån hon kommer och då fick jag ge henne vägbeskrivning. Sen sa hon att jag skulle "ta med" ditten och datten till mötet, så nu vet jag inte om hon tror att jag har mina saker nån annanstans än hemma hos mig själv?

Det här kan ju bli exakt hur bra som helst.

Eller?

"När jag blir stor och du blir liten, då ska du få ligga på min arm och jag ska läsa många böcker för dig"

Så sa P20 till mig när han var ungefär tre år. Nu är han stor - i mer än en bemärkelse, men jag har förmodligen inte blivit tillräckligt liten för att få ligga på hans arm. Han är så stor nämligen, att hans tid inte riktigt räcker till för mamsen. Det kom knappast som en chock för mig att det skulle bli så, jag tycker att det är helt normalt men ändå lite tungt. Inte vill man bli "bortvald", även om det man har att konkurrera med är jobb, träningen och tjejen, dvs det viktigaste som finns =)

Häromdagen i telefon lät han trött och skamsen, påpekade själv flera gånger att han hade dåligt samvete för att vi ses så sällan. "Sånt är livet" sa jag och helt plötsligt satt jag och övertalade honom att det var helt normalt att allt annat gick före mamma när jag egentligen skulle vilja att han kom och visade upp sig här varenda dag så jag fick krama på honom och inspektera så att han mår bra.

Jag vet allt det där om att man bara har sina barn till låns, men ibland, lite då och då skulle jag vilja kunna vrida tiden tillbaka bara för en liten stund - tillbaka till den tiden då mamma var viktigast i världen och det var runt hennes hals han ville slingra sina armar. Samtidigt är jag så stolt och glad över den fine unge man han har blivit....det känns bara lite konstigt, vart tog tiden vägen?

P20 på  studentfest i juni -09