"När jag blir stor och du blir liten, då ska du få ligga på min arm och jag ska läsa många böcker för dig"

Så sa P20 till mig när han var ungefär tre år. Nu är han stor - i mer än en bemärkelse, men jag har förmodligen inte blivit tillräckligt liten för att få ligga på hans arm. Han är så stor nämligen, att hans tid inte riktigt räcker till för mamsen. Det kom knappast som en chock för mig att det skulle bli så, jag tycker att det är helt normalt men ändå lite tungt. Inte vill man bli "bortvald", även om det man har att konkurrera med är jobb, träningen och tjejen, dvs det viktigaste som finns =)

Häromdagen i telefon lät han trött och skamsen, påpekade själv flera gånger att han hade dåligt samvete för att vi ses så sällan. "Sånt är livet" sa jag och helt plötsligt satt jag och övertalade honom att det var helt normalt att allt annat gick före mamma när jag egentligen skulle vilja att han kom och visade upp sig här varenda dag så jag fick krama på honom och inspektera så att han mår bra.

Jag vet allt det där om att man bara har sina barn till låns, men ibland, lite då och då skulle jag vilja kunna vrida tiden tillbaka bara för en liten stund - tillbaka till den tiden då mamma var viktigast i världen och det var runt hennes hals han ville slingra sina armar. Samtidigt är jag så stolt och glad över den fine unge man han har blivit....det känns bara lite konstigt, vart tog tiden vägen?

P20 på  studentfest i juni -09

 

msA

22 september 2009 10:24

Uja, vad jag känner igen det där, även om mina ännu inte flyttat hemifrån.

Vart tog de rultiga, knubbiga benen vägen?
Varför hinner jag på nåt vis inte med..?

Jag hoppas att mina barn och jag får samma kontakt som jag och mina föräldrar alltid har haft: vi hörs av NÄSTAN varje dag.
Ses vi inte, så hörs vi åtminstone. Inget påtvingat, utan det är så vi vill ha det.

Älskar dem. Både barnen och föräldrarna...

http://www.missarden.wordpress.com

 

mira

22 september 2009 10:24

det brukar jag tänka på när sonen ska sitta i knät och kramas... att man kommer aldrig vara så viktig som man är nu. bäst o krama extra mycket så länge man kan. "minna mamma, ajja pappa" - min mamma, A:s pappa...

http://metrobloggen.se/missne

 

Catten

22 september 2009 22:42

Det hoppas jag också åt dig MsA - att INTE ha det är som sagt tungt ibland....

Klyschigt kanske mira, men det är så sant som det är sagt: Ta vara på tillfällena, de kommer aldrig tillbaka!

 

GladaKatarina

23 september 2009 10:08

Underbart inlägg om en underbar grabb med en lika underbar mamma! *varm i hjärtat*

http://gladakatarina.bloggplatsen.se

 

Catten

23 september 2009 14:36

*niger vackert åt Katarinas håll* =)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

vad svårt det är ibland att komma till skott med att skriva, trots att det finns massor som jag behöver skriva av mig? Den 4:e fick jag besked om att jag har ny chef till 100% som ska ge mig uppdrag på 60% och att min fd chef har 40% av min tid. ...

med komplett fullt upp. Nytt uppdrag samt därmed sammanhängande utbildning på jobbet, flytt till en betydligt bättre lägenhet men även besiktningar och extraaktiviteter, jul- och nyårsfirande med restriktioner, pappa som utsatts för bedrägeriförs...

om man precis kan kalla det för "bostadskarriär" när man flyttar från hyrestvåa till hyrestvåa? Men för mig personligen känns det ändå så, främst för att jag flyttar från tredje våningen med dyr utomhusparkering "i mån av plats" till marklägenhet med...

aldrig gjort anspråk på att vara ofelbar. Tvärtom är jag ofta medveten om att jag "borde" gjort annorlunda, bättre, mer, högre osv nästan av födsel och ohejdad vana. Därför blir jag nog lite extra stött när en person som jag en gång stod mycket n...

så innerligt tråkigt och oerhört opraktiskt att vara i isolering i väntan på provsvar. Mest opraktiskt var onekligen att jag hade typ ingen mat hemma, så igår satt jag och funderade ut att om jag åkte till affären strax innan den stängde vid 22, ...