Det har varit några underliga dagar i Cattkorgen då den tekniska apparaturen verkar vara lite stingslig. Tv- apparaterna har fungerat när de har velat och då visat de kanaler de själva valt att ge tillgång till, Internet blåste tydligen bort i tisdags eftermiddag. När jag ringde för att försöka felanmäla så satt jag i telefonkö så länge att batteriet i min trådlösa telefon gav upp. Några smått irritationsskapande dagar alltså...

Så vad haver jag då gjort när jag varit befriad från dessa våra dagars gissel? Motionerat? Nej, jag har ju inte det. Jag bakade muffins med björnbärssylt i och dito glasyr ovanpå istället. Antingen eller - det finns inget mittemellan här hos mig liksom. Jag passade också på att ringa sjukvårdsupplysningen när batteritelefonen återhämtat sig. Någon speciellt hönsig mamma vad gäller sjukdomar har jag aldrig varit, och är - på gott och ont - inte särskilt orolig för grissjukan.

Men med tanke på att Ängelen hade körtelfeber i mars, halsfluss i juli, UVI i augusti och omedelbart efter den senaste penicillinkuren drabbades av något som jag snabbt diagnosticerade som Gnu-hosta så är det inte utan att jag är lite fundersam på vad hennes uppenbarligen risiga immunförsvar kan bero på, och om det kan göra henne mer utsatt för grissjukan. Det tog sjuksköterskan i andra änden ungefär fem minuter att först sucka en stund över ytterligare en som hon trodde hade tagit medias haussande på allvar, sedan förklara väldigt koncist och bra varför vi inte behövde oroa oss mer för denna influensan än någon annan och sen......

Ja sen.... det är nåt magiskt vad jag kan lyckas fastna i telefon. Vi halkade vidare in på det där med medias makt, in på det hemska som skett i sommar med alla flickmord, bla det på en 16-årig tjej där tydligen stora delar av konversationen mellan förövarna skett via sms, därifrån till hur lätt det är att distansiera sig om man inte pratar face2face utan via sms och msn, tog en sväng in på farorna (och glädjeämnena) med Internet, dryftade vikten av att verkligen VÅGA vara förälder, att sätta gränser och hålla dem, att engagera sig och nattvandra, hur/om man överlever sitt barns död och lite till i ungefär trekvart. En smått absurd situation, men såååå typisk mig.

Fastna i en bok lyckades jag ju också, i lillefars pappersinsamling i garaget låg Mons Kallentofts "Midvinterblod" och såg läsbar ut så den norpade jag ju till mig såklart och plöjde igenom. Den var väl rätt okej, men jag känner inte att det är helt sant som en rescensent tydligen skrivit: "Ska du bara läsa en deckare i år så ska du läsa "Midvinterblod"". Frizzad blev jag ju också, ja inte bara jag utan P18 och Ängelen med. Lilla E var riktigt duktig med saxen men som vanligt när jag blivit klippt lite kortare blir jag hysteriskt lik min mor. Jag ska ha hatt på i några månader.......

Jahadu Yasha, eftersom du ligger och hostar och nöffar får jag väl stå för sundheten ;-)

Jag förstår att spänningen ute i stugorna varit olidlig vad gäller min träning. Jag kan lugna er alla med att bristen på inlägg i ärendet inte alls berott på bristen på fysisk aktivitet! Idag tillexempel masade jag mig ut med gåstavarna och promenixade oerhört ospänstigt den kortaste runda jag kunde komma på, ständigt övertygande mig om att det åtminstone är bättre än ingenting alls.... Även helgen innebar en del träning av muskler; lår, triceps och gluteus maximus fick sig några rejäla genomkörare och träningsvärken var ett faktum igår. Men jag klagar inte, no pain - no gain liksom!

Maten då? Jotack, den slinker ner utan större problem. Helgen hade planerats rätt sunt, men "någon" verkade tycka att löjligt mycket lösgodis passade sig. Sen åt "någon" bara tantpraliner så Änglen och jag tvingades förbarma oss över resten. Jobbigt läge. Tacochipsen slapp jag äta upp i allfall, både de och dipen försvann medan jag envist försökte hålla mig vaken för att inte missa en sekund av Viggo som Aragorn. Det gick inte så bra.

Idag har jag ätit sundare än på länge, frukosten bestod av fil med nektarin, blåbär och rågkuddar, lunchen var linssoppa med purjo och paprika. Kvar att avnjuta är dock kvällsfikan hos E och jag har mina misstankar om att hela konceptet faller där. Jaja, man kan ju inte få allt har jag hört....

Det enda som trillade in genom mitt brevinkast idag var en slimmad variant av en stor klädkedjas katalog. De tror och hoppas tydligen på fullt allvar att jag ska slita upp den sega plasten, bläddra ivrigt och bli så pass inspirerad att jag letar fram storasysterkatalogen ur gömmorna och tokbeställa ny garderob till hösten och vintern. Det kan de glömma. Av en hel flock anledningar faktiskt. Den främsta är väl egentligen rent ekonomisk, men även om jag skulle trilla dit på något av deras reaerbjudanden så har vi ju den där lilla haken med min figur. Eller ickefigur kanske jag ska kalla den.

När man är formad som en heffaklump finns det för det första inte så värst mycket kläder som passar, och för det andra så vill man även som heffaklump väldigt gärna prova det där försvinnande lilla fåtalet kläder som man kan krängs på sin kropp för att förvissa sig om att de inte hänger för mycket på ett ställe och stramar för mycket på nåt annat ställe. Dessutom är jag en sådan person som är helt inne på det här med omedelbar behovstillfredsställelse. Jag vill ha det jag vill ha NU!!!

Vill jag klippa mig så vill jag göra det igår, är jag hungrig vill jag att maten ska vara klar omedelbums så jag kan sätta mig och gluffa meddetsamma, ska jag ha kläder vill jag ha dem med mig i en påse när jag går ut från affären. När jag tog mina tydligen ganska värdelösa 180 poäng på universitetet så fick jag veta att det där har med barndomen att göra. Säg det som INTE har med upplevelser i barndomen att göra? Personligen tycker jag att jag har gjort mig av med en hel del barndom, åtminstone det som störde allra mest och mina behov är faktiskt inte något som stör mig - inte ens om jag inte får dem uppfyllda pronto.

Som vuxen har jag nämligen lärt mig att vänta. Jag tycker inte om det, närmare bestämt avskyr jag det men jag KAN göra det utan att få psykbryt. Jag vet att den som väntar på något gott alltid väntar för länge, jag har lärt mig alla klyschor, att sluta titta på klockan i tid och otid. Jag har lärt mig att inte komma 20 minuter före utsatt tid och känna irritationen byggas upp inom mig på grund av alla andra lider av tidsoptimism. Nuförtiden omger jag mig faktiskt mest med den sortens människor och de irriterar mig faktiskt inte det minsta, snarare tycker jag att det är en rätt charmerande egenhet just för att den finns hos mina vänner.

Nu svävade jag ut igen - det här inlägget skulle handla om hur dags posten kommer. När jag var hemmamamma i sju långa (men inte svåra) år var postens ankomst en av dagens höjdpunkter. Jag kunde lätt sitta och drömma mig igenom travar med glättig och glassig reklam medan de vilda barnen höll på med vilda upptåg. Nu förtiden är väl "barnen" kanske inte mindre vilda, men å andra sidan har jag satt en lapp på mitt brevinkast där det står: "Ingen reklam, tack!" med stora bokstäver. Det innebär att det numera trillar in väldigt lite genom inkastet, men av någon outgrundlig anledning är det ändå lika spännande att gå till hallen och se om det landat några läckra trevligheter på hallmattan. Det har det sällan - om man inte vill kalla räkningar för  nåt trevligt.

Rubriken till det här inlägget lät jättecool när jag skrev den - nu sitter jag och tittar på den och funderar på hur jag ska få till en slutkläm som gör att den överhuvudtaget passar till alla de andra bokstäverna som inte alls blev sammansatta så som jag tänkt mig från början - men vad gör det i min allmänna förvirring? Det får vara som det är, det är ju också livet.....