som tack vare både inkompetent kamera och inkompetent fotograf inte alls ser speciellt cool ut på bilden. Men för dig som inte fattar det så är den där tråden i vattnet nere under succulenten en ljusslinga som lyser i det mest intensivt röda du kan tänka dig. Me like - no, me LOVE!

Efter en rätt beklämmande förmiddag blev det bara bättre: övning med "andra kören" inför Luciakonserten på lördag. Har sjungit de flesta av låtarna tidigare så nu sitter de som en kniv i ryggen och det känns ju!=) Gol på så passens på min favvo; gospeln "Perfect praise" att jag blev tillfrågad om vi skulle skippa den som körsång och jag sjunga den solo istället - ganska frestande med tanke på att trots dess enorma ljuvhet övas den inte in i körsättning utan enbart melodistämma -men jag sade ett bestämt nej. Jag är körsångare - inte solist! Vi avslutade med mastodontiska "Hallelujakören" och tack vare I:s starka pipa tror jag att jag fick den rätt hela vägen - det är skönt att ha någon att luta på! =D

Och sen ännu bättre: myspysiga A kom upp med kassar, en innehållande den coolaste julblomma jag någonsin sett och den andra full med mat varpå vi frossade i oss solrosfrallor med sallad, brieost och sharonfrukt till alldeles för starkt skånskt kaffe - men vi har hållit oss vakna iallafall!*L* Tänk vilken massa kloka funderingar vi kan komma med - ju senare desto bättre. Det har avhandlats endemiska arter och rovdjurens inverkan på ekosystemet, jultomtens vara eller icke vara och i sådana fall hur dags på dagen/kvällen, självförtroende kontra självkänsla och när klockan blivit tillräckligt mycket även huruvida såpor och dokuditon egentligen borde få produceras - och lätt rodnande erkänt att vi båda tittar på en och annan.........

Japp, jag är nöjd med den här dagen också - I get by with the help of my friends liksom! Dags för krypisäng och imorgon är en annan dag och allt sånt där...Natti på er, musiclovers!

Dagens låt:

Hallelujah, hallelujah, hallelujah, hallelujah, hallelujah!

For the Lord God omnipotent reigneth, hallelujah osv

med hallelujah en sjuhelsikes massa gånger!*L*

Förmodligen vore det otaktiskt, om än oerhört sanningsenligt att skriva så över ingången till diverse äldreboenden....

Jag vet inte vad det är, om det kan vara lukten av begagnade blöjor, oset av halvfabrikatsmat och sura moppgarn eller om det verkligen står en förtvivlans och uppgivenhetens doft runt gamlingarna? Kan det vara min egen rädsla, inte för döden men för smärtan, hjälplösheten och det ofta totala utlämnandet och uppgivandet av sig själv som så ofta inträffar innan döden kommer som en befriare(?).

Som kanske förstås av ovanstående text har jag varit med och sjungit på andakterna på två servicehus idag. Glädjande å ena sidan - att se hur många som deltog och blev berörda av diakon H:s ord, beklämmande å andra sidan att ens vara där. Förmodligen har minnen från mig egen tid som vårdbiträde i tonåren bitit sig hårdare fast än vad jag kunnat och velat tro, det enda jag känner innanför dörrarna på ett dylikt boende är ångest.

Ni som orkar och vill jobba inom äldreomsorgen är änglar, hjältar, giganter i min bok eftersom ni står ut med det, trots obekväma arbetstider och risiga löner, besvärliga gamlingar och snåla budgetar. Jag är imponerad kort sagt! Den form av människokärlek jag föreställer mig att man måste känna för att orka med det arbetet - den är jag förmodligen inte förmögen att uppamma och för att vara fullkomligt ärlig så har jag heller ingen längtan efter det.

Jag nöjer mig med att sparka på trebenta hundar, knyta konservburkar i kattsvansar, spika fast ekorrar på träd och mata änderna i parken med råttgiftspreparerade brödbitar - sån är jag. Beroende på vem man frågar förstås.

Otvivelaktigt är det i vilket fall som helst läge för ett klädbyte - den där obestämbart blandade doften sitter i min yllekofta och jag klarar bara inte av den längre.........

Att inte säga något skulle vara att förringa - att säga för mycket skulle vara att simplifiera.

Därför nöjer jag mig med att säga: Aj, men oj! Idag mår jag bra.......=)

Som grädde på moset är dessutom samtalsomgången avklarad for now, jag har gjort som jag tänkt och legat lågt, låtit exet babbla på och visa sina rätta färger, fått en hel del skit kastad på mig senast idag men inte sänkt mig till samma nivå - ordbajseri som inte leder till något annat än mer stridigheter kan jag klara mig utan - från allt och alla liksom!

*skakar av mig och går leende vidare*

livet fortsätter och fortsätter....och en himla tur är väl det? Tänk om allt var slätstruket gråttgråttgrått eller enbart skimrande lyckoråwsa - det förstnämnda kan ju låta oerhört tragiskt och det senare helt underbart, men nånstans här inne i förvirringen är jag ändock övertygad om att inget av det är det optimala - jag tror på en blandning. Även om man kastas mellan hopp och förtvivlan och bitvis inte förstår det minsta dugg. Människor - både nära och perifera, försvinner och dyker upp igen, nya kommer till för kortare eller längre tider.

Det som ena dagen kan känns som det enda möjliga, ja till och med det optimala kan nästa dag vara ett fullkomligt otänkbart alternativ.Under tidsperioder är det fullkomlig stiltje och det känns som om man hamnat mitt i orkanens öga, andra dagar är man inne i den där orkanvirveln och kastas runt med full styrka. Ena stunden är allting upp och ner, nästa faller alla bitar på plats med ett öronbedövande dån.

Hoppas nu inte på för mycket bara - det gör inte jag =) Jag kommer nu inte att skriva att jag som genom ett trollslag försonats med exet, funnit en ny kärlek, fått ett jobb, vunnit på lotteri,sluppit min allergi och förärats med en utlandsresa av någon okänd välgörare. Nej riktigt så fantastiskt är det inte - men eftersom jag är måttfullheten personifierad vill jag ändå berätta att jag efter att ha funderat allvarligt på om jag ska tvingas reflektera över att dra upp mina bopålar för att överhuvudtaget kunna finna ett nytt jobb och försörja mig trillar det plötsligt in en hel radda - nja, det var ju att överdriva, men ialla fall flera stycken jobb som jag mycket väl skulle kunna både tänka mig att ha och vara kompetent för - ett av dem tilll och med i min egen lilla byhåla!

Så idag har jag svettats över att skriva ihop representativa personliga brev och korrekta CV, skrivit och skrivit om, gnuggat de imaginära geniknölarna och försökt komma på var jag jobbat och under vilka tidsperioder, funderat över lämpliga referenter och slutligen lyckats få iväg hela tre olika ansökningar. Det känns som en alldeles fullkomligt rimlig arbetsinsats idag och nu vidtar den värsta delen av jobbsökandet: väntan!

Som ordspråken säger: "All vår väntan bliver svår" och "Den som väntar på något gott väntar alltid för länge" - jag har ju redan tidigare påtalat här att just vänta är det jag är absolut allra sämst på och jag känner redan orosfladdret i magen. Negativism är jag alls inte måttfull inom och tankarna finns där, tänk om jag inte får något av de här jobben heller - vad gör jag då? Underligt att jag är så där negativ ändå - saker och ting har ju en underlig förmåga att kunna lösa sig in the nick of time för mig men det ligger väl förmodligen i min personlighet - i mitt undermedvetna kanske jag trivs med att ha magkatarr? =D

nåt värre sätt att bli väckt på än att det ringer på ytterdörren?

Jo, det finns det förmodligen - men det är illa nog! Ringde gjorde det här strax före 9 idag och nej, jag var inte vaken då och ja, jag vet att jag är förslöad! Vacklade upp insvept i mitt täcke, med sängkammarfrilla och tvättbjörnsögon och försökte fokusera på dörren, tack gud för att det finns ett sånt där titthål i dörren! Nu är jag ju lite fånig med det där spionögat - har sett en och annan thriller där folk blivit skjutna pangbomsplatt rätt i skallen eftersom den som står utanför vet att den innanför kikar i ögat......oj vad jag kan bli OT ibland!*S*

Hur som haver var det ingen galen pistolmänniska som stod utanför, beredd att blåsa ut min hjärna genom bakhuvudet utan P17, lagom pigg och glad. Tandställningsdramat är innne på kapitel två och han hade varit och dragit ut en tand. Underlig nog görs sådana saker här på Tandvården i byhålan och i em ska han till Tandregleringen i staden för att fortsätta med nåt annat. Undrar hur det kan komma sig att inte allt görs på ett och samma ställe? Pigg och glad var han (inte) eftersom han hade ont, och i förlängningen är ju det mitt fel (se tidigare inlägg om "Curlingmamman") så därför stormade han in utan ett ord och utan en blick, parkerade sig vid datorn och spelade biljard tills det var dags att ta bussen till skolan.

Så nu sitter jag här och har plötsligt fått lite nytta gjord; en del obehagliga papper är om inte ivägskickade så i allafall kuverterade, ett par mindre trivsamma telefonsamtal hastigt avklarade och nästan frukost äten också - tänk vad man kan hinna med när man blir väckt i ottan!=) För övrigt hade jag tänkt mig en stillsam dag eftersom den igår blev milt sagt intensiv och jag är gammal och trött!

är jag nu.

Det finns en sak man kan göra för att få mig på garanterat asdåligt humör, och det är att inte höra av sig/dyka upp som överenskommet. Oavsett anledning; man kan ha försovit sig, halkat i badrummet, fått punktering på bilen, cyklat in i ett elskåp, kört mobilen i avfallskvarnen men så fort man har redat ut det inträffade så HÖR MAN AV SIG!!!!!!

Man lämnar inte folk hängande i luften, först väntandes, sen irriterade och slutligen mer och mer oroliga över att något har hänt....MAN HÖR AV SIG!

Det är ju en jäkla tur att jag haft häcken full hela dagen idag - annars hade jag banne mig hudflängt personen i fråga, både bildligt och bokstavligt - väldigt långsamt! Nu är jag egentligen för trött för att ens orka bry mig om vilket men det är ju satan att vissa inte kan ha så mycket omtanke om andra att de HÖR AV SIG!

*går muttrande mot soffan*

är det idag.......

Gårdagskvällen blev milt sagt ..........underlig...och resulterade i att jag vid strax efter två inatt stod spritt språngande nykter på min balkong och allvarligt funderade på att putsa fönstrena, rastlös som jag var. Nu besinnade jag mig dock - för putsa fönster har heller aldrig tillhört mina favoritsysselsättningar och med min nuvarande vänsteraxel känns det inte heller helt optimalt att ge sig på sådana arbetsuppgifter.

Så vad SKA jag ge mig på för arbetsuppgifter? Dammsuga är som vanligt något jag borde högprioritera men ack så trist det är...disken har återigen vuxit sig högstaplad i hon, men jag tror att om jag plockar om den lite så kommer stapeln att krympa och då märks den inte lika mycket utan går att vänta med ett tag. Den där tvätten jag skulle vika ligger fortfarande i en trave, numera förflyttad in i klädkammaren för att inte synas och om vi ska vara riktigt ärliga borde jag förmodligen våttorka en hel del ytor här för att få bort så mycket som möjligt av resterna efter Puman för att uppnå optimal kattallergikermiljö.

På tal om Puman så mår hon bra - jag vet att ni har undrat ;-) Hon fann sig snabbt tillrätta tillsammans med  den redan befintliga katten Saba även om de inte precis älskar varandra. Hon har faktiskt tillochmed låtit 6-åriga S bära runt på sig, något som hon fullkomligt har avskytt tidigare. Ligga i knä = extremt stort JA, men bäras runt = megamasssamonsterstort NEJNEJNEJ så därför ser jag det som att hon verkligen köpt in sitt nya hem. För det är ju det det handlar om med katter, du äger inte dem - de äger dig.

Sug på den ni........;-) så går jag och aktiverar mig en stund!

//Catten