Jag; tabellidioten, telefonkatalogsläsaren, kalenderbitaren hittade en ny lista nyss och jag bara måååååååååste! =)

1. Antal ljus på din senaste tårta: Fick ingen tårta :(

2. Smeknamn: Inte ett enda - och det är jag glad för!

3. Favoritfärg: Fyra nyanser av svart: neon-, sval-, glad- och lite råwsa

4. Piercing: Öronen, näsan gav upp.....

5. Tatuering(ar): Nope, jag är för nålrädd och för fattig..

6. Födelseort: Karlskrona, Blekinge (japp, stolt sillastrypare!)

33. Bästa bok du läst: Läser så mycket att det är rent omöjligt att välja EN bok!

39. Är du långsint: Oja, men jag jobbar på det...

40. Vilken är din bästa egenskap: Jag vill gärna tro att jag är omtänksam - ibland nästan till överdrift...

41. Vilket är ditt nästa mål i ditt liv: Just nu känns det lämpligt att bli klar med min fil.kand och kanske, kanske lära mig att inte vara så godtrogen?

53. Vad är det vackraste som finns: Mina barn och vår kärlek till varandra

tydligen av nån slags bloggdiarré?

Och inte nog med det - jag lider desutom av bihåleinflammation som gör att jag får blodmak i munnen, feber samt nåt jäkla skit i mitt vänsteröga som gör att det ser ut som om jag lipar hela tiden.....Lider gör jag också med snyggot Å  som inte returnerade mitt telefonsamtal vid middagstid förrän flera timmar senare - och då från avd 33 på stadens sjukhus. Efter att ha tampats med en krånglande galla under juldagarna fick hon åka in akut och blev inlagd för att man skulle hålla koll på henne. Klokt beslut - jag minns när jag själv hade gallproblem för 14 år sedan och på den lokala vårdcentralen fick det lugnande konstaterandet att "gallan är rejält svullen, får du feber, mår illa och blir gul i hyn måste du åka in akut, för då har gallan spruckit och du kan dö".

Det kändes fantastiskt att åka hem till tre småttingar på 1, 3 och 5 år och en ständigt frånvarande fader med de orden ringande i öronen. Nu blev det aldrig så illa, jag hade tur och fick en återbudstid för op och i samma veva låg min dåvarande svärmor på HIA och dog - milt sagt traumatiskt.....Jag hoppas av hela mitt hjärta att mitt snyggo blir opererad ganska så omgående så vi slipper oroa oss - jag menar, en gallblåsa är ju en petitess i sammanhanget? Man kan klara sig utan den - det har jag gjort i 14 år som sagt och om det skulle visa sig att så inte är fallet om några år när min lever fått nog av att ta hand om all skit ensam så.....ja, nåt ska man ju dö av?

Hur som haver är jag glad att hon är i trygga händer och när jag åkte därifrån för några timmar sen var hon trött men hade åtminstone inte ont längre  - och jag är glad att jag åkte och hälsade på, sjukhusmiljö är på intet sätt uppmuntrande...men det är å andra sidan kanske inte jag heller?

det händer saker här i Cattkorgen. Ängelen och jag hade lite grooming när hon kom hem strax efter midnatt - varmt gott fotbad med filning av diverse valkar, klippning av tånaglar och smörjning av torra små fossingar, följt av manikyr - naturligtvis utförd av Catten på Ängelen*L* Allt detta interfolierat av sms som på nåt sätt gav en viss nostalgivarning och klockan ett ringde min hemtelefon....

I luren fanns en lindrigt nykter fd kollega som jag inte hört av mer än väldigt sporadiskt på msn under det senaste året. Ni vet, en sån där människa man verkar connecta med omedelbums, kommer väldigt nära när man jobbar ihop , går ut och röker med och anförtror sig åt. Sen när vägarna skiljs åt så lovar man dyrt och heligt att man ska hålla kontakten, ses och höras av men på ett eller annat sätt blir det inte så - man har ungar, hundar, hobbies, vänner på andra håll, kanske gubbe och hus och det verkar ta all tid man har. Ibland tänker man på den där vännen och förbannar sig själv för att det har så svårt att bli av.

För det har svårt att bli av - det är aldrig riktigt rätt tid att slå sig till ro med telefonen eller att sätta sig i bilen och åka den där dryga milen C och jag har mellan oss - ett rent patetiskt kort avstånd som borde vara lätt att överbrygga. Men så går tiden och det känns fånigare och fånigare att höra av sig eftersom det var så länge sedan - och jag har en förmåga att ta för givet att folk går vidare i livet och klarar sig alldeles ypperligt utan mig och då vill jag "inte störa".

Men inatt fanns hon alltså där, i och för sig ledsen och eländig efter en massa negativa upplevelser på kort tid - men hon ringde till mig och det värmde. Det värmde nåt alldeles oerhört att hon - som hon sa "behövde prata med någon vettig människa". Att hon valde mig skrattade vi båda åt, men det var nog ändå rätt logiskt - vi har liknande upplevelser bakom oss vad gäller karlar, arbete, arbetslöshet, släkt och familj, trassel med ungar och ekonomi och även om vi inte pratats vid på ett tag så hittar vi omedelbart tillbaka. Självklart finns det inget jag kan göra rent praktiskt för henne, men vi kan beklaga oss tillsammans och till och med skratta lite åt eländet.

En timme i telefon blev det och jag tror inte att nån av oss blev så värst mycket klokare, men det blev en bekräftelse: riktiga vänner måste man inte höra ifrån en gång i veckan för att vänskapen ska bestå och jag är glad och stolt över att det var JAG  som fick det där samtalet mitt i natten - även om Ängelen förundrat frågade vad det är för vänner jag har. Jag kan bara svara: De allra bästa!

Där vill jag också ta chansen att inbegripa J som nyss hörde av sig för att fråga hur jag mår - han följer min blogg och känner av vibbarna minsann! ;-) Vad gäller ditt erbjudande: Ja tack, jag vill VÄLDIGT GÄRNA  komma bort ett tag, jag ska kolla almanackan och se när AF och andra intressanta instanser kan klara sig utan mig - sen så!