Det var bara att inse att det var dags - dags att sluta försöka förlänga armarna, dags att sluta läsa noter över axeln på de i raden framför, dags att ge upp och inse att jag måste: skaffa glasögon!

För några år sedan testade jag synen hos en optiker och fick då det glädjande beskedet att det "inte var dags än på 4-5 år". Det beskedet har jag levt i nu - alldeles för länge och när frukostkorsordet flimrade som värst framför ögonen var det bara att inse sig besegrad av ålderstecknen. Tro nu inte att jag lagt mig flat - nej då, det är inte riktigt min stil - jag varken vill eller har råd att prova ut glasögon hos en optiker utan impulsköpte ett par specs på stormarknaden Å och jag kaosade omkring i i fredags - och si! Jag har varit blind!

Helt plötsligt behöver jag inte hålla på och "ställa in" armlängden för att kunna läsa, behöver inte ta en kvart på mig för att åter kunna fokusera på text efter att ha tittat upp. Nu är det ju så att när jag tittar på folk MED glasen på ser de lätt berusade ut, lite suddiga i konturen liksom men det löser jag ju lätt genom att på äkta pedagogmaner sätta specsen längst ut på näsan och ömsevis titta igenom dem och ömsevis titta ovanför dem.

Hur jag ser ut? Som en riktig fröken så klart:

var en fröjd av glädje och gamman med först adventsgudstjänst, sedan pepparkaks- och lussekattsbak med P17 + flickvän, Ängelen + pojkvän samt moråfar och avslutningsvis "tjejkväll" (fasaväckande tramsigt ord) hos E med inte mindre än fem gamla och två nya bekantskaper, god mat och glatt och högljutt samspråk så har dagen idag varit allt annat än fröjdefull.

Jag säger bara det att det finns inget som kan slå ut en människa så som en utslagen mage........Som jag levt om med denna min stackars inälva ända sedan tonårstiden så borde jag veta att ta hand om den och inte misshandla den så till den milda grad som jag gjort de senaste dagarna: alltför mycket mat i fredags, i stort sett ingen mat alls i lördags och så enorma intag igår - tillsammans med ungefär ett kilo (obakad) pepparkaksdeg och allt som allt ungefär fem liter kaffe helgen igenom - det ger milt sagt oönskad effekt.

Den både yttre och inre stress som jag lever i för tillfället gör naturligtvis ingenting bättre heller - lillefar, jag och P19 tenderar att placera alla våra känslor i magen - vi är lika både på ut- och insidan!*L* På tal om likheten mellan dessa mina båda älskade män så drog jag igår anekdoten om hur jag för fem år sedan satte in mina föräldrars bröllopsfoto i den lokala tidningen för att celebrera deras 40-åriga bröllopsdag och hur P19:s dåvarande bästa vän vid frukosten, bläddrandes i bladet förskräckt utropade :"Mamma, mamma titta för helvete X har GIFT sig!!!" En sak i utseendet har dock sonen sluppit ärva - den snygga pucklen på näsan som enligt lillefar hamnade på hans näsa genom en felriktad ishockeypuck när han var i tonåren - tydligen så tidigt att den inkorporerades i DNA:t eftersom den fördes vidare till mig!

Nu är jag rent löjligt sugen på kaffe, måste nog kolla om magen står pall för det........ *visslar nonchalant*