Det som troligtvis var värst med att flytta ifrån Fallfärdiga Rucklet (om man kan bortse från det faktum att mina pojkar valde att bo kvar där) var förmodligen att lämna trädgården. Jag hade lagt ner en hel del själ och hjärta i den, och en del pengar också för den delen, och lagom tills det började bära frukt flyttade jag. Igår när jag var ute och körde stannade jag till och pallade, både björnbär och underbara Victoriaplommon. Helt utan dåligt samvete, för jag trodde inte att exet kan se skillnad på ett moget plommon och ett tändstift.

Idag hörde han av sig och meddelade att björnbären snart var redo att plockas *förundras* så nu har jag till och med tillstånd att plundra trädgården på "mina" läckerheter - och blev bjuden på middag vilken dag jag än kommer. Nu undrar jag förstås vart haken i det hela är. Eller kan det vara så att jag är obotligt och onödigt misstänksam? ;-)

Det har varit några underliga dagar i Cattkorgen då den tekniska apparaturen verkar vara lite stingslig. Tv- apparaterna har fungerat när de har velat och då visat de kanaler de själva valt att ge tillgång till, Internet blåste tydligen bort i tisdags eftermiddag. När jag ringde för att försöka felanmäla så satt jag i telefonkö så länge att batteriet i min trådlösa telefon gav upp. Några smått irritationsskapande dagar alltså...

Så vad haver jag då gjort när jag varit befriad från dessa våra dagars gissel? Motionerat? Nej, jag har ju inte det. Jag bakade muffins med björnbärssylt i och dito glasyr ovanpå istället. Antingen eller - det finns inget mittemellan här hos mig liksom. Jag passade också på att ringa sjukvårdsupplysningen när batteritelefonen återhämtat sig. Någon speciellt hönsig mamma vad gäller sjukdomar har jag aldrig varit, och är - på gott och ont - inte särskilt orolig för grissjukan.

Men med tanke på att Ängelen hade körtelfeber i mars, halsfluss i juli, UVI i augusti och omedelbart efter den senaste penicillinkuren drabbades av något som jag snabbt diagnosticerade som Gnu-hosta så är det inte utan att jag är lite fundersam på vad hennes uppenbarligen risiga immunförsvar kan bero på, och om det kan göra henne mer utsatt för grissjukan. Det tog sjuksköterskan i andra änden ungefär fem minuter att först sucka en stund över ytterligare en som hon trodde hade tagit medias haussande på allvar, sedan förklara väldigt koncist och bra varför vi inte behövde oroa oss mer för denna influensan än någon annan och sen......

Ja sen.... det är nåt magiskt vad jag kan lyckas fastna i telefon. Vi halkade vidare in på det där med medias makt, in på det hemska som skett i sommar med alla flickmord, bla det på en 16-årig tjej där tydligen stora delar av konversationen mellan förövarna skett via sms, därifrån till hur lätt det är att distansiera sig om man inte pratar face2face utan via sms och msn, tog en sväng in på farorna (och glädjeämnena) med Internet, dryftade vikten av att verkligen VÅGA vara förälder, att sätta gränser och hålla dem, att engagera sig och nattvandra, hur/om man överlever sitt barns död och lite till i ungefär trekvart. En smått absurd situation, men såååå typisk mig.

Fastna i en bok lyckades jag ju också, i lillefars pappersinsamling i garaget låg Mons Kallentofts "Midvinterblod" och såg läsbar ut så den norpade jag ju till mig såklart och plöjde igenom. Den var väl rätt okej, men jag känner inte att det är helt sant som en rescensent tydligen skrivit: "Ska du bara läsa en deckare i år så ska du läsa "Midvinterblod"". Frizzad blev jag ju också, ja inte bara jag utan P18 och Ängelen med. Lilla E var riktigt duktig med saxen men som vanligt när jag blivit klippt lite kortare blir jag hysteriskt lik min mor. Jag ska ha hatt på i några månader.......